Good enough?

Är jag orimlig? 

(Det kändes  kriminellt att inte fotografera dimman, 

så snabbt från bilfönstret, lite, lite svajigt färgfoto)

Någon känd och begåvad kvinna sa något i stil med att man får bara slänga i väg texterna, annars blir dom liggande. Ibland blir det bra, ibland inte.   Såklart minns jag inte vem det var. Detta trötta skithuvud jag har.

Innan jag glömmer bort, en vacker text om livet, således om döden. En annan om textens sanningshalt: författandet och svårigheten att skriva på riktigt. Jag som bara skriver om mitt, utan krav och verklig ambition eller begåvning. Autofiktion, utan fantasi och utan mod och utan lust att sänka andra. Men så är jag ingen författare heller, önskar så att jag voro det, att jag närde den drömmen. Men man tar det man får och gör så bra man kan med det, I assume. Och min sanning får ni gärna försöka ta ifrån mig, men jag vet, jag hör och jag ser, även om jag inte säger särskilt mycket. Ni borde lyssna ni med. 

Ann Heberlein som verkat så klok, viktig och intressant faller handlöst, blir ett intellektuellt offer i sina livskamraters åsiktssfärer. Är det inte så? Äsch, jag vet inte, men hennes text om godhetens självgodhet och ansade och färgade ögonbryn hjälper ingen, men svaren har varit fyllda av solidaritet och humanism och det i sig får räcka och ger hopp. Hanne Kjöller skrev också om sitt (kylskåp) i Expressen och det var nog synd för textens innehåll är intressant i sig, även om vi tycker olika, och att olika saker är olika viktiga. Lika (bra!) lön och väl utfört jobb och så bara en punkt på det känner jag, fast en sak till: studier måste också löna sig. Så alla diskussioner rörande löner, bostäder, arbetsmarknad, pensioner, skolor/utbildning, äldrevård, flyktingmottagande och sjukvård etcetera är så viktiga. Så erbarmigt tråkigt att det alltid är den lilla naveln som kommer i vägen för den verkliga och viktiga diskussionen bara. Min navel kan jag ju skåda i det oändliga, jag har ingen större plats i universum, men ni som kan och får... 

Nu när flyktingarna får klara sig vind för våg i ett kallt Europa, kan vi väl börja prata om något annat? Förstå mig rätt nu. Jag menar: så att vi kan prata om alltings orimlighet och börja om från noll. Bara vara lite hyggliga och inte köpa första bästa säljare av intellektuellt fjäderlätta tankar och idéer. Ni har fått er andpaus (andrum!), kan vi börja nästa rond någon gång? Rycka upp oss lite. Vi kan så mycket mer och ta hand om varandra och många, många fler. Alla jag känner gillar att vara snälla (goda!), Ann, även om vi människor tenderar att ha smånjugga sidor, också. Samhället måste fungera bra och vara, utan någon som helst pardon, jämlikt (alltså rättvist), välfungerande och sist men inte minst på en bra nivå. Det ska inte handla om en rimlig* nivå, utan om en bra nivå. Det är därför många, med olika nivå av glädje, betalar sin skatt. Ni som vill smita kan väl bara dra: stick, bara, stick, tänker jag. Ja, ta från de rika och ge till de fattiga, ni vet.

Oh, så ni snälla, söta, rara språkpoliser ni gör en sabbad hjärna än mer förstörd. Dom, dem och de, jag som inte längre ens kan stava till skälv (själv) exempelvis. Om ni bara visste hur ni dödar oss svaga med ert  (erat?) förakt. Vi gör liksom så gott vi kan, vi små, vi med. - Tillsammans får vi jobba med vår tolerans, ta mig tusan överallt.

Puss! Kämpa.
/Döden döden döden

* Vad är rimligt? Jag använder det ordet bra ofta och börjar bli alltmer irriterad på mig själv och min omvärld som också tycks hemfalla åt denna slapphet. Som att alltid acceptera nästan dåligt. Kan vi sluta tala om rimliga nivåer och rimligt beteende och så vidare. Alltings rimlighet är inte bra. Vi borde tala om bra och bättre istället. Inte bara acceptera och sträva efter det acceptabla. Good enough, är vettigt och bra, men kanske inte hela tiden?