Minnet

Existensen.

Befinner oss bakom persienner och vitgrå himmel. Det hörs på trafiken att vädret är smutsigt grått. Regnet ligger kvar på gatan utanför. Bilar knastrar, plaskar genom pussar lagom slött. Sen borta. Himlen finns i gliporna. Det mörka ljuset väcker inget mer än viljan att aldrig mer behöva gå ut; att få rulla in sig i dun och få en bricka med nybakt bröd, smakrik ost och nypressad juice. Men limpa, kaffe och en skiva ost går också bra. 

Barnet och fadern leker med ord. Barnet som vill vara litet växer på alla sätt.

Får en sekund här. Ett par minuter där. Slafsar på. 

När hjärnan rämnat så lär du dig vissa saker. Om du har tur.  När minnet sviker dig och du inte längre vet vem du är, har varit eller kommer ihåg vem du ville bli. När upplevelser med andra mest bara finns kvar i dem. Alla minnen: även minnet av dig. De kan fabulera fritt, sant eller falskt, men blicken och känslan förblir tom. Intelligensen sitter ju där; om orden sitter kvar, eller bara blåser bort. Minnet definierar dig. Det du har kvar är önsketänkanden och känslan av något vagt. En kunskap bort. Jag vet ju någonstans, men kommer aldrig fram. Men du lär dig vad minnet betyder. Vad tomheten och avsaknaden gör. Jag tittar oftar bort.

Regnar kallt ute. Rått och kallt även i mig. Kaffe efter Ica Maxi, samlar kraft. 

Tillit och sårbarhet hör ju ihop med kärlek, men även demokrati. Vi lever öppet och sårbart för att vi litar på vår nästa, för att vi måste, eller vill, det. Den där garantin finns inte. De flesta jobbar väl med skräcken (rädslan) av och till. Farorna, men också glädje, kärlek och den gråa vardagen. Alternativ till sårbarhet finns inte tror jag, det skulle vara döden i så fall. Och vad är inte den om bara intet (eller det oläkbara såret). Skrev jag förra helgen, tror jag det var, på Facebook. För att såret ska kunna läka måste det också vara öppet, få luft.

Att vara människa. Är så bara och samtidigt också allt.

/Döden döden döden