Dumma mig

 Många bäckar små

Madrass på golvet och en kopp nybryggt kaffe. For norröver och har sovit en hel natt. Tassande förhoppning om dagarna igen. Känns tveksamt om jag någonsin kommer att bli hel igen. Somrarna smular sönder allt fullständigt: förståndet, kroppen, hjärtat. "Världens fulaste mamma" är jag också. Jag orkar inte titta upp.

Vaknar, läser sågningen av Fråga Lund. Orkade inte se igår kväll, men lyssnade på håll, och håller nog med, även om orden här kanske är väl hårda. Är det inte samma fördumningskultur vi håller på med med våra barn som att översätta "despicable me" till "dumma mig"? Att inte lita på mottagarens förstånd. Våra låga förväntningar på andras förmågor? Jag tänker att det inte är en kränkning mot något lärdomssäte, eller så, men en förskräckligt dum väg att vandra. Det är som att gömma och hemlighålla självaste livet när man tänker efter. 

"Sanningen är den att om jag inte själv haft fantastiska lärare under min gymnasietid så hade jag troligtvis inte fortsatt till högre utbildning. Instruerande, berättande och visande lärare var alltså en förutsättning för att jag kunde stå och sprida mitt undervisningsfientliga budskap." Läs hela Jonas Linderoths (professor i pedagogik vid Göteborgs universitet) text på DN Debatt här.

/Döden döden döden