Vaknar, läser om Systembolaget (gammal text) och dricker mitt pulverkaffe. Kaffebryggaren står stadigt kvar i sin kartong. Hoppar, skuttar, ramlar omkull bland kartonger och bråte och sladdar och gamla minnen - slitna gamla möbler, säckarna med barnkläder och badkläder och oändligt med osorterbart skräp som inte fått plats på vinden. Skivorna och böckerna och lådorna med "viktiga papper" som jag inte kommer åt och lådan "kuriosa", det vill säga udda skräp och annat skit.
Borde skriva om varför jag inte orkar skriva eller träffa dig och dig och dig och dig fast jag så förtvivlat gärna vill. Jag vill skriva till kattvakten, skriva en av mina käraste vänner, mina systrar och min brorsdotter och tusen andra, känns det som, som precis fyllt år, och min guddotter och... Jag skulle vilja skriva om varför jag avskyr alla gratulationerna på Facebook, som ändå är det mest sympatiska som finns på detta forum. Jag måste nog det. Jag måste skriva om lådan med presenter som bara växer, men som det aldrig blir något av.
Samtidigt måste jag erkänna för mig själv och mina nära och de omkring oss att klarar ni inte av mig och vår livssituation så borde vi nog säga hejdå. Jag ska skriva mer om hjärnan, men det är så förtvivlat svårt. Det är inget personligt, det är en skada, bara så.
Så mycket enklare att skriva om Systembolaget. Några påståenden, några frågor:
Det hade ju varit underbart att kunna kila ner på gatan och köpa sig en ost och en flaska till: oh, la, la, som i Paris❤️: livskvalitet, sanna mina ord! Känslan av frihet och möjlighet till fest för alkis såväl som plötslig gäst... Men behöver vi ha allt tillgängligt jämt? Hellre viner från hela världen än ett tveksamt utbud hos Ica-handlaren. Apotektsreformen, gick ju sådär. - Och varför får staten inte tjäna pengar åt oss? Varför är det okej med oligarki, men inte statligt monopol? Se skolreformerna: det blev inga mysiga pedagogiskt innovativa skolor (härliga vinbodar, gårdsförsäljning etc) utan skolkolosser (bag-in-box, skräpviner, bärs och alkoläsk i ökad mängd). Småskolorna kämpar på i motvind, eller är omöjliga att komma in på för vanligt folk.
Så visst hade det varit mysigt med tillgängligt vin och bubbel, samtidigt är det ingenting som verkligen behövs, eller inte går att lösa med framförhållning eller kontakter. Precis som dem som bor i allmännyttan betalar skattesänkningar och stöttar kommuners ekonomi, kanske vi kunde låta något som numera känns rätt okej med ett hyfsat brett utbud och sällan har några köer att tala om få vara ifred och där överskottet går till oss, men se gärna över möjlighet till mindre försäljningsställen: strikt reglerat och ansvarsfullt? Men vis av erfarenhet så kommer jättekolsserna att skrika som grisar att inget, eller ingen, ska få begränsa deras expansionsmöjligheter. Vinbodarna, ostaffärerna klarar inte av hyrorna, människor beställer kul via nätet och vi får ännu sämre viner på Ica. Så tror jag. Alkishemmens familjer ska vi inte tala om. Tillgång och efterfrågan utan att inkludera beroendeproblem är också märkligt.
"Syftet med uppdraget var att du och jag och resten av folket inte bör komma på tanken att vi vill kunna köpa vin i exempelvis trevliga små vinbutiker, i ostaffärer eller varför inte som take-away på restaurang. Som i alla andra civiliserade länder." Skriver Mattias Kroon i Sydsvenskan.
Jag håller med. Jag håller inte med. Jag älskar när jag inte riktigt vet vad jag anser, för jag tycker lite av allt. Jag älskar Paris, men jag älskar Malmö, Stockholm och Uppsala också. Problemen och olikheterna, jag ser dem. Men också betydelsen av att vi får finnas och vara olika. Det jag gillar är ju olikheterna. Jag gillar även Höör, Avesta och Bräcke även om hjärtat gör lite ont.
Kanske rädslan för staten är större än förnuftet ibland, men vad vet jag...?
Puss!
/Döden döden döden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar