Om och om igen

Jag har förlorat slaget om mig själv. Nu går jag här och vandrar som ett ett trött och tomt robotskal. Behovet av återhämtning och den stora koncentrerade ensamheten möts inte av verkligheten. Andningen är snabb och hög och tankarna så korta och meningslösa. Kanske vänder det? Jag har alltid levt på hoppet (och doften och motsättningarna som allt annat handlar om). 

Trött, dum, ledsen, lycklig, glad, tom, trög, frustrerad, rädd, nöjd, ytlig, sorgsen i en enda röra. Så fånigt, men mänskligt, gissar jag. 

Leker jag människa. Nej, jag prövar mig fram. Och misslyckas om och om igen. 

Puss.

/Döden döden döden