lördag 25 februari 2017

Värme och kyla

Venus in furs



Sportlov, sjuklov, tröttlov. Oh, alla fantastiska föräldrar som tycker att ipads och skärmar är det bästa som finns för barn, och så de föräldrar som säger att det kanske vore bra med lagom användning som blir hånade som teknikrädda foliehattar.  Här hemma har ipaden växt fast vid trötta barnhänder. Men jag känner mig fortfarande som en teknikrädd foliehatt, och en väldigt misslyckad förälder. Inte alls modern och innovativ.  Tänk så olika vi ser på allt.

Friskare åker vi över bron till Köpenhamn, hoppar av vid Nørreport och Botanisk Have och njuter av palmer i tropisk värme denna allt kyligare februaridag. En vacker H i somras, nu med barnen.  En liten bit bort finns Torvehallarna och där säljs allt gott man kan tänka sig. Vi äter frukt och glass och dricker finjuice. Tittar på godis, kakor, frukt, grönsaker, kryddor, mat, kaffe och champagne och så alla blommorna förstås. Livskvalitet och alldeles underbart. Sen lullar vi bara runt och fikar och äter. Snön börjar plaska ner över HC Andersenland och när natten närmar sig tar vi tåget hem. Eller rättare sagt, vi tar tåget till Kastrup, för hoppa av på perrongen: alla på tåget som ska vidare får ställa sig i en kö för att invänta ett likadant tåg så att några farbröder i neonväst och overall får titta på pass och legitimation. Barnen som börjar blir mosiga undrar varför de får stå och frysa i blöta kalla skor - vi som svarar: för att det ska vara svårt att komma till Malmö (och vi inte impregnerat skorna tillräckligt bra). Barnen tittar ut på den halvtomma perrongen förundrat. Döda regionen lite från Stockholms håll och för att polis och tull verkligen inte har viktigare saker att göra tänker en vuxen surt. Tänker på barnen som inte är välkomna in någonstans. Vi lever i så märkliga tider. Klart att ledsna pojkar som behöver fylla sina hjärtan med något måste bli tagna på allvar. Klart att stänga av en region är viktigare än allt annat för polisen i detta nu.

Pojkarna som har och fått allt som ändå behöver fylla sig med något. Vi måste hela tiden tänka på dem. Passa oss lite.  Börjar nynna på Nenne Cherrys Manchild när jag läser Laurie Pennys text om Pojkarna på turné med Yiannopoulos:
"It’s almost enough to make you feel sorry for them. That “almost” is important. There are many uses for empathy. To point out that the people who join this far-right movement are damaged and hurt is not to minimize the hurt and damage they themselves are doing. On the contrary: the pain is the point. Stripped down to its essentials, the new far right is an ideological vacuum calcified in a carapace of pain. Hurt people hurt people. That’s nothing new. These hurt people are hurting other people deliberately, in order to up-cycle their uncomfortable emotions, reselling the pain they can’t bear to look at as a noble political crusade."
Sen Venus in furs. Alla dessa Pojkar som aldrig behöver visa hänsyn eller ta ansvar. Vad ska vi göra för att ni ska kunna må lite bra? Så att vi andra ska kunna leva säkert och tryggt och kunna ha lite roligt som dom vi är. Vill ni verkligen inte vara med på det? 

Åter hemma, snön smälter bort och rasar ner från hustak. Ser på SVTs Gomorron och där sitter Mattias Karlsson helt ogenerat och brer ut sig utan att behöva svara på den groteska nidbild av Sverige han sprider internationellt. Ingen låter Morgan Johansson tala till punkt. Tragikomik i live-tv. Träffar en vän från förr som inte bott i Sverige på tio år. Vi skrattar åt farliga Malmö och Trumps Sverigebild medan vi traskar i solen bland vintergäck, snömodd och stans flanörer. 
Alla människor vet att det finns kriminella överallt. Att det finns problem överallt. Att måla upp Malmö med extra svart pensel är lika märkligt som att kommunen inte använder, och vänder, mediautrymmet till något positivt istället. Speciellt som Malmö inte är farligare än någon annan större stad världen. Satsa på skolorna i Malmö så blir stan världens bästa. Låt polisen och andra myndigheter sköta sina jobb. Kräv det av dem om inte annat: ja, käre nån, lite fokus krokus liksom.


Så en falsk Bildt och så en klok Bildt, tänka sig. 

/Döden döden döden i en lite ding ding värld





söndag 19 februari 2017

Att leva i

en jävla kommuniststat 




Idévärlden föll pladask med Kajsa Ekis Ekman och ämnet Kapitalismen är ohållbar. Tråkigt, när ämnet är så intressant, nu med Trump som galen överstepräst. Gamla idéer om kapital som investeras och ger avkastning gäller ju inte längre när man spelar med andras pengar som pensioner eller skattemedel, eller bara använder lånade och ärvda slantar som växer utan att man själv varken skapat eller producerat något. Hade önskat mig en intressantare debatt, men detta blev korkad vuxenmobbning. Företagande är bra och behövs (marknad) men vi behöver lagar och regler och någon slags rimlighet. Men frågan är om det handlar mer om en ideologi, vilken tenderar att fungera som en religion, snarare än en ism? I alla fall hos opponenterna.  Min hjärna viskar något fult till mig också. Handlar det om yta? Hur Ekis ser ut. Men min hjärna viskar förhoppningvis fel. Duktiga flickor ska ju inte bara prestera och behaga, de får inte se ut hur som helst heller. Människans djupa ytlighet, glöm aldrig den. Ytligare människor än dem som verkar gosigt naturliga finns inte, jag lovar och svär. 

Tänker på auktionshandlaren jag träffade häromdagen som var så himla förbannad "vi lever i en jävla kommuniststat" och jag undrade hur han menade. Han var upprörd över att man inte får handla med träsorter hur som helst. Cites (Washingtonkonventionen) via Jordbruksverket vill ha papper på att det är ett gammalt palisanderbord exempelvis. Cites jobbar med att skydda hotade djur- och växtarter. Jävla kommunister alltså...  

Kanske diskussionen också kunde handlat om varför äldre får så låga pensioner eller varför gamla får ligga och dö ensamma istället? Varför vräks gamla? Varför klarar vi inte av att ta hand om dem som har det svårast och så vidare? Men klart Nisse och Pisse (förlåt!) måste få tjäna lite först, så klankar vi ner på flyktingar och annat löst folk vi inte gillar under tiden.


För varför handlade inte samtalet i Idévärlden om dem som kapitaliserar på andras inbetalda pensioner, bankavgifter och skatter, då hade kanske samtalet hamnat mer rätt? Varför hjälper man indirekt rasister genom att inte diskutera problemen på riktigt med den ojämna fördelningen? Varför är kapitalisternas rättigheter viktigare än medborgarnas när det gäller skola, vård och omsorg exempelvis och framförallt varför diskuterar vi inte människans inneboende girighet. En helt naturlig, lite tråkig sida som behöver rätt råd och stöd för att inte hamna alltför snett. Varför kommunistkortet? Jag vill faktiskt förstå hur man tänker här (se bilden ovan). Hur bra är det för Sveriges befolkning att några skor sig på deras inbetalda pensionspengar. Vanvett tycker jag, utan att vara särskilt politisk. Varför gör vi inget åt miljön, sinnesjukt tänker jag och känner mig ändå lite politisk.

/Döden döden döden 

onsdag 15 februari 2017

Balansen

Rätta mig om jag har fel. 


Francesca Woodman på Moderna museet i Malmö just nu. Fin utställning,


Man kan ju inte alltid bry sig om att andra har obehagliga åsikter, eller att man inte delar sina vänners världsbild i precis allt. Man skulle väl bli tokig om man tvingades ta ställning till allt som skrevs och delades. Även om jag är en konsensuskramare av rang och gärna tänker we shall overcome-aktigt så riskerar alla att slinta till ibland vilket blir så extra tydligt på sociala medier. Både du och jag. Face to face är alltid enklast, vi ser blickar och tolkar kroppsspråk: nej, det var ju inte så farligt, egentligen. Vi tyckte ju nästan lika, trots allt. Bisatserna som ger samtalet sin klang och sitt djup saknas oss i detta larmande flöde av alarm, påhopp, glädje, sorg, nonsens och skoj. Samtidigt, om vi väljer att alltid väja, tiga eller blunda för illa formulerade tankar och tokigheter dödar vi också det givande samtalet. Bajset får alltför ofta flöda okommenterat och fritt. Den tysta mobben (medlöparna) mysryser till. Det är fasligt mycket enklare att tala om humanism i rent teoretiska termer. Det är också enkelt att slänga ur sig ett halvgrovt påstående och sedan känna sig kränkt om någon undrar: hur tänkte du här egentligen? Vissa slingar sig som ålar i en tunna, andra väljer tystnaden men ingen svarar: Ooops, förlåt, jag menade inte riktigt sådär.

Facebook är ju farligt på så vis. Risken att hatas för något oförskyllt, risken att missförstås, risken att trycka eller uttrycka sig fel (mobilen som lever sitt eget liv när du springer efter bussen en regnig förmiddag kan vara rena skräcken), eller missa tjugo födelsedagar på raken. Jag tänker alltid: men mina vänner vet. Sen kommer tvivlet. Man får inte vara en komplett människa på nätet heller. Man får inte göra fel, för mycket eller irritera andra. Men är det ens möjligt? Jag verkligen hatar (fula!) matbilder (kan någon klok person förklara varför man skryter om en middag som ser ut en kräka?), barnskryt (zzzzzzzzzz!), föräldrar som dissar andra föräldrar (förlåt, men fuck that!) och en gång i tiden kände jag i det närmsta ett slags förakt mot människor som bara delade andras artiklar. Men jag har självklart delat fula matbilder, och en mängd bilder på mina helt fantastiska genier till barn som också tenderar att vara rätt överknepiga ibland, delat artiklar och skrutit om diverse. Dessutom ogenerat delat bra och dåliga artiklar till höger och vänster och på tok för många bilder. Jag tror att jag aldrig dissat andra föräldrar, men jag har säkert fel om det också. Alltför sällan hinner man (jag) lyssna på de listor med musik eller videor människor lägger ut heller. Obegripligt hur folk ens hinner, men jag jobbar ju som en snigel nu för tiden. Tänk om vi skulle våga vara lite ärliga, mänskliga, raka och samtidigt förlåtande mot varann istället? Intresserade på riktigt. Få hinner formulera sig perfekt hela tiden. Vi vill väl bara att någon ska se oss och tycka om oss fast ibland klantar vi till det och tycker olika, men då och då är vi faktiskt rätt så hyggliga och bra. Alla pratar om att det är bra att misslyckas, så låt oss få göra det och göra om ibland. Är du en människa eller är en åsikt främst, eller är du den som bara tittar på?


"Idag är vi fruktansvärt usla på att känna skuld men världsmästare på att känna skam. Det har med ansvarighet att göra, om en mognad att kunna se på sina handlingar och uppriktigt säga att här gjorde jag fel, förlåt mig. Ansvarighet är inte ett av samtidens ledord. Men vi känner skam. Att vara fel snarare än att göra fel, och hela tiden vår rädsla för att bli avvisade."

"En tweet är inte en sådan sak. Ett ogenomtänkt skämt som publiceras är inte en sådan sak. Att låta en fördom komma i ljuset är inte en sådan sak. Det går att uttrycka något rasistiskt utan att vara rasist. Det går att göra något impulsivt och okontrollerat utan att det är en progamförklaring för hela ens existens och det måste gå att be om förlåtelse för saker man sagt i det här jävla landet.
Jag menar att vår egen förlamning i skam gör det svårt för oss att förlåta andra. Så länge vi inte reflekterar över ansvarighet, även vår egen, kommer vi att sakna de viktigaste faktorerna för ekvationen." 

"Förlåtelse löser skuld. Det tillvända ansiktet löser den förlamande skammen."

(Läs hela texten Wistitexten här

/Döden döden döden