Sanningshalten

Nyssa Sharp

Elefanten i rummet.
Den andas på oss, men vi tiger.
Man kan tjafsa om annat.

En blind leder en döv.
Den stumme tittar på.
Den dumme går på tå.

Lägger mig ner. Tittar upp.
Det borde börja regna snart.

/Döden döden döden

Det fula föraktet

Demokratifrågor

”All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska, utan att tjäna.” Søren Kirkegaard

Så här färdas vi. 

"I fördelningspolitiska frågor placerar sig både IMF och OECD allt oftare till vänster om det liberala etablissemanget, inklusive den europeiska socialdemokratin. Ni måste göra något åt de ökade klassklyftorna! är en uppmaning som ljuder allt tydligare från detta oväntade håll. Deras kritik av nyliberalismen börjar bli alltmer inträngande. Enligt Timbros definition borde man kunna räkna även IMF och OECD till de ”auktoritära populisterna”.

Ovan, Åsa Lindeborg svarar på Timbros text på DN-debatt och jag håller med henne om mycket, förutom att jag inte tror att såssarna är något att ha när det gäller arbetsrätten heller. Ideologiska vindflöjlar helt klart. Hon resonerar snällare, mer hoppfullt, än jag gör, och det är fint av henne. 

Tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige (och Brexit).

Efter omröstningen om de nya asyllagarna finns det ju rätt mycket att tycka, känna och anse. Som att det är fult att följa mobbarna, att det inte fungerat riktigt med EU:s flyktingsamarbete, eller att lägga ut en stor del av ansvaret på entreprenad, efter sitt monumentala misslyckande, på Erdogan (och Grekland) inte varit direkt genialt. Nu är jag kantig och yxig och förenklar, jag vet det, men det är faktiskt inte moraliskt försvarbart när människor dör. Oviljan till bra politiska lösningar skapar politikerförakt. Det som är så farligt och fult men ändå nu står och knackar på min dörr. Och jag tycker verkligen att vi är skyldiga våra barn lite vettiga svar.

Så här färdas andra.
(Åsa Beckman, DN)

Hur kan vi ha politiker som inte styrs av någon verklig ideologi? Hur har riksdagsklimatet blivit när det tydligen inte finns en enda socialdemokrat, och endast en "liberal", som röstat mot den nya asyllagen? Att moderaterna (sorry, mina kära M-vänner) och SD:are röstat så förvånar ju inte extremt mycket. Att avstå från att rösta är lika illa det. Har de folkvalda slutat lyssna på oss, vilka de sägs representera, eller är de rädda för något? Jag accepterar fullt ut att vi tycker olika, det är bara friskt och bra, och det är därför vi har olika partier och fler än en person i riksdagen, men jag har väldigt svårt att förstå denna ideologiska ryggradslöshet även om jag begriper att det finns svårigheter också. 

Katrin Marçal skriver intressant i DN om Boris J, och Per Svensson fyller i, sedan skriver Thomas Engström på ett annat vis. Det finns mycket att tycka, tro och känna  här också. Om EU, demokratin och Brexit, och allt hör som vanligt ihop. Jag kan hålla med Thomas om väldigt mycket, även om vi ideologiskt sannolikt skiljer oss åt fullständigt. Sedan kommer ju kräkreflexen spontant när jag ser Jimmies nuna i Metro om att även vi borde rösta om ett utträde ur EU. Men så länge så många politiker ser karriären före oss medborgare, så får vi stå här i populisternas gnälliga geggiga dynga. Det hade verkligen inte behövt bli så här. Det hade räckt med intellektuellt och ideologiskt starkare folkvalda med någon slags förmåga till konstruktiva samtal och lösningar med våra gemensamma intressen i fokus. Allt måste inte vara eller bli perfekt, men hanterbart och okej för alla. Jag söker en slags lagomhet, en rimlighet, inte mer - även om jag drömmer om mer. Jag vill inte ha en ständigt ökande tung lastbilstrafik, försämrad arbetsrättslig arbetsmarknad, eller samma mat- och klädkedjor överallt. Våra länders skillnader är ju en del av styrkan och charmen. Jag skulle vilja ha en human flyktingpolitik, bra tågbanenätverk istället. Att EU satsade större och på miljön (hitta pant-system med alla petflaskor och platspåsar som ligger som drivor längs Europas vägrenar borde vara lätt exempelvis) och struntade i petitesser som snus, även om det kanske ligger en fin tanke bakom det. Hela EU är fyllt av arbetslösa, ytterst välutbildade akademiker som skulle kunna komma på lösningar, och arbetsdugliga och glada (och sura!) människor som är enormt skickliga på en massa olika viktiga saker som blir utnyttjade som billig arbetskraft utan en tanke på konsekvenserna. Jag tycker inte att EU ska göra så att de människor som är extremt fattiga ska komma hit och tigga, jag vill att de ska får gå i skolan och sluta vara extremt fattiga. Personligen struntar jag liksom i om gurkorna är raka, men inte i om Erdogans män skjuter flyende flyktingfamiljer. Så EU, step up a bit, snälla.

Om någon orkar läsa lite mer detaljerat hur voteringarna såg ut finns alla uppgifter här (allt är väl inte nattsvart, men konstigt och sorgligt hur som). 

"Every one sees what you appear to be, few really know what you are, and those few dare not oppose themselves to the opinion of the many, who have the majesty of the state to defend them; and in the actions of all men, and especially of princes, which it is not prudent to challenge, one judges by the result." 

The Prince (Fursten) - Niccolò di Bernardo dei Machiavelli

Jag tänker på att det finns människor som gärna kallar sig realister. Det brukar vara den typen av människor som oftast glider genom livet genom att skylla på andra och inte gör ett smack själva. Sedan finns det optimisterna som kanske misslyckas ibland, men som de kämpar. Jag röstar på det senare alternativet alla gånger.

Blixtar och dunder, kom magiska under. Nu ska jag bli en gladare och bättre människa. Nästa vecka!

/Döden döden döden

"I want to go back to a Britain where hope conquers hate; where crabbed, cowed racism and xenophobia don’t win the day; where people feel they have options and choices in life and are less likely to press the big red button to bring the house down on top of us. I want my country back."  (Laurie Penny,  NewStatesman)

Små lätta moln

och den rosa discohimlen. 

En tidig morgon i Miami, kanske efter en sen natt med Crocket och Tubbs. En sån himmel. En morgon på landet och ingenstans att sitta. Villalivet är bra skumt. Allt för att synas, ingen plats att bara vara på. Eller är det PMS, allt skaver så förtvivlat. Börjar längta efter klimakteriet, men det kanske är dumt?

Vaknar av att ett barn fnittrar högt och jätteglatt. Fyra på morgonen. Världens i rosa, alldeles skär och grann så här i arla morgonstund. Hittar ingenstan där jag kan vila. Huvudet fungerar inte som det ska, så orden och jag skramlar omkring som udda skruvar i en gammal burk.

Nu har katten har fått mat och kaffet blev verkligen perfekt. En tvättmaskin är igång och jag tänker att jag borde skriva. Skriva för att finnas till. Inser, matt, att möjligheterna krymper, och väggarna pressas inåt. Inte ens en tummetott blev det. Om man ska ge sig på att kravlöst skriva så finns det ändå vissa saker som är viktiga. Eller så här: jag kan inte skriva om någonting alls längre, och det ger mig klaustrofobi. Det är som att försöka bygga ett timmerhus och alla vrålar: den stocken får du inte använda, och inte den, och inte den och inte den, men den: - men inga verktyg, för fasiken. Ingen stock duger. Ingen är bra nog. Så har man ytterst få stockar att använda så blir det andra än viktigare, för att hålla igång den där geisten: någonstans att vara: sätta upp ett litet tält. 

Ärligt talat. Finns jag?

Några timmar senare. Grått och blött. Ett badlakan och en sjal fladdrar upprört kvar. 

/Döden döden döden  

Pssst: en artikel om kaffe och: morgonkaffet kan stärka ditt träningspass (SvD)!

Empatiträning

Hur känns det när det gör ont?

Ja, jag tänker på hur det kan låta och då stämmer ju detta ganska bra, tyvärr. 

"De är inte vad den amerikanska filosofen Judith Butler skulle benämna som sörjbara, och därmed betyder tre år utan barnen något helt annat för dem än för oss. Den person som beviljas uppehållstillstånd i Sverige är att beskriva som en teknikalitet, ett endimensionellt integrationsproblem som kan lösas med det språkligt egenartade fenomenet ”att komma i arbete”. En värld är varje människa gäller inte längre här." 

Vi kanske skulle ha lite empatiträning hemma och i skolorna också? Läs hela texten här.

/Döden döden döden

Psst. Om det kändes knöligt, kan jag rekommendera dessa texter också:
Henry Ascher
Ola Larsmo
Andrev Walden

Lite klass?

The bigger picture

- Åhh, man kan inte åka till Paris, säger mannen bredvid mig på bänken. - Det vågar man bara inte!

- Är det terrorhotet du tänker på?  frågar jag. - Nej, de vilda strejkerna, svarar han: - Dom vill bara ha mer och mer. - Eller så vill dom kanske behålla det dom har? säger jag.  Så börjar samtalet. I vänlig ton, och han berättar om Tore Wretman-dokumentären som visats på SVT. Han berättar att Tore tyckte att de restauranganställda skulle ha mycket mer betalt, lite kortfattat.  Så samma kväll tittar vi på filmerna här hemma och vilket tidsdokument och levnadsöde. Det går att se på programmet på fler sätt än så: politiskt, historiskt, kulturellt och allmänmänskligt utöver det han gjorde för vår matkultur. Tore den lille kökspojken, Tore som han slet, men han fick i alla fall chansen.

(Här skriver för övrigt Per Wästberg om strejken i Paris, men berör inte mer än fjäderlätt vad den handlar om egentligen. Måste väl ta reda på det själv...) 

Kom att tänka på samtalet nu då piloterna strejkade och på köksgossarnas slit när rösterna omkring mig vrålar: hur har de mage att strejka med sina feta löner: 96000 kronor i månaden, hur vågar de ens! Så låter det vid varje strejk: sjuksköterskorna är överbetalda, byggarbetare och lokförare likaså för att inte tala om de hemska lärarna med all sin semester, och så vidare, och så vidare och Svenskt Näringsliv med media i hand lallar och trallar vidare medan arbetarklassen glatt vill sänka varandras löner bara för att annars kan det ju kännas orättvist eller drabba villalivets lunk. Helgens grill kanske måste ställas in!? - Och aldrig verkar folk orka kolla fakta innan man vållar ut sin avsky mot dem som inte vill försämra sina arbetslivsvillkor ytterligare.  Vilken sida står du på? Dags att välja sida (från Sydsvenskan). Sedan är det ju alltid dem med minst resurser som drabbas först och hårdast, även vid strejk.

Personligen vet jag inte vad rimligt betalt är, på millimetern, men man ska kunna leva och bo och äta och ha det allmänt bra oavsett vem man är, och oavsett bakgrund. Däremot har jag inget emot olika löner. Jag kan väl tycka att en pilot måste ha bra betalt, även om inga tjänade fullt så mycket som det först verkade i mediadebatten: vem som helst kan inte bli pilot (ju) och en pilot har ansvar över hundratals liv dagligen samt det faktum att det tär på hälsan det där med luftfart. Jag tycker också att sjuksköterskor ska tjäna bra, och brandmän, lärare, läkare och poliser och så vidare - och jag vill höja städningens status eftersom det faktisk är direkt farligt med smuts i många miljöer. Till och med Platon fattade detta några hundra år före Kristus, när man talar samhället och det gemensamma:

"För när de styrande gav de styrda en del av friheten och gav dem jämlikhet blev soldaterna mer stridsvilliga i utsatta situationer. Om någon av soldaterna var klok och kunde ge goda råd var det fritt för honom att ställa sin klokhet i det allmännas tjänst eftersom kungen inte tog illa upp utan slog vakt om yttrandefriheten och hedrade dem som kunde komma med råd i någon fråga. På så sätt gick allt framåt hos dem på den tiden tack vare friheten, tillgivenheten och det gemensamma förnuftet."

Eller, lite snärtigare, från en Facebook bekant:

"Clients do not come first. Employees come first. If you take care of your employees, they will take care of the clients." -Richard Branson

Allt kretsar kring medmänsklighet, någon slags demokrati (länkar till en intressant film från UR om ekonomisk demokrati) och ömsesidig respekt.  Det är inte vänstern som är svag. Jag tycker att den verkar lite trög, om man får säga så? Vi ska inte ha jämlikhet för att det gynnar andra, men för att det bevisligen är bättre för alla. Vi som tillhör någon slags klass måste på allvar börja se the bigger picture.

Eller så är vi dumma huvudet bara? TTIP blir inte bättre för att Cecilia Malmström verkar trevlig i tv heller.

Hej regnet och fredagsmyset!

/Döden döden döden

Om och om igen

Jag har förlorat slaget om mig själv. Nu går jag här och vandrar som ett ett trött och tomt robotskal. Behovet av återhämtning och den stora koncentrerade ensamheten möts inte av verkligheten. Andningen är snabb och hög och tankarna så korta och meningslösa. Kanske vänder det? Jag har alltid levt på hoppet (och doften och motsättningarna som allt annat handlar om). 

Trött, dum, ledsen, lycklig, glad, tom, trög, frustrerad, rädd, nöjd, ytlig, sorgsen i en enda röra. Så fånigt, men mänskligt, gissar jag. 

Leker jag människa. Nej, jag prövar mig fram. Och misslyckas om och om igen. 

Puss.

/Döden döden döden