Minnet

Existensen.

Befinner oss bakom persienner och vitgrå himmel. Det hörs på trafiken att vädret är smutsigt grått. Regnet ligger kvar på gatan utanför. Bilar knastrar, plaskar genom pussar lagom slött. Sen borta. Himlen finns i gliporna. Det mörka ljuset väcker inget mer än viljan att aldrig mer behöva gå ut; att få rulla in sig i dun och få en bricka med nybakt bröd, smakrik ost och nypressad juice. Men limpa, kaffe och en skiva ost går också bra. 

Barnet och fadern leker med ord. Barnet som vill vara litet växer på alla sätt.

Får en sekund här. Ett par minuter där. Slafsar på. 

När hjärnan rämnat så lär du dig vissa saker. Om du har tur.  När minnet sviker dig och du inte längre vet vem du är, har varit eller kommer ihåg vem du ville bli. När upplevelser med andra mest bara finns kvar i dem. Alla minnen: även minnet av dig. De kan fabulera fritt, sant eller falskt, men blicken och känslan förblir tom. Intelligensen sitter ju där; om orden sitter kvar, eller bara blåser bort. Minnet definierar dig. Det du har kvar är önsketänkanden och känslan av något vagt. En kunskap bort. Jag vet ju någonstans, men kommer aldrig fram. Men du lär dig vad minnet betyder. Vad tomheten och avsaknaden gör. Jag tittar oftar bort.

Regnar kallt ute. Rått och kallt även i mig. Kaffe efter Ica Maxi, samlar kraft. 

Tillit och sårbarhet hör ju ihop med kärlek, men även demokrati. Vi lever öppet och sårbart för att vi litar på vår nästa, för att vi måste, eller vill, det. Den där garantin finns inte. De flesta jobbar väl med skräcken (rädslan) av och till. Farorna, men också glädje, kärlek och den gråa vardagen. Alternativ till sårbarhet finns inte tror jag, det skulle vara döden i så fall. Och vad är inte den om bara intet (eller det oläkbara såret). Skrev jag förra helgen, tror jag det var, på Facebook. För att såret ska kunna läka måste det också vara öppet, få luft.

Att vara människa. Är så bara och samtidigt också allt.

/Döden döden döden

Maratondansen

Priset. 

(Från They Shoot Horses, Don't They) 

Vaknar klockan fyra. Väljer ensamheten före sömnen. Dagarna rasar framför oss, bakom oss.

Infernot som lever på grund av hoppet.  Bara det.

Kan inte skriva om Donald T. Kan inte skriva om kraschen i Stockholm.

Orken och hjärnan finns någon annanstans. Slutat vara arg, frustrerad, känner mig mest uppgiven och ledsen. Inte så mycket att göra. Kraven övermänskliga. Empatin saknas oss. Oförståelsen glittrar i solen. Vårfåglarna sjunger lika vackert här i stan. 

Det intresserar mig det där hur vi människor väljer att placera ut våra ägg. Varför svaren alltid måste vara så enkla och allt alltid är någon annans fel. 

Kroppen strejkar. 

Någon vill umgås. Någon vill vara snäll. Jag säger: - Jag är för trött. Det går inte. 

En annan dag. Någon frågar: - Ska vi ses?! Jag säger: -Det går inte, jag är för trött, det går tyvärr inte. Du: - Kom igen, snälla! Bara en fika. Jag: - Är verkligen för trött, så orkar inte. Du: - Det kommer att bli litet, kort och mysigt. Jag: - Jo, okej, en liten kort och mysig måste kunna gå (skriket i mig: nej, men barnen då och den lilla orken då?!) men jag går. Sedan blir du besviken på mig. På att jag kanske inte riktigt hängde med. Höll med. Lät på ett sätt som inte kändes rätt. För dig. Att min skörhet inte ser ut som din. Var jag för forcerad rentav?

Eller: så klarade jag av att vara rejäl och helt okej med dig, men svor åt livet, orken, barnen och två veckor tog det, tills jag blev mig själv igen. Och du, du tänkte: åh, fan hon är ju ändå rätt okej... 

Så lägger ni era ägg på mig, på huvudet mitt, där de rullar, trillar av. Och hur jag än gör så blir det lite tokigt. Eller snarare: en familj i ruiner som ni kan virra på huvudet åt och tänka bort: kan dom inte bättre, slöa jävlarna i stan?

Eller: vi sågs, det var helt underbart. En vän i solen och mitt hjärta fylldes och minnet. Det minnet vårdar jag i hjärtat nära, ömt. 

Men fortfarande: en familj i ruiner. 

"Poliser med militärutrustning och gula västar står utposterade i folkhavet och jag vill gå fram och skaka deras händer, eller ännu hellre krama om dem. Impulsen förvånar mig, men sen förstår jag något om kärleken: att det svåra inte är att känna den utan att upprätthålla den över tid, och att det är det som är samhället: ett stort, mer eller mindre misslyckat, försök till detta." (min markering) Johannes Anyuru, DN (texten här)

/Döden döden döden

Morse

Katten ligger som en varm boll i ena hörnet av soffan. Själv skakar jag av trötthet. Suset, som en sångsignal, som det ylande bruset mellan pipen vid ett hörselprov. Hörselprov i rum med vita väggar. Väggar fulla av små hål.  Kroppen i influensaläge. Men man vänjer sig ju.  Tänker: en dag till, bara en dag till.

Ikea igår. Tvingar dit maken: man måste dit ibland, så är det ju. Vågar oss på ett par vita Billy-hyllor, så daring, kära nån'. Hoppas att det ska bli fint i all sin enkelhet.

Kaffet börjar verka. Sakta men säkert. Det är gott. Det är gott med ensamhet och kaffe och några sketna ord. En slags signal som ingen ser.

/Döden döden döden