Små lätta moln

och den rosa discohimlen. 

En tidig morgon i Miami, kanske efter en sen natt med Crocket och Tubbs. En sån himmel. En morgon på landet och ingenstans att sitta. Villalivet är bra skumt. Allt för att synas, ingen plats att bara vara på. Eller är det PMS, allt skaver så förtvivlat. Börjar längta efter klimakteriet, men det kanske är dumt?

Vaknar av att ett barn fnittrar högt och jätteglatt. Fyra på morgonen. Världens i rosa, alldeles skär och grann så här i arla morgonstund. Hittar ingenstan där jag kan vila. Huvudet fungerar inte som det ska, så orden och jag skramlar omkring som udda skruvar i en gammal burk.

Nu har katten har fått mat och kaffet blev verkligen perfekt. En tvättmaskin är igång och jag tänker att jag borde skriva. Skriva för att finnas till. Inser, matt, att möjligheterna krymper, och väggarna pressas inåt. Inte ens en tummetott blev det. Om man ska ge sig på att kravlöst skriva så finns det ändå vissa saker som är viktiga. Eller så här: jag kan inte skriva om någonting alls längre, och det ger mig klaustrofobi. Det är som att försöka bygga ett timmerhus och alla vrålar: den stocken får du inte använda, och inte den, och inte den och inte den, men den: - men inga verktyg, för fasiken. Ingen stock duger. Ingen är bra nog. Så har man ytterst få stockar att använda så blir det andra än viktigare, för att hålla igång den där geisten: någonstans att vara: sätta upp ett litet tält. 

Ärligt talat. Finns jag?

Några timmar senare. Grått och blött. Ett badlakan och en sjal fladdrar upprört kvar. 

/Döden döden döden  

Pssst: en artikel om kaffe och: morgonkaffet kan stärka ditt träningspass (SvD)!