Vaknar vid fyra, kan inte låta bli min lilla människa intill. Mina fingrar vid hennes lilla hand. Så liten och len. Starka små mjuka armar. Går ner, släpper in katten och sätter på en kanna kaffe. Läser lite tidning, tvingar mig själv att inte googla billiga resor. Mitt knasiga knark, min verklighetsflykt. Läser fredagens tidning och ser den här lilla ledaren som liksom ändå summerar nästan allt (som är ruttet med oss idag).
Lever på gränsen till vad som över huvudtaget är mänskligt. Äcklas av min trötthet och dess konsekvenser. Äcklas av mig själv samtidigt som det ekar i mig: det här är inte rättvist. Det här är inte okej (hjälp mig! hjälp oss!). Varför fattar ingen? Läser lite (Kriget har inget kvinnligt ansikte), sover lite, springer som en dement ekorre hit och dit och upp och... Ska nog snart läsa någon av svärfars deckare. Att en person som inte klarar av att välja måste välja springer rätt in i... Sorgen. Eller är det vreden och förvirringen? Den jävla frustrationen! Känner hur jag går sönder och alla tittar försynt förbi och bort. Det är ditt ansvar att veta och kommunicera dina behov. Alla lägger ansvaret på den svagaste länken. Det är ju behändigt.
Tänker ibland på mamman jag såg i ett annat liv. Livet före barnen och den förbannade sjukvården*. Den där mamman jag såg med det lilla barnet som aningslöst hoppade, tågade fram, på trottoaren. Mamman, som gick med ett droppstativ på hjul intill sig, mannens nervösa kropp och barnets glada skutt. Dom skulle äta pizza eller något sånt. Mamman med den svarta blicken, den där avgrundsdjupa sorgen och den tydliga tröttheten: ögon som gett upp, och min tanke var: hur kan man vara så ledsen när man har ett så glatt litet fint barn? Det är den friskes privilegium att vara så aningslös. Och hänsynslös.
Tänker ibland på mamman jag såg i ett annat liv. Livet före barnen och den förbannade sjukvården*. Den där mamman jag såg med det lilla barnet som aningslöst hoppade, tågade fram, på trottoaren. Mamman, som gick med ett droppstativ på hjul intill sig, mannens nervösa kropp och barnets glada skutt. Dom skulle äta pizza eller något sånt. Mamman med den svarta blicken, den där avgrundsdjupa sorgen och den tydliga tröttheten: ögon som gett upp, och min tanke var: hur kan man vara så ledsen när man har ett så glatt litet fint barn? Det är den friskes privilegium att vara så aningslös. Och hänsynslös.
Nu vaknade hon. Liten och mjuk. Hon plockar försiktig skräp från kattens päls. Katten spinner. Hjärtat mitt är mjukt som mos. Alldeles för trött. Så fort hon pratar skär det i mig. Nej, det är inte rättvist. Det är inte okej. Men det är så det ser ut. Allra värst är somrarna.
/Döden döden döden
*Mitt förakt för regioner, landsting och de privata jättekolosserna är rätt så kompakt, men jag orkar inte dra i den tråden. Det finns säkert några ljusa sidor också.
*Mitt förakt för regioner, landsting och de privata jättekolosserna är rätt så kompakt, men jag orkar inte dra i den tråden. Det finns säkert några ljusa sidor också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar