Upp och ner

Som att rycka av plåstret.

En gång jämförde jag något banalt, men samtidigt outhärdligt, med att föda barn. Man ska tassa varsamt och alltid vara lagom blasé; vara lite rakt provocerande, på en höft, sådär. Samtidigt ta sig själv på fullaste allvar. Speciellt när det handlar om barnafödande och sånt där viktigt som får rummet att vibrera av kraft... Känna sig som en kvinna. Den kvinna som man faktiskt är. Men man måste ta itu med diverse eländet, annars blir det inte bra. Rycka plåstret, krysta och försöka bli klar. 

Livet stuvas om. Inte blir det bättre, mest annorlunda. Kanske det finns en konstant ändå: lagom jävligt, men kul och bra ibland. Livstortyr och gräddglass, eller gallskrika i en hängmatta på ett ungefär. Samtidigt: alltid tacksam (och småförbannad). Ni vet, både ledsen och glad. 

När jorden håller på att gå under, människor dör, eller flyr, krig, svält och misär och man läser samma texter, om och om igen. Samma röster som trycker på förskjutningen: - Visst är det okej att vara elak, ogin och kortsiktig om det gagnar dig och mig? Är det inte allt annat än orimligt att uttrycka något annat än uppgivenhet? Det finns sjuhundranittonmiljarder orimligheter som torde göra vilken normalbegåvad, lagom reflekterande människa som helst ledsen i magen. Få ögonen och halsen att värka. Men vi tyar tydligen inte mer? Vi vet varken ut eller in. Vi själva flyr, eller sparkar på någon som ligger ner. 

Så vi lägger oss ner. Njuter med en klump i magen, tänker jag.
Grubblar över det som aldrig tyckts bli sagt. 

/Döden döden döden