Det fula föraktet

Demokratifrågor

”All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska, utan att tjäna.” Søren Kirkegaard

Så här färdas vi. 

"I fördelningspolitiska frågor placerar sig både IMF och OECD allt oftare till vänster om det liberala etablissemanget, inklusive den europeiska socialdemokratin. Ni måste göra något åt de ökade klassklyftorna! är en uppmaning som ljuder allt tydligare från detta oväntade håll. Deras kritik av nyliberalismen börjar bli alltmer inträngande. Enligt Timbros definition borde man kunna räkna även IMF och OECD till de ”auktoritära populisterna”.

Ovan, Åsa Lindeborg svarar på Timbros text på DN-debatt och jag håller med henne om mycket, förutom att jag inte tror att såssarna är något att ha när det gäller arbetsrätten heller. Ideologiska vindflöjlar helt klart. Hon resonerar snällare, mer hoppfullt, än jag gör, och det är fint av henne. 

Tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige (och Brexit).

Efter omröstningen om de nya asyllagarna finns det ju rätt mycket att tycka, känna och anse. Som att det är fult att följa mobbarna, att det inte fungerat riktigt med EU:s flyktingsamarbete, eller att lägga ut en stor del av ansvaret på entreprenad, efter sitt monumentala misslyckande, på Erdogan (och Grekland) inte varit direkt genialt. Nu är jag kantig och yxig och förenklar, jag vet det, men det är faktiskt inte moraliskt försvarbart när människor dör. Oviljan till bra politiska lösningar skapar politikerförakt. Det som är så farligt och fult men ändå nu står och knackar på min dörr. Och jag tycker verkligen att vi är skyldiga våra barn lite vettiga svar.

Så här färdas andra.
(Åsa Beckman, DN)

Hur kan vi ha politiker som inte styrs av någon verklig ideologi? Hur har riksdagsklimatet blivit när det tydligen inte finns en enda socialdemokrat, och endast en "liberal", som röstat mot den nya asyllagen? Att moderaterna (sorry, mina kära M-vänner) och SD:are röstat så förvånar ju inte extremt mycket. Att avstå från att rösta är lika illa det. Har de folkvalda slutat lyssna på oss, vilka de sägs representera, eller är de rädda för något? Jag accepterar fullt ut att vi tycker olika, det är bara friskt och bra, och det är därför vi har olika partier och fler än en person i riksdagen, men jag har väldigt svårt att förstå denna ideologiska ryggradslöshet även om jag begriper att det finns svårigheter också. 

Katrin Marçal skriver intressant i DN om Boris J, och Per Svensson fyller i, sedan skriver Thomas Engström på ett annat vis. Det finns mycket att tycka, tro och känna  här också. Om EU, demokratin och Brexit, och allt hör som vanligt ihop. Jag kan hålla med Thomas om väldigt mycket, även om vi ideologiskt sannolikt skiljer oss åt fullständigt. Sedan kommer ju kräkreflexen spontant när jag ser Jimmies nuna i Metro om att även vi borde rösta om ett utträde ur EU. Men så länge så många politiker ser karriären före oss medborgare, så får vi stå här i populisternas gnälliga geggiga dynga. Det hade verkligen inte behövt bli så här. Det hade räckt med intellektuellt och ideologiskt starkare folkvalda med någon slags förmåga till konstruktiva samtal och lösningar med våra gemensamma intressen i fokus. Allt måste inte vara eller bli perfekt, men hanterbart och okej för alla. Jag söker en slags lagomhet, en rimlighet, inte mer - även om jag drömmer om mer. Jag vill inte ha en ständigt ökande tung lastbilstrafik, försämrad arbetsrättslig arbetsmarknad, eller samma mat- och klädkedjor överallt. Våra länders skillnader är ju en del av styrkan och charmen. Jag skulle vilja ha en human flyktingpolitik, bra tågbanenätverk istället. Att EU satsade större och på miljön (hitta pant-system med alla petflaskor och platspåsar som ligger som drivor längs Europas vägrenar borde vara lätt exempelvis) och struntade i petitesser som snus, även om det kanske ligger en fin tanke bakom det. Hela EU är fyllt av arbetslösa, ytterst välutbildade akademiker som skulle kunna komma på lösningar, och arbetsdugliga och glada (och sura!) människor som är enormt skickliga på en massa olika viktiga saker som blir utnyttjade som billig arbetskraft utan en tanke på konsekvenserna. Jag tycker inte att EU ska göra så att de människor som är extremt fattiga ska komma hit och tigga, jag vill att de ska får gå i skolan och sluta vara extremt fattiga. Personligen struntar jag liksom i om gurkorna är raka, men inte i om Erdogans män skjuter flyende flyktingfamiljer. Så EU, step up a bit, snälla.

Om någon orkar läsa lite mer detaljerat hur voteringarna såg ut finns alla uppgifter här (allt är väl inte nattsvart, men konstigt och sorgligt hur som). 

"Every one sees what you appear to be, few really know what you are, and those few dare not oppose themselves to the opinion of the many, who have the majesty of the state to defend them; and in the actions of all men, and especially of princes, which it is not prudent to challenge, one judges by the result." 

The Prince (Fursten) - Niccolò di Bernardo dei Machiavelli

Jag tänker på att det finns människor som gärna kallar sig realister. Det brukar vara den typen av människor som oftast glider genom livet genom att skylla på andra och inte gör ett smack själva. Sedan finns det optimisterna som kanske misslyckas ibland, men som de kämpar. Jag röstar på det senare alternativet alla gånger.

Blixtar och dunder, kom magiska under. Nu ska jag bli en gladare och bättre människa. Nästa vecka!

/Döden döden döden

"I want to go back to a Britain where hope conquers hate; where crabbed, cowed racism and xenophobia don’t win the day; where people feel they have options and choices in life and are less likely to press the big red button to bring the house down on top of us. I want my country back."  (Laurie Penny,  NewStatesman)