I am a foliehatt

Yes I am

Jag försöker i alla fall. Klappar mig på axeln lätt ironiskt. Vreden ligger och pyr i mig. Alla dessa åsikter. Snälla, bara försök att vara lite snälla. Hör några män prata om "människor" och de säger att "människor i grunden är onda" och jag tänker att jag borde tala med killarna lite, men jag sörplar vidare på mitt kaffe. Jag tror nog mer tvärtom. Jag tänker snällt, i alla fall för det mesta, och klappar mig på axeln igen. 

En kvinna skrev i DN-debatt om farorna med för mycket smartphones och skärmtid för barn (och vuxna för katten) och den raljans människor som ifrågasätter "datan" (ska uttalas på dalmål, om någon undrar) alltid möter är förbluffande unison. Sett två mothugg redan på samma debattsida, men bara kunnat läsa ett, teknik kontra pengar, ni vet. De har säkert sina viktiga poänger de med, och det är inget fel på ny teknik, om den används rätt. Det kan vi väl vara överens om? Det handlar inte heller om Pokémon Go.

Minns den väldigt långa texten om vad som händer med våra hjärnor med våra internetliv: sämre minne, tålamod och koncentration och så vidare. Farorna med blipp, och snabba klipp och jag är där nu. Att jag fick tvinga mig att läsa hela långa artikeln för att bevisa för mig själv att så illa är det väl ändå inte? Som att jag inte var kass redan innan, hur dum är jag inte nu: måste kolla rean, reagera på grejen, buda lite, lajka mycket, svara någon, läsa texten (gärna kort och kärnfull), pling och plong och ditt och datt. Och kanske att alla ni andra är superkoncentrerade och mår fantastiskt bra, men det gör inte jag. Jag shoppar och jag snurrar runt på nätet, när jag skulle kunnat göra något annat: något bättre och viktigare, fantiserar jag. Jag skulle kunna försöka återhämta mig, sticka en halsduk eller skapa ett nätt litet mästerverk. Andast lugnt och fint. Kanske älska mer. När jag märker att jag sneglar mot paddan i soffan med barnen känner jag mig inte särskilt lyckad, men jag är väl bara en teknikrädd foliehatt av något slag? Ja, ja, klappar mig på axeln. Vad skrev jag nu då... Jag kan å den ena sidan tänka: jag är knappast sämre än någon annan, vilket är den sämsta ursäkten av dem alla, eller å den andra sidan helt sonika skärpa mig. Orkar inte heller leta rätt på den långa, superintressant texten, har länken till den en gång förr. Får se när andan faller på. Inte bara dum, lat också? Eller för trött. Läste precis Fredrik Virtanens (korta och kärnfulla) text om den tid vi lever i, som jag också skrev om i Dumma mig häromdagen. Ni ser, det blir vaken hackat eller malet, men jag försöker i alla fall. Klapp, klapp. Men det här hör ihop tror jag. Min teknikrädda foliehatt glöder och glänser i solens morgonstrålar. Det blåser och skramlar till här utanför på gatan och på balkongen. 

Sedan tycker jag att det är jättefint att människor sluter upp kring muslimers rätt att praktisera sin religion, och framförallt kvinnors rätt att klä sig hur de önskar, även om jag fascineras över att samma människor som förr ville bränna behåar idag tycker att burkinin är det bästa som har hänt. Utan vidare, sådär. När det gäller bokmässan har väl alla rätt, på sitt sätt, det enda felet är väl den förbannade rasismen? Och den där rasismen finns lite överallt, men det talar vi alldeles för lite om. 

Kämpar med de små orden, orken och mot den slöa tanken. Men jag försöker ju i alla fall. 

Fred och kärlek 

/Döden döden döden