Badkultur del 3

Just leave our kids alone

(Från filmen Att angöra en brygga av Hasseåtage)

Jag avskyr badhusdebatten. Jag har skrivit om den redan i Badkultur och Badkultur Del 2 och jag kan inte påstå att jag tycker att den är helt enkel. Jag vet vad jag anser (nästan!), men mina idéer och ideal krockar med varandra. Dessutom: det finns så många andra frågor som är så mycket viktigare som att bekämpa fattigdom, ta hand om miljön, skolan, sjukvården, mobbning och så vidare, så jag känner mig lite less. Det handlar om islamofobi och inget annat. För det ju just det är, eller hur, och det blir så otroligt tydlig när man nu ser bilderna från franska Rivieran. På 70-talet stod män i stora klungor runt topless-tjejer på exakt samma plats och strand. 

Har verkligen inga problem med slöjor* på vuxna kan jag ju öppna med.  

När jag läser diverse kloka och mindre kloka debattinlägg, nästan alla skriver vettigt, men fallerar på en eller annan punkt (eftersom det är lite mer komplicerat än folk vill erkänna), så funderar jag också över vilka skribenter och tyckare som faktiskt går på badhus själva.

För det som jag skrivit om tidigare är våra förbannade kroppar som också finns, och ligger och guppar och flyter, eller rör sig där i vattnet. Att väldigt många har problem med sina kroppar, hur fina och mjuka och vanliga och bra de än är. Det är tyvärr ett faktum. Jag avskyr själv, utan några hysteriska kroppskompex, fullt påklädda i badhuset: oavsett om det är snickaren i blåställ, föräldrar som tittar på sina barn eller burkinis (och detta handlar om min högst personliga blygsel och är något jag får tugga i mig). Jag känner mig helt enkelt extra sårbar och naken då. Däremot inte sagt att jag har rätt, bara att det gör mig obekväm. Jag går liksom inte i baddräkt på stan särskilt ofta heller. Och någonstans behövs rummet där våra kroppar får existera och röra sig som de är, ifred från blickar och tvång. Jag tror att jag drömmer om någon slags vänlig naturlighet, jag kan inte beskriva det bättre just nu (jag är så sjukt jävla (förlåt) trött).  Jag tror också att jag fantiserar om att mina barn ska känna sig fria fria från kroppsfixering och oro om dom växer upp med att se kvinnor och män i alla former, men antagligen är det bara en utopi. 

Så, så himla enkelt är det inte för alla. Och visst, är du nöjd med din kropp eller exhibitionistiskt lagd så fine, men respektera att alla inte känner exakt likadant. Så här är jag alltså lite fascistiskt lagd, eftersom jag tycker att alla ska ha vettiga, rena badkläder på sig och duscha nakna före och efter, no pardons - och framförallt visa respekt och vara snälla och vänliga mot varandra. Jag har inget emot olika dagar (några timmar då och då) på badhusen heller: 

Tokiga barnsöndagar 

Singelonsdagar 

Damernas stillsamma torsdagar

Crazy dad nights  

Introvertas timme

Nudisternas härliga eftermiddag och så vidare, och så vidare...      

Övrig tid för oss som bara vill bada och motionera i godan ro. Och där tror jag att vi kan mötas och känna att vi duger i och med våra kroppar med verkliga, eller uppleva, skavanker. Så tänker jag att mina barn ska lära sig att vi alla ser olika ut och att det är okej och bra. Med eller utan burkinis.

Badkultur jag gillar. 

Så mina tankar kring religion och personlig frihet krockar med en inte fullt så liberal tanke kring nakenhet mot påklätt. Så misslyckad jag är! Men jag tänker i alla fall och jag lovar att höra av mig om jag kommer fram till något vettigt och bra. Jag famlar fortfarande. 

Puss!

/Döden döden döden 

* Jag känner ett sting av förvirring kring slöjan vilket beror på min lilla kunskap (sorgligt låg nivå) men också det faktum att slöjan skulle bäras på grund av mannens fullständigt icke-existerande sexuella impulskontroll? Som ett skydd mot andra mäns blickar. Rätt, eller fel, vet inte jag, men låter bli den tråden nu. Jag har däremot lättare att förstå slöjan som ett mode, eller kulturell markering, men blir ledsen av tanken på tvång och rädslan (föraktet) för män, framförallt när barn i 8-10 årsåldern bär slöja och heltäckande på badhuset, vilket jag ser då och då. Jag drömmer om en värld där barn inte får eller ska sexualiseras av andra på ett endaste vis, samt kvinnor inte ska bli antastade. Är ni med? 

Ett litet sidospår till: samtidigt blir många upprörda över att flickor bär bikiniöverdel, men inte över att pojkar bär kjol eller nagellack, och där blir min spontana fråga: varför får inte alla leka med olika roller och testa sig fram? Eller är bikini på flickor värre än nagellack på pojkar, på grund av brösten som inte finns och plagget då är onödig (sexigt?), eller ska barnen bada nakna (för nagellack är jättefunktionellt)? Varför är det just flickan/kvinnan som det ska petas på och moraliseras över? I don't get it. Jag minns tydligt att jag längtade efter bikini som liten och fick en när jag var i Italien på 70-talet. En rödvit blommig bomullsbikini med volang på top och byxa (så fin, så opraktisk) som sedan slets av av en rasande våg. Men någon dag gick jag omkring och kände mig som världens finaste och jag minns den som igår. Min lillebror var ett år och naken under badrocken och det gillades inte alls i detta katolska land 1977. Så saker förändras. Tiderna och åsikterna böljar fram som sädesfältets veteax - och jag vill bara vråla: Just leave our kids alone. Låt dem leka fritt (men observera: lagom säkert... man är ju ända lite oroligt lagd).

Sen kan man inte låta bli att reagera när man ser den här bilden heller (tack M N). Perspektiven, liksom. Så visst måste jag tugga i mig att andra badar i vad de vill, även om det gör mig obekväm, så länge jag får bada i vilken baddräkt jag vill. Till barnen, som helst av allt skulle vilja bada nakna, får jag säga bara det: alla lika, alla olika. Respektera varandra. Sedan är det upp till badhusen att skapa en trygg och bra miljö, tillsammans med alla av oss som faktiskt besöker dessa.