I Paris sitter en mamma med sitt barn på golvet: Syrian refugee på skylten, den pyttelille sonen i Stålmannen-tröja och jeans sover avtrubbat, ser avsvimmad ut. En annan syrisk mamma med två barn sitter också och tigger några steg bort. Går förbi, backar, hittar två euro som jag ger lille Stålmannens mamma. Vill gråta. Det är inte okej.
Jag har ätit moules i vin och gått på konsert på Bataclan. Marianne Faithfull släntrar, eller snarare skrider in på scenen med käpp i svart och page. Som ledaren över hela alltet. He once asked me out, this man. So beautiful, so, so, so very well dressed. Jag vågade inte, med en sån som han... så öppnar hon, på ett ungefär, ska sägas, med Tower of Song (sex minuter in i filmen) och talar om sorg och död och det som händer här och nu och lyckas samtidigt vara rolig, cool och stor på alla sätt och vis - och så sjunger hon så tydligt rätt in hjärtat. Vissa har ju bara den där tonen och den där tydligheten. Warren Ellis spelar fiol som om han vore självaste Näcken och Ed Harcourts toner strålar ut i fingertopparna glimrande varmt och elegant. Alla är otroliga, det låter fantastisk. Sikten däremot är urusel. En burrig frisyr och en lång man som pussas med någon och jag ser ingenting. Jag säger inte att det är fel på långa människor som rör på sig eller fluffiga frisyrer, men det är märkligt att inte ens en normallång person kan se om det sitter en lite längre person två rader fram, men det ofunktionella rummet får vi ta en annan dag. Ångesten sitter kvar i väggarna och det doftar nymålat. Kappan fångar upp lite målardamm. Det är en jättefin scen, men det går inte att släppa det som hände. Hatet mot all terrorism är oändligt. Sister Morphine får världen att rämna. Vi tar med våra plastmuggar från Bataclan och vandrar hem i kvällen med våra terror-souvenirer och hjärtan som slår.
