En svensk och en global fråga. Allt handlar om att förhålla sig hela tiden. Jag tycker att det är svårt, men samtidigt väldigt lätt: man får ju hjälpas åt och tänka ett varv till ibland.
Solen värmer precis så mycket att det känns som sommar utan att svetten ska krypa fram. Svalkan i luften. En bris med lätt cigarettrök och något, eller någon, som skramlar och tjoar till. Allt vänligt, men det ligger en nervös spänning som pyr likt ett flor över stan. Det doftar ömsom avlopp, ömsom parfym. Det doftar stad och svett och kaffe och kött. Avgaser och guld.
Vi går gata upp och gata ner och allt ligger som Godiskungens självplockshyllor runt oss. Små barn sover på madrasser och kartonger, exklusiva brevpapper hos pappershandlaren och ankkonfit och ostron på fat. Klänningen för 6040 euro, ballerinaskor i lack: mannen tittar sig omkring med håret på ända och jag vet att jag inte får/ska fotografera honom.
Husen i parad. Grönskan rostar försiktigt i parken vars stolar inte ändrat minsta nyans på fyrtio år. Livet passerar snabbt, men den milda gröna färgen består.
Svend Brinkmann har jag länkat till tidigare och jag står fast vid att han har en del mycket klokt att komma med även om jag inte köper allt. Hans litteratur är väl också en slags självhjälpsdito? En att se men inte röra-filosofi; iaktta utan att agera i verklig mening. Men han uttrycker något viktigt och ändrar fokus i en tid som snurrar alltför fort och känns komplicerad och för tung (dum) för många av oss.
Men är inte det där jämnmodet, stoicismen, lika destruktiv den om den resulterar i en knuten näve i fickan och trasigt hjärta (förnekelse inför ansvaret)? Apati gömd bakom begreppet lugn värdighet för den rädde eller bekväma? Samtidigt delar jag dessa tankar fullständigt:
"– Jag märkte att det var befriande för många att förstå att allt inte ”beror på mig” eller på att ”det är något fel på mig”. Vi är alla en del av världen och kanske är det fel på den i stället? Många kulturella och sociala problem beror på hur samhället fungerar – inte på individen."
"... Och medan döden i dag undviks som om den vore ett tabu, vill stoikerna att man tänker på sin dödlighet varje dag för att utveckla tacksamhet för det liv man har."
De som nämns, coacherna, och deras syn på livet och jagets möjligheter kontra Sven Brinkmanns förhållningssätt: att möta världen med lugnet delar bägge en klang som inte förmår förändra något mer än för jaget. Förhållningssätt 1. Passiv mot omvärlden, fokus på mig själv (adapt and act) eller Svends sätt 2. Möt din omvärld med värdighet, iaktta (passivt): läs en bok se dig omkring. Empatin han vill åt genom att vi blickar ut, kultiverar oss om man så vill, mer än fokuserar på jaget och framgång är däremot mycket sympatiskt. Men hur påverkar vi vår samtid med värdighet? Handlar inte bägge förhållningssätten egentligen bara om olika sätt att omfamna acceptansen? Eller så kan man citera Svante Tidholm (FATTA MAN) i Metro: "...Men vi tror att mäns destruktivitet - mot kvinnor och andra - är beroende av den här manliga tystnaden."
Avslutar med att citera (psykologen (och coachen!)) Jonas Mosskin som skriver så här i DN om Charles Duhigg snya bok ”Smarter, faster, better – the secret of being productive in life and business":
"Är han medveten om att många människor inte förmår prestera så mycket på grund av hälsa, psyke eller brist på talang och begåvning? Jag hoppas att ”Smarter, faster, better” ger upphov till en debatt om det tveksamma med att bejaka den utvecklingen till varje pris. Kanske går något viktigt förlorat. Nästan alla människor jag möter professionellt och privat längtar efter mer utrymme för reflektion. Den supereffektiva människan blir till slut tom på tankar och känslor. Man blir bara sina handlingar. En nyttig idiot utan omdöme."
Väcktes av en liten som vaknade av en mardröm: en jättestor orm. Jag vill inte dö-dröm. Vi lägger oss "i stora" och den mjuka lilla somnar om. Armar och kroppar och lena små kinder. Som jag älskar.
Letar förtvivlat efter helgtidningen, gårdagens, enda chansen att läsa den är ju nu, men utan framgång. Tittar in på Twitter och Facebook och den första texten jag läser är ju helt lysande: Isobel Hadley-Kamptzs "Var det det här vi stred för? En sorgesång om anonymitet på nätet." Om trollen skriver hon så här: "Nu tycks människor snarare vara anonyma för att vara ingen. Detta är nihilismen i praktiken exakt som filosofin beskriver. Ingen tro, ingen sanning, inget allvar utom en önskan att förstöra världen." Som dagarna ser ut nu så är det svårt att förstå vad det är som händer, vad som hänt med oss. Filip och Fredrik försöker här illustrera, tillsammans med Mauro Scocco, fenomenet whitewashing, av SD i det här aktuella fallet, också det bra.
Tystnaden kan ibland vara svårast att bära. Den Stora Ensamheten... Den där självcensuren. Hallå, någon där? Idémässigt övergiven? Vi fortsätter korka upp champagnen. När blev det normalt att resa till New York över helgen, dra till Dubai över jul eller gå på spa då och då? När blev detta det nya normala? Nej, jag vet att det inte är så för alla, men många lever så i detta nu. Att ha tre bilar och drömma om en kofta i kashmir, eller finaste ullkvalitete (jag kan ju fantisera om det i alla fall..). Kolla snygga jackan, bara 380 €! Det nya normala i att lägga en halv miljon på ett nytt kök, för att du kan - och givetvis är värd det: en sund investering, ta mig katten!Frågar, som ett barn: Gud, hur kan vi tillåta att det är så orättvist? Hur kan det vara möjligt att vi är så himla korkade*; så själsligt trötta (lata) att vi bara pallar välja mellan vitt eller svart? Med mig eller mot mig. Aldrig sida vid sida, olika. Att inbilla sig att den som inget har också förtjänar det. Den slöaste tanken av alla?
Ibland tänker jag att orättvisorna är här för att passivisera oss. Champagnen, lånen, träningen, nätet och allt annat skönt är opiumet. Läkarlönerna hindrar nödbromsen. Sticker ut med båten istället för att sticka upp och säga ifrån och stötta sämre lottade kollegor eller patienter som far illa. Varför jagar inte statliga Försäkringskassan orsakerna: alla dessa felbehandlingar och stressrelateradesjukdomar på det. Tänk om IVO/Socialstyrelsen satt med kassan och kunde pussla samband istället för att ta bort assistanstimmar från funktionsnedsatta. Ta regioner, kommuner, landsting och privata (skattefinansierade) verksamheter i örat, på riktigt? Varför jagar inte Arbetsförmedlingen fuskande arbetsgivare? 21 miljarder får arbetsgivare, skickliga entreprenörer, i BIDRAG för att få rabatterad, eller gratis personal, utan några särskilda villkor. Samma visa förra året. Det finns så mycket bra folk, och så mycket att göra, om vi kunde slita oss från från festen och tolka vår tidsanda lite mer kärleksfullt kritiskt istället.
Puss!
/Döden döden döden snart på väg till Paris.
Ni förstår vad jag menar?
*Det finns visst forskning kring det också, men vi är liteför dafta för att ta den till oss, troligtvis. Med Miljöpartiet (så besviken på er!) i regeringen borde väl någon miljörereform vara möjlig, men än så länge får vi se Frankrike lyfta platsfrågan ytterligare ett steg ❤️.
Daggdropparna glittrar som kristaller på grässtrånas spetsiga toppar. Det klara ljuset bakom dis och dimma som ett guldflor över byn. Trafiken, autokorrekt: tragiken, dånar i bakgrunden.
Allt blir som ett filter. Jag lever instängd bakom ett filter. Hjälp, jag kommer inte ut och härifrån. Vad blir kvar, är det jag som är sumpen eller destillatet? Spelar ingen roll, käklinjen hänger och dallrar där ändå. Huden röd och hjärtat likaså.
Går ut i fula fleecen, detta förhatliga material, och hämtar tidningen. Låtsas att jag inte ser grannen som svänger bort med sin gamla hund. Pilar in, kryper ihop och säger ett par ord till katten.
Dagen går. Skridskoskola. Köpcentrum. Inslagning av paket. Lämnar av ett barn. Får summeringen: "det var ett bra kalas. Det var väldigt mycket godis OCH marshmallows och mini-hamburgare som var märkligt mättande"... Där ser man, och vad bra.
Vi andra drog en kortis till havet. Det var fantastiskt. Pussar, lagom kallt och snällt och skönt. Man blir nog lite snällare av att bada, trots allt.
Nite Flights, The Land Below och Crockett's Theme, Jan Hammer. Gryningsdisco, för den som vill ha det på det viset.
Det gör lite ont att lyssna. Är det för att livet går, även om kärleken är sann, och faktiskt, som här, består? Är det här låten som får dem som inte känner längtan efter nästa dag och nästa dag och 10000 dagar till (tillsammans) att lämna, eller stanna kvar?
Loppisklockan tickar. En plastig klocka med fåglar på. Varje timme en ny fågel och varje timme en ny liten trudilutt. Den var inte ens superbillig, gav nog en femtiolapp, och alltså inte ens särskilt snygg, men jag älskar den ändå. För varje gång den kvittrar blir jag glad och varje fågels sång är fel.
Vaknar först, det är forfarande mörkt. Svart som natten. Det är bara kaffet, jag och katten. Och klockan som knäpper, plongar och visslar till. Ser rubrikerna om kaffets forsatta existens. Jag ser rubrikerna om barn som våldtas. Jag ser rubrikerna och fattar ingenting.
Sommaren gick sönder tidigt. Det är alltid svårt att veta hur vi ska gå sönder och varför, men vi klarar inte ut den. Sömnbristen vi lider av. Att vilja göra mer. Att sakna kompassen, orken, eller råd och stöd.
Drömmer om att inte bry mig, men det går inte. Jag skäms och jag lider. Behöver armen att luta mig mot. Jag orkar inte med människor/Jag älskar människor. Det kostar så mycket för oss att umgås med andra, men vi behöver också det. Ramlar alltid. Ett förvånat ögonbryn höjs på håll. Vet ni: jag skojar eller överdriver aldrig. Tvärtom. Ni säger att det är okej, att jag visst får vara trött. Men ni ljuger nästan jämt.
Tvingar mig att träffa någon, någon jag längtat efter. Jag längtar efter alla. Känner besvikelsens dräpande tystnad. Jag duger inte. Jag är för slut för att kunna steppdansa med: klumpig, fel och tafatt. Uttrycker mig fumligt: Gudnåde mig! Eller så känner jag att det jag gör blir bra, men då blir det också fel (så pigg och kul, nu ska vi göra mer. Varför inte mer?) och det funkar inte heller. En fika med en vän kostar en veckas, eller två, av förfall. På riktigt. Allting kostar i mitt liv. Allt så extremt dyrt. Vi måste klippa naglar och läsa en bok. Jag måste vara bättre vuxen och i alla fall pyttelite stadig och klok.
Utanför huset drivor av torkade kvistar, svarta plastsäckar, skräp och ogräs. Tistlar, blommor, ett trasigt bord, ruttna plommon och märkliga växter böljar i knähöjd. Vadar liksom fram. Önskar att jag hade lite ork. Önskar att jag hade bil och körkort, för nu står jag mitt i förfallet och tittar på. Jag och den yngsta brukar gå och dra. Men vi räcker inte riktigt till.
Men visst, det doftar skog och hav. Ser solen när den tittar upp, och ser solen sjunka sjunka ner. I havet.
Älskar mörkret som kommer nu. Med mörkret kommer vilan. Men än värmer solen med stråk av höstlig vind. Ja, än är det kvavt och grönt. Nu kommer hallon, plommon, rosor och tomater och allt är frodigt skönt. Föräldramöten och sånt där.
Fred!
/döden döden döden
Några fina texter om ständigt aktuella ämnen:
Om humanorian, språket: nu:et och då:et. Europa ligger öppet för tolkning (Anna Blennow, Sydsvenskan)
Om Heimat. Hemlängtan. Smärtan av en förlorad plats. (Karin Johannisson, DN)
