Ljuva maj
(du tar knäcken på mig)
Sommarmånaderna är pesten.
Försöker andas. Svär. Kan inte återhämta mig. Det är förbjudet enligt familjelagen. Måste lämna landet för att vila, längtar bara efter något lugnt. Så bisarrt. Hatar att flyga, tvingas bort. Tvingas in i sociala situationer som fullständigt dödar mig. Skyddslös. Man är ju kvinna. Kvinnor skyddar bara kvinnor som gråter. Kvinnor som är som kvinnor ska vara. Enligt kollektivavtalet. Så rutten inombord, det duger inte enligt familjelagen. Att sakta tyna bort. Att inte slutit kollektivavtal, ett regelbrott: man är ett ingenting. Visk, eller, vrål. Ingen hör den som inte existerar.
Längar efter hösten. Drömmer om vardag och rutiner. Något så fåfängt. Det är inget för andra att ens försöka förstå. Ensamheten mitt i stormen.
Men vackert är det. Det lilla livet som jag håller kärt. Självföraktet och det där.
/Döden döden döden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar