Så mattas solens och grönskans braska färger stillsamt av. Dofterna som klibbat sig fast löstes upp i regn och hav. Och skuggorna, de är försiktiga; fortfarande snällt runda och mjuka. Det där sista ljuset innan natt i försommarskymningen. Som den sista kippande glödens ljus, som lyser stilla och nog så ensamt mot din kind. Molnen dova och grå. I det oändligt blå.
Barnen andas sakta. Mumlar, rycker till. Så tacksam jag är över att få älska er. Stryka min hand över tinning, kind och arm.
Dags att försöka sova.
Kärlek.
/Döden döden döden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar