Man kan ju inte alltid bry sig om att andra har obehagliga åsikter, eller att man inte delar sina vänners världsbild i precis allt. Man skulle väl bli tokig om man tvingades ta ställning till allt som skrevs och delades. Även om jag är en konsensuskramare av rang och gärna tänker we shall overcome-aktigt så riskerar alla att slinta till ibland vilket blir så extra tydligt på sociala medier. Både du och jag. Face to face är alltid enklast, vi ser blickar och tolkar kroppsspråk: nej, det var ju inte så farligt, egentligen. Vi tyckte ju nästan lika, trots allt. Bisatserna som ger samtalet sin klang och sitt djup saknas oss i detta larmande flöde av alarm, påhopp, glädje, sorg, nonsens och skoj. Samtidigt, om vi väljer att alltid väja, tiga eller blunda för illa formulerade tankar och tokigheter dödar vi också det givande samtalet. Bajset får alltför ofta flöda okommenterat och fritt. Den tysta mobben (medlöparna) mysryser till. Det är fasligt mycket enklare att tala om humanism i rent teoretiska termer. Det är också enkelt att slänga ur sig ett halvgrovt påstående och sedan känna sig kränkt om någon undrar: hur tänkte du här egentligen? Vissa slingar sig som ålar i en tunna, andra väljer tystnaden men ingen svarar: Ooops, förlåt, jag menade inte riktigt sådär.
Facebook är ju farligt på så vis. Risken att hatas för något oförskyllt, risken att missförstås, risken att trycka eller uttrycka sig fel (mobilen som lever sitt eget liv när du springer efter bussen en regnig förmiddag kan vara rena skräcken), eller missa tjugo födelsedagar på raken. Jag tänker alltid: men mina vänner vet. Sen kommer tvivlet. Man får inte vara en komplett människa på nätet heller. Man får inte göra fel, för mycket eller irritera andra. Men är det ens möjligt? Jag verkligen hatar (fula!) matbilder (kan någon klok person förklara varför man skryter om en middag som ser ut en kräka?), barnskryt (zzzzzzzzzz!), föräldrar som dissar andra föräldrar (förlåt, men fuck that!) och en gång i tiden kände jag i det närmsta ett slags förakt mot människor som bara delade andras artiklar. Men jag har självklart delat fula matbilder, och en mängd bilder på mina helt fantastiska genier till barn som också tenderar att vara rätt överknepiga ibland, delat artiklar och skrutit om diverse. Dessutom ogenerat delat bra och dåliga artiklar till höger och vänster och på tok för många bilder. Jag tror att jag aldrig dissat andra föräldrar, men jag har säkert fel om det också. Alltför sällan hinner man (jag) lyssna på de listor med musik eller videor människor lägger ut heller. Obegripligt hur folk ens hinner, men jag jobbar ju som en snigel nu för tiden. Tänk om vi skulle våga vara lite ärliga, mänskliga, raka och samtidigt förlåtande mot varann istället? Intresserade på riktigt. Få hinner formulera sig perfekt hela tiden. Vi vill väl bara att någon ska se oss och tycka om oss fast ibland klantar vi till det och tycker olika, men då och då är vi faktiskt rätt så hyggliga och bra. Alla pratar om att det är bra att misslyckas, så låt oss få göra det och göra om ibland. Är du en människa eller är en åsikt främst, eller är du den som bara tittar på?
"Idag är vi fruktansvärt usla på att känna skuld men världsmästare på att känna skam. Det har med ansvarighet att göra, om en mognad att kunna se på sina handlingar och uppriktigt säga att här gjorde jag fel, förlåt mig. Ansvarighet är inte ett av samtidens ledord. Men vi känner skam. Att vara fel snarare än att göra fel, och hela tiden vår rädsla för att bli avvisade."
"En tweet är inte en sådan sak. Ett ogenomtänkt skämt som publiceras är inte en sådan sak. Att låta en fördom komma i ljuset är inte en sådan sak. Det går att uttrycka något rasistiskt utan att vara rasist. Det går att göra något impulsivt och okontrollerat utan att det är en progamförklaring för hela ens existens och det måste gå att be om förlåtelse för saker man sagt i det här jävla landet.
Jag menar att vår egen förlamning i skam gör det svårt för oss att förlåta andra. Så länge vi inte reflekterar över ansvarighet, även vår egen, kommer vi att sakna de viktigaste faktorerna för ekvationen."
"Förlåtelse löser skuld. Det tillvända ansiktet löser den förlamande skammen."
(Läs hela texten Wistitexten här)
/Döden döden döden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar