Helsingør

Självupptagenheten.

Så det där andra sidan av myntet. Den sjukes självupptagenhet. Skulle man inte kunna balansera det hela lite?        

/Döden döden döden   

Ingen aning

Vaknar vid fyra, kan inte låta bli min lilla människa intill. Mina fingrar vid hennes lilla hand. Så liten och len. Starka små mjuka armar. Går ner, släpper in katten och sätter på en kanna kaffe. Läser lite tidning, tvingar mig själv att inte googla billiga resor. Mitt knasiga knark, min verklighetsflykt. Läser fredagens tidning och ser den här lilla ledaren som liksom ändå summerar nästan allt (som är ruttet med oss idag). 

Lever på gränsen till vad som över huvudtaget är mänskligt. Äcklas av min trötthet och dess konsekvenser. Äcklas av mig själv samtidigt som det ekar i mig: det här är inte rättvist. Det här är inte okej (hjälp mig! hjälp oss!). Varför fattar ingen?  Läser lite (Kriget har inget kvinnligt ansikte), sover lite, springer som en dement ekorre hit och dit och upp och... Ska nog snart läsa någon av svärfars deckare. Att en person som inte klarar av att välja måste välja springer rätt in i... Sorgen. Eller är det vreden och förvirringen? Den jävla frustrationen! Känner hur jag går sönder och alla tittar försynt förbi och bort. Det är ditt ansvar att veta och kommunicera dina behov. Alla lägger ansvaret på den svagaste länken. Det är ju behändigt.

Tänker ibland på mamman jag såg i ett annat liv. Livet före barnen och den förbannade sjukvården*. Den där mamman jag såg med det lilla barnet som aningslöst hoppade, tågade fram, på trottoaren. Mamman, som gick med ett droppstativ på hjul intill sig, mannens nervösa kropp och barnets glada skutt.  Dom skulle äta pizza eller något sånt. Mamman med den svarta blicken, den där avgrundsdjupa sorgen och den tydliga tröttheten: ögon som gett upp, och min tanke var: hur kan man vara så ledsen när man har ett så glatt litet fint barn? Det är den friskes privilegium att vara så aningslös. Och hänsynslös. 

Nu vaknade hon. Liten och mjuk. Hon plockar försiktig skräp från kattens päls. Katten spinner. Hjärtat mitt är mjukt som mos. Alldeles för trött. Så fort hon pratar skär det i mig. Nej, det är inte rättvist. Det är inte okej. Men det är så det ser ut. Allra värst är somrarna. 

/Döden döden döden

*Mitt förakt för regioner, landsting och de privata jättekolosserna är rätt så kompakt, men jag orkar inte dra i den tråden. Det finns säkert några ljusa sidor också. 

När jag var liten

ville jag bli skådespelerska: en Greta Garbo med korkskruvar och tyll.

När jag var liten hatade jag teater. Jag ville inte se kroppar, sagel och svett.

Jag älskade Ingmar Bergman och Janne Loffe Carlsson

och några till.

/Döden döden döden

Jesse Williams

BET Awards (talet)

Thank you Debra, thank you BET. Thank you Nate Parker and Debbie Allen for participating in that. Before we get into it, I just want to say, you know, I brought my parents out. I just want to thank them for being here, for teaching me to focus on comprehension over career — they made sure I learned what the schools were afraid to teach us. And also I thank my amazing wife for changing my life.

Now — this award, this is not for me. This is for the real organizers all over the country, the activists, the civil rights attorneys, the struggling parents, the families, the teachers, the students that are realizing that a system built to divide and impoverish and destroy us cannot stand if we do. All right? It’s kind of basic mathematics.

The more we learn about who we are and how we got here, the more we will mobilize.

Now, this is also in particular for the black women, in particular, who have spent their lifetimes dedicated to nurturing everyone before themselves. We can, and will, do better for you.

Now: What we’ve been doing is looking at the data. And we know that police somehow manage to de-escalate, disarm and not kill white people every day. So what’s gonna happen is we’re going to have equal rights and justice in our country, or we will restructure their function, and ours.

Now I got more, y’all. Yesterday would have been young Tamir Rice‘s 14th birthday. So I don’t want to hear any more about how far we’ve come when paid public servants can pull a drive by on a 12-year-old playing alone in a park in broad daylight, killing him on television and going home to make a sandwich. Tell Rekia Boyd how it’s so much better to live in 2012 than it is to live in 1612 or 1712. Tell that to Eric Garner. Tell that Sandra Bland. Tell that to Darrien Hunt.

The thing is, though. All of us in here getting money? That alone isn’t gonna stop this. Dedicating our lives — dedicating our lives to getting money just to give it right back, for someone’s brand on our body. When we spent centuries praying with brands on our bodies. And now we pray to get paid for brands on our bodies.

There has been no war that we have not fought and died on the front lines of. There has been no job we haven’t done. There’s no tax they haven’t levied against us. And we’ve paid all of them. But freedom is somehow always conditional here. You’re free, they keep telling us. But she would have been alive if she hadn’t acted so … free.

Freedom is always coming in the hereafter. But you know what, though? The hereafter is a hustle. We want it now.

And let’s get a couple of things straight, just a little side note: The burden of the brutalized is not to comfort the bystander. That’s not our job, all right? Stop with all that. If you have a critique for the resistance — for our resistance — then you’d better have an established record of critique of our oppression. If you have no interest … If you have no interest in equal rights for black people, then do not make suggestions to those who do. Sit down.

We’ve been floating this country on credit for centuries, yo. And we’re done watching and waiting while this invention called whiteness uses and abuses us, burying black people out of sight and out of mind while extracting our culture, our dollars, our entertainment, like oil, black gold. Ghettoizing and demeaning our creations, then stealing them, gentrifying our genius, and then trying us on like costumes before discarding our bodies like rinds of strange fruit.

The thing is though, the thing is, that just because we’re magic doesn’t mean we’re not real.

Thank you.

Nej, tack ska du ha.

/Döden döden döden

Berättarrösten del 1

Jag ångrar så mycket. 

Jag önskar ibland att jag hade en annan människas psyke och modet att säga nej. Att jag vågade låta mina behov ta plats så att mina döttrar kunde lära sig det. Nu behöver jag sova. Nu behöver jag vila. Nu behöver jag kärlek. Nu behöver jag ett liv och en vän. Nu behöver jag mat. Nu behöver jag skratta. Och så vidare. 

Att leva med funktionshinder som kvinna är en skam. Att vara kvinna och inte ta hand om allt är en skam. Att vara ung och frisk som kvinna och iklä sig duktig flicka manteln är rätten till att få all hjälp i världen och ändå vara ett slags helgon och en hjälte bland dunbolster och ett lagom hett kardemumma-te. En skadad kvinna är en skam: du är aldrig nöjd.  En skadad kvinna ska vara tacksam. En skadad mamma behöver ingen hjälp. En skadad kvinna sviker kollektivet. En skadad kvinna finns inte. Hon förstör världsbilden. 

Det finns inte plats för tvivel. Våra sagor måste spegla föreställningarna om bilden av världen: yin och yang och det där. Att A leder till B är oväsentligt så länge bollen är rund. Vi fortsätter låtsas att vi är så himla olika; mer olika än vi är. Att alla, i vardagslivet, så kallade manliga egenskaper egentligen är urkvinnliga det ignorerar vi så länge männen slåss och koketterar men sina förståndshandikapp (jag förstod inte att..) och vi kvinnor gråter oss till seger och tävlar i ditten och datt. 

Jag önskar att jag studerat (konst, latin och litteratur). Då hade bilden kanske klarnat och berättelsen om mig blivit lite mera sann, men nu är det som det är. 

Jag ångrar så mycket. 

/Döden döden döden 

Vredens politik

The politics of anger.

Ja, tonen förändras även från ekonomitidningarnas håll. Läste precis denna text i The Economist som en bekant (J M) delade på Facebook: "Their anger is justified. Proponents of globalisation, including this newspaper, must acknowledge that technocrats have made mistakes and ordinary people paid the price. The move to a flawed European currency, a technocratic scheme par excellence, led to stagnation and unemployment and is driving Europe apart. Elaborate financial instruments bamboozled regulators, crashed the world economy and ended up with taxpayer-funded bail-outs of banks, and later on, budget cuts." 

Bra skola, vård, bostäder och liv åt alla är inget flum.

/Döden döden döden