Sytråd i vackra färger

Alla bilder från SVTPlay och En film om Olle Ljungström av Jacob Frössén.

Jag tänker på min morfar och på fjärilen. "När han var ute, ville han in. När han var inne, måste han bara ut".  Och min ena dotter: alltid högst upp, längst ut med ryggen mot mig, men så kelig, rolig, klok och fin. Och kanske min far. Han som jag aldrig fick träffa. 

...och en gammal flaska terpentin. 

Jag hoppas att kvinnorna skriver om Olle nu. Jag väntar på er. Jag är trött på männens Olle (litegrann). Vet allt om er relation. Men det blir lätt för privat. Kvinnornas Olle. Jag gissar, alltför vackert och på tok för trassligt, kladdigt och för bart. Men jag hoppas, och väntar.

Olle, Olle, barnens Olle. Jag tänker att nu finns det någon däruppe för barnen att vara med. En snäll, och det känns tryggt. Prince kan ha musikverkstad och glittret sprider Bowie väl, men hos Olle går det bra att bara vara sig själv en stund. Ni, lyxvarianterna. En rolig vass och mjuk. En som är snäll som en karamell. 

Jag kände honom på håll, i faggorna. Egentligen inte alls. Har tänkt på de tillfällen vi träffats. Roliga och bra. När allt har varit vänligt och glatt. Trettioårsfester och fyrtioårs. Några bröllop och på Söder, bland bröder. På gatan mitt i solen. Min vän som... Nej, det blir för eget och privat. Inte raktigenom gott. Det där bröllopet när mitt hjärta var fullständigt sönder av allt som brutits av, då satt jag där med Olle och hans snygga tv-tjej. Det var så snällt, och tryggt och skönt. Var vi inte alla lite kära i honom? Och lite rädda samtidigt. Alla dessa sagor. Jag minns att jag gick cirklar bortifrån ibland. Det där mailet och den där blicken jag aldrig riktigt tog emot. Hade aldrig återhämtat mig efter en sån som han. 

Att sätta nålen, på orden, så mitt i prick. I hjärtat. Med en kaffe och en cigarett. Eller med en pincett. Strå för strå så att vem som helst kan förstå.

När Stockholm var fullt av G:n. Klistermärkena fanns överallt. Var fortfarande för mycket barn. När polletten så småningom trillade ner. Mitt Stockholm. Mitt 90-tal och sedan landsförvisning, eller flykt. Sthlm, Sthlm.

Döden döden döden skulle kunna skriva en liten bok i guld om Olle. Troligtvis skulle det också gå att leva ett socialt drägligt liv och enbart citera honom. Vi som behöver andra för att glänsa ibland. Tänk att lilla jag, och kanske du, kan känna så mycket ändå. 

Fy farao vad jag är trött. Blev det för privat?

Tack och förlåt. 

/Döden döden döden