Svend Brinkmann har jag länkat till tidigare och jag står fast vid att han har en del mycket klokt att komma med även om jag inte köper allt. Hans litteratur är väl också en slags självhjälpsdito? En att se men inte röra-filosofi; iaktta utan att agera i verklig mening. Men han uttrycker något viktigt och ändrar fokus i en tid som snurrar alltför fort och känns komplicerad och för tung (dum) för många av oss.
Men är inte det där jämnmodet, stoicismen, lika destruktiv den om den resulterar i en knuten näve i fickan och trasigt hjärta (förnekelse inför ansvaret)? Apati gömd bakom begreppet lugn värdighet för den rädde eller bekväma? Samtidigt delar jag dessa tankar fullständigt:
"– Jag märkte att det var befriande för många att förstå att allt inte ”beror på mig” eller på att ”det är något fel på mig”. Vi är alla en del av världen och kanske är det fel på den i stället? Många kulturella och sociala problem beror på hur samhället fungerar – inte på individen."
"... Och medan döden i dag undviks som om den vore ett tabu, vill stoikerna att man tänker på sin dödlighet varje dag för att utveckla tacksamhet för det liv man har."
De som nämns, coacherna, och deras syn på livet och jagets möjligheter kontra Sven Brinkmanns förhållningssätt: att möta världen med lugnet delar bägge en klang som inte förmår förändra något mer än för jaget. Förhållningssätt 1. Passiv mot omvärlden, fokus på mig själv (adapt and act) eller Svends sätt 2. Möt din omvärld med värdighet, iaktta (passivt): läs en bok se dig omkring. Empatin han vill åt genom att vi blickar ut, kultiverar oss om man så vill, mer än fokuserar på jaget och framgång är däremot mycket sympatiskt. Men hur påverkar vi vår samtid med värdighet? Handlar inte bägge förhållningssätten egentligen bara om olika sätt att omfamna acceptansen? Eller så kan man citera Svante Tidholm (FATTA MAN) i Metro: "...Men vi tror att mäns destruktivitet - mot kvinnor och andra - är beroende av den här manliga tystnaden."
Avslutar med att citera (psykologen (och coachen!)) Jonas Mosskin som skriver så här i DN om Charles Duhigg snya bok ”Smarter, faster, better – the secret of being productive in life and business":
"Är han medveten om att många människor inte förmår prestera så mycket på grund av hälsa, psyke eller brist på talang och begåvning? Jag hoppas att ”Smarter, faster, better” ger upphov till en debatt om det tveksamma med att bejaka den utvecklingen till varje pris. Kanske går något viktigt förlorat. Nästan alla människor jag möter professionellt och privat längtar efter mer utrymme för reflektion. Den supereffektiva människan blir till slut tom på tankar och känslor. Man blir bara sina handlingar. En nyttig idiot utan omdöme."
Puss!
/Döden döden döden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar