Kroppen strejkar, hjärnan har slutat fungera för månader sedan. Livets dräglighet, i mars, vad det verkar. Längtan efter återhämtning, tystnad och ensamhet känns bara patetisk. Behoven stoppas ner med matavfall och stök. Farligt. Biter ihop. Också farligt. Känner det, märker det, men förmår inte kräva mer. Kroppen signalerar, och hjärnan, men jag är så fullständigt, skrämmande ensam i det här. Och oförmögen. Det går inte. Hånet står och pekar, någon annan står och pickar och petar: pillar, och river med en nagel. Språkligt fullständigt fattig och dement. Skratta inte åt mig, snälla. Vada ni i lera i mörker och återkom med skämt om oss och dem som har svårt att skriva, tänka och fungera normalt. Raljera loss ni bara. Glöm inte tambortsarna! Vaddå, vart är vi på väg? Var befinner vi oss? Snubblar runt, och funktionerna strejkar. Rädd och trött, men hoppas på det som ska komma sen. Förstår att det är dumt, men det är enda sättet nu. Enda möjligheten. Bara barnen får det okej. Sen. Sen. Sen.
Huset är sålt, det gick så fort. Inga nya skolplatser än. Lägger oron på hyllan i det nya skafferiet. Hade velat skriva om hjärnorna och oförmågorna. Det får komma sen (sensensen!) Har kanske någon slags teori, eller ett behov av förklara ytterligare. Detsamma gäller simhallsmänskligheten. Vi ligger risigt till.
Maken snarkar. Det låter ungefär som möbler som dras omkring över golvet. Barnen flåsar, sparkar och behöver sova mer. Tjatar om sina ipads och godis*. Installerar dem. Dricker kallnat kaffe. Inser att bloggen blir så som jag inte ville att den skulle bli: självupptagen och liten. Ville att den skulle handla om oss, bli grandios och vacker (eller åtminstone vettig) men man är ju bara människa.
Puss
/Döden döden döden
/Döden döden döden
*skrevs i lördags.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar