Äta, sova...

En gång bad jag om faktura när jag varit på vårdcentralen (Capio). På fakturan som kom hem stod det från det fakturerande företaget angivet vilket läkarbesök jag gjort. Ringde och frågade vad som hänt med patientsekretessen och fick ett luddigt "så är det bara-svar" - och man vill ju varken vara jobbigt principfast och rättrådig (ironi) eller gnällig så lät det bero efter att ha meddelat den lilla missen. Ingen big deal... För en annan sak som gör det hela så mänskligt fånigt är att vi som inte har något enormt att dölja tänker att det inte spelar så stor roll, och man vill väl inte heller framstå som om man har något fuffens för sig. Alltså chillar man på. Lite så är det kring alla våra rättigheter idag: det är lugnt (fram tills dess att det inte är det längre). Vissa lagar och regler finns dock av vettiga skäl. Vi tenderar dock att tro att allt är okej och lita på myndigheter, men allt fungerar ju inte jättebra. Visst hade det varit underbart om någon hade lite ryggrad. Kanske ett uns ansvarskänsla iaf eller en politisk ideologi baserad på någon slags stadig inre moral som inte bara handlade om pengar eller makt utan om humanism. Tror att många vill ha ett samhälle som fungerar, som är säkert och tryggt. Outsourcing är inte svaret. Psssst någon som känner någon som jobbat extra på säg ett sjukhusarkiv som inte har nosat runt lite extra? Just saying...

Kommer några relevanta länkar snart, men nu måste jag sova. Sommaren pågår helt utan mig, den äter ändå upp mig inifrån.

Äta, sova, dö...

Puss!
/Döden döden döden

Sakta.

Vill bara blunda.

En dag i taget. Släpper. Ger upp. Tror att det är bra. Nya knallgula blommor. Barnen trötta och krassliga. Kroppen värker, snart är sommaren slut. Vill kliva in i Tomtebobarnens årstider och hänga svampar på tråd i drag. Karda lite ängsull och sånt.  Vi äter falukorv istället och nu sitter jag bara här.

Tittar på bilder. Undrar vad bilderna gör med oss? Viktiga tankar glider i väg. 

Larry Sultan (Pictures From Home) ❤️2006

Det viktiga jag vill skriva om får vänta. Jag rår inte på det. Det är för svårt. Jag är så sinnesjukt läskigt trött. Det är tjatigt. Det går ju aldrig över. 

/Döden döden döden 

Sommaren

Växa upp

Det luktar rengöringsmedel. Måsarna skriker och beter sig inte alls som folk. Bilarna gnisslar, backar, piper, morrar eller bara sveper förbi.

Den svenska sommaren är en ständig besvikelse att förhålla sig till. Helfin, grön och grann men samtigt med axlarna uppdragna, det är nästan alltid ett litet stråk av kallt. Vi längtar efter sommarkvällen som gjorde mödan, all längtan, värd. Vi kämpar, åker mot hav, fjäll, koloni, skog eller strand. 

Barndomens somrar. Dalälven. Norr om Gävle, tjat om Furuvik och Gröna Lund. Tänk om man fick bli ett furuviksbarn? Jag får gummistövlar och en morakniv. Tänk om man fick sockervadd och bada i klorfylld simbassäng... Den ständiga längtan bort. 

Blir äldre, vi drar norröver, har ett nummer av Veckorevyn med mig. Bläddrar, läser, går tillbaka, läser om. Tittar på kläderna. Frisyrerna. Gunilla Pontén, och någon spetsblus som jag bestämt ska spara till. Bladen genomskinliga, porösa, sprödare än torra höstlöv när sommarlovet (äntligen?) tar slut. Börsen, budgeten, kläderna som äntligen ska köpas in. Tåget till Stockholm och inga kläder finns kvar. Blicken: Gud, de kläderna de var ju i förrförrgår (enfaldiga jänta...). Sensommarsolen med både kyla, grusade förhoppningar och syrligt svett. Ryggen står där rak och kinden kysst av solen och håret långt och blankt.

På landet, myggen. Alla mygg som surrar, äcklar mig och på väggen fullt med utsmetat blod och vingar, ben och någon sås. Kissar på dass, eller pottan nattetid. Serietidningar och en annons för en ny strösselindränkt glass. Havet som alltid är för kallt. Sand, tång och stora stenar. Vi rensar fisk, diskar utomhus och rensar bär, borstar potatis och matkällaren är mörk och kall. Kastar kiss och vatten ut i skogen, huttrar till. Farmor drar och drar och drar i alla lass. Hon simmar, virkar, matar, plockar, rensar, odlar, sår. Snart hon böjd i kantarell och blåbärsskogen står. 

Backen med glasflaskor: lättöl, Vichy, Grape tonic och kanske Pommac eller Sockerdricka, om man varit snäll. Smultron på strån: mjölk eller grädde och jordgubbar och glass. Gamlingars mediciner, en älg som tittar på. Ut med ekan, lägga nät, vänta, dra upp, hoppas, hoppas, så ingenting. Så hänga upp, låta torka, rensa sjögräs och tång. Måst' visst fråga fiskaren om fisk. Rensa, grava, plocka, duka, hissa flaggan och längta in till stan. Tänder brasan. Pillar i läderfåtöljens spricka, drar i stoppningen och hål. Utanför är skogen, havet, tankarna och sten. Det luktar kaffe. Det finns alltid suketter och Dextrosol. Grannarna har mulltoalett.

Tänk om man fick äta godis och dricka läsk. Drömmer om rinnande vatten, stora vida världen , killar med frisyrer och balett.

Skalar räkor, delar ägg. Kokar potatis och steker strömming. Vi käkar sill. Flytvästen är stel och knölig. Farmor ror, tror att hon suger på en karamell.

Om man går förbi byn, genom skogen, kommer man till havet. Till livets början på något sätt.

/Döden döden döden

Miljöerna

Är det bara jag som märker av fåglarna? 

Det är först nu jag hinner sätta mig ner och smälta den nya skolan. Ha, så skrev jag för ett par veckor sedan. Jag hinner ju aldrig skriva klart. 

Det nya livet. Barnen går nu i en riktig skola mitt i stan. Förklarar för nya klasskompisars föräldrar att skolan är rena Astrid Lindgren-idyllen i jämförelse med den förra, den i Sveriges främsta skolkommun. Dom tittar skeptiskt och har svårt att smälta mina ord.

Men ändå kommer stressen, vad händer efter femman då de måste byta skola igen. Vilken skola!?  Det känns som ett krig därute. Gymnasiet verkar än värre, men tänker ha i bakhuvudet att ingår gratis datorer eller annat mög så är det bara som med fula gubbar med godis. Never trust them. 

Vaggar in mig i det nya. Den nya skolan som mer är som skolorna var förr. Den tiden då skolor fick vara skolor, inte bara vara företag: då lärare fick vara lärare och elever bara det, men framförallt  då rektorer såg sig som skolledare och inte företagare främst. Nya skolan är helt blandad och kunskap är viktigt här. Personligen struntar jag om skolan drivs privat eller kommunalt, skulle föredra statligt styre, men det jag verkligen bryr mig om är hur barnen (och lärarna) har det och vart pengarna tar vägen. Alltså, betalar jag skatt som ska gå till skolan ska den gå till skolan: lärare, material, vaktmästare, hyror, städning, mat, rektor, bibliotek, gympalärare, skolsköterska, kurator och så vidare. Blir det pengar över så spar till kärvare tider, höj löner, tillsätt resurser eller vidareutbilda personal. Listan kan göras jättelång med härliga saker att hitta på, eller så kan vi sänka skatterna (eller omfördela lite resurser) eftersom det tydligen betalas in på tok för mycket pengar då vinsterna är så enorma på vissa håll. Att effektivisera genom att försämra är bara en försämring och att narras med siffror enbart bedrägligt. Vi vill att våra barn ska lära sig i skolan efter deras förutsättningar och vara trygga där. Allt annat är ondska.

"– Det var mycket mer struktur (förr). Bristen på struktur, som att man jobbar i tillfälliga grupper, ställer till det, liksom att man ställer höga krav på självständighet hos eleverna. Ibland undrar jag om den pedagogiska utformningen verkligen är anpassad till barns hjärnor. Det är allvarligt om pedagogiken slår ut en stor elevgrupp." (Skolvärlden)

Ja, jag borde lämna det dåliga bakom mig och njuta av det nya. Bara lämna, utan att se mig om. Men kanske är det när jag läser om en av deras gamla klasskamrater i tidningen eller hör att de ska ta in 75 barn i nya förskoleklassen (hoppas så att ryktet inte stämmer).  Orkar inte sätta mig in i den miljön för en sexåring. Men måste jag säga något? Måste jag tycka något? Vi har ju fått det bra och barnen hade det hanterbart, om än ej säkert och tryggt och snällt, så okej. Barn får tåla så mycket. Ja, kanske är det just det: att inte överge barnen, bara.

"För det första gäller det att hitta kommuner där skolpengen ligger på en attraktiv nivå och där elevunderlaget är tillräckligt. Nästa steg handlar om att minimera de fasta kostnaderna, som till största delen består av lokalhyra och lärarlöner. Det tredje steget är att få till en elevkombination som ger både full beläggning – den kanske enskilt viktigaste faktorn för skolans lönsamhet – och minimerar antalet resurskrävande elever." (Fokus)

Skolpersonalen har alltså vid upprepade tillfällen kränkt, till och med suttit på denna späda lilla barnkropp i årskurs två med ADHD. Min dotter började gråta en dag, "alla säger att X är dum, men egentligen är X snäll". Lärarna skyltar med att X kissat på sig inför hela skolan och så vidare.  Resurs plockas bort. Barnen rädda. Barnet X får inte gå i skolan under ett halvår. Ett litet barn i klass två. Detta i en friskola i Vellinge utan moraliskt kompass. Men entreprenörsandan var det inget fel på i alla fall. Kritiken från Skolverket var med rätta, mycket, mycket hård. Att förnedra barn och ignorera deras behov är inte förenligt med skoluppdraget. Det var flera barn i klassen med olika grad av olika diagnoser i en klass med 50 barn och enbart två "mentorer". Man ljuger elegant om lärartäthet och slänger sig med käcka floskler, men maten den var verkligen sagolikt fräsch och god (ger höga poäng). Så fundersam över hur man som pedagog klarar av att fortsätta jobba i en sådan miljö, fast samtidigt: mycket mindre pedagogiskt ansvar, eventuellt högre lön, festliga kick-offer och en sållad barngrupp gör kanske arbetslivet lite enklare, trots allt?

Tydligen tenderar också friskolor att orosanmäla (motanmäla) de föräldrar som kräver resurser och stöd åt sina barn. Men det finns också föräldrar som inte tar sina barns neurologiska funktionshinder på allvar utan skyller på att "boys will be boys" och annat trams. Eftersom det är komplicerat måste professionen ta sitt ansvar och inte överge barnen och vi vuxna som bryr oss om skolan fortsätta göra det.

För några helger sedan är ett av barnen på kalas. Ett barn stör. Den lille bråkar och är på tok för hårdhänt. Ett barn börjar blöda ett annat blir kränkt. Den lille är helt enkelt inte "snäll" (eller har svårt i vissa miljöer?). Bara för att man har en diagnos behöver man ju inte vara snällare än någon annan, men hjälp till barn med särskilda behov gagnar hela gruppen. 

ADHD betyder inte i sig att man är stökig, aggressiv eller omöjlig på något sätt, men med största sannolikhet att man behöver en skola med kompetent personal, bra miljö, eventuellt extra resurser och mindre klasser. Gärna friska och starka föräldrar också. Jag inbillar mig (- and you can call me crazy now!) att alla barn skulle må bra av en sådan skolmiljö  Många barn med NPF-diagnoser  har dessutom ärvt sin diagnos och har sämre möjligheter att få rätt hjälp på grund av detta med röriga föräldrar med dåliga erfarenheter från skolan.  ADHD skapar alltså inte aggression i sig, däremot kan en dålig miljö skapa frustration som tar sig sådana uttryck för någon med säg dålig impulskontroll.  Duktiga, såväl som stökiga barn, och alla däremellan skulle må bra i en skola med mindre klasser och glada lärare, detta vet vi ju. Tror, och nu har jag inte orkat vaska fram något forskningsunderlag eller någon seriös och vetenskaplig artikel, att diagnoserna inte ökat nämnvärt, men behoven av extra stöd gjort det på grund av hur många skolor idag ser ut. Det blir svårare för dem med mildare former av koncentrationsproblem, eller andra bekymmer.

Ansvaret ligger på kommuner, regeringar och rektorer (punkt). Föräldrar, elever och lärare ska hjälpas åt. Att många hoppar av lärarutbildningen kan ju ha att göra med att intagningspoängen är för låga så att utbildningen faktiskt är för avancerad för de antagna - och att utbildningen inte heller betalar sig med bra arbetsmiljö och lön för den som har lättare för studier. Nej, ingen kärnfysiker krävs för att räkna ut detta heller.

Från Skolvärlden:
"De vårdnadshavare som istället svarat att det fungerar bra för barnen i skolan anger ofta en enskild lärares kunskap och bemötande som det viktigaste skälet."

"– När det finns en sådan person, då lyckas man fånga upp eleven. Den faktorn kommer före både mindre grupper och bättre samverkan. Den enskilda lärarens kunskap och bemötande är det föräldrarna tycker är det absolut viktigaste när det fungerar bra."

Och avslutningsvis: "Om man förstår vad som skapar hinder så vet man hur man kan kompensera i undervisningssituationen. Vissa saker är enkla som att inte ha röriga klassrum, sitta på samma plats hela tiden, ha en tydlig start och tydligt slut. Klockan som ringde in och ut var nog inte så dum. Det skapar tydlighet för den som har svårt med tidsuppfattningen. Man lägger stort ansvar på barnet i skolan idag och jag tror att en tydliggörandepedagogik skulle hjälpa många barn att finna sig tillrätta i skolan."

Eller som Paulina Neuding skriver nedan om friskolornas matkuponger till bland annat skräpmatsföretag så ska inte barn behöva välja allt utan det är de vuxnas ansvar att ge dem möjlighet att lära sig (fatta kloka beslut när tiden väl är inne). Alltså: låt barnen vara elever och lärarna lärare.

"Men barn har rätt till vuxenvärldens hjälp att vänja sig vid bra mat, stå emot den dåliga och sätta ihop en balanserad kost. När skolorna för över ansvaret för maten till barn och ungdomar på kommersiella lunchrestauranger ger man också upp åtminstone två andra funktioner som matsalen traditionellt har haft. 

Matsalen är jämlik. Frånsett allergier och religiösa restriktioner har skollunchen varit samma för alla. Att alla får köa till samma köttbullar och samma knäckebröd är en form av socialisation som skolan snart sagt är ensam om att stå för." (Paulina Neuding, Dagens Samhälle)

Man behöver inte vara socialist för att inse att vinstutdelning i skolan har skapat ett systemfel 

(Per Lindvall, Fokus).

Jag är alltså intresserad av en lösning, eller ett klargörande från politiskt håll: Vill vi ha en skola enbart för medelmåttor* och dem med resursstarka föräldrar, eller vill vi ha en skola för alla? Jag är ledsen, men det är inte svårare än så egentligen.

Rui Palha 

/Döden döden döden hejar på alla medelmåttor, men tycker att alla ska få plats. 

Glappet

Skilda världar 

Jag delar inte alltid Therese Bohmans åsikter, men här har hon en poäng tycker jag. Tänkte på det här fenomenet när Gudrun Schyman mötte Jimmie Åkesson i en tv-debatt. Gudrun hade inte en chans, vilket jag trodde då hon brukar vara skickligt i sådana sammanhang, tills dess att jag insåg att hon talade över dem hon säger sig representera. Hon delar inte låginkomsttagarnas värld och verklighet mer än i teorin.  "Praktiken" kan handla om att ha råd att köpa blöjor och andra "petitesser" och då känns själva genusperspektivet ointressant (även om det givetvis finns där) när du står i Ica-kassan. Jag menar inte att man måste vara fattig för att förstå en fattig heller, men det finns ofta ett glapp i språket som inte är hälsosamt för någon. Sedan menade hon säkert väl, Gudrun, det tror jag säkert. Lite träligt med ord som ska stötas och blötas och analyseras och frätas sönder och tjatas om till näst ämne blir hett - och ingen blev gjort. igen. Inget fel att med att tjafsa, men man kommer ju ingen vart.

Det är också orättvis att dra in just Gudrun känner jag men nu blev det hon ändå, kanske just för att hon är en av dem som jag uppfattat det som kämpar för rättvisa och jämlikhet, men ändå inte riktigt når fram till dem det berör. 

/Döden döden döden

Fritt fall

"Öhh ja Rotary då, lite lightversion av frimurarna. Men överlag får man ju säga det så ser det ut som du är en del av en kulturmarxistisk Stockholmssläkt. Socionomer osv." Kent Ekeroth   

Jag tror att de flesta svajar mellan att vara sossar och folkpartister innerst inne, samt lite vänster, grönt och moderat huller om buller. Jag tror ingen normalt fungerande människa vill ha sharialagar eller nazister på våra gator, även om många, vi kan kalla dem konservativa, slår sig blodiga för nazisternas rätt att uttrycka sig fritt och uttrycka sin oro för vad de upplever vara ett land i fritt fall. Historielösheten är nästan charmigt frånvarande. Den där aningslösheten som enbart riktigt priviligierade, eller intellektuellt slappa, kan hänge sig åt. Nej, orkar knappt bli provocerad längre. Men vad jag ville säga är att när läget blir skarpt så tror jag att SD försvinner. Jag tror att vi gillar Sverige för mycket för att rösta på nazister och kriminella tokskallar. Vem vet, någon dag blir det kanske du som kallas kulturmarxist för att du vill dansa till Axwell natten lång. Typiskt kosmopoliter (med dold vänsteragenda som kanske är släkt med en socionom som lyssnar på svenska visartister) att röra sig i takt med musik och skratta...

Kanske är det orättvist att hänga ut Kent Ekeroth som verkar ha det lite presstd just nu? Kanske är det lönlöst när potentiella väljare tänker boys will be boys? Kanske väcker de någon slags sympatier och igenkänning? Jimmie Åkesson är också skicklig på att debattera, att fånga det lilla kornet av sanning eller den träffsäkra formuleringen i den stora lögnen och får det att låta rätt okej. Det pratar vi alldeles för lite om. Vi andra fångas av lögnens provokation och förlorar därmed slaget.

Karin Olsson, Expressen, om bokmässan: "När det tjafsas om det ska heta strejk eller bojkott om man ratar årets Bokmässa är det kört"

Och det är precis här vi fastnar. Som när du bråkar med din partner och denne, mitt i en upprörd räcka viktiga ord, kilar in: Det heter inte si, det heter så... 

Nej, jag vill inte håna, eller bråka med, Sverigedemokraterna i riksdagen, eller ute i kommuner, landsting och domstolar. Det är trasiga människor. Inte helt friska individer där många verkar ha problem med våld (impulskontroll), missbruk, kriminalitet, psykisk ohälsa, arbetsmoral, mytomani och så vidare. Det är bara fruktansvärt synd om dem. Kanske är det det "vanligt folk" känner igen sig i? Dom är som oss: små själar i arga och ledsna kroppar, tänker jag. Är det inte så ändå? Kanske är det elakt att länka också. Man ska vara snäll och inte skriva någon på näsan, - och ledsna och arga människor ska man vara extra varsam med.

Så 40 000 miljarder pussar till oss alla! Vi behöver dem (pussarna alltså).

Over and out ❤️.

/Döden döden döden ville verkligen inte vara elak. Psykisk ohälsa och missbruksproblem finns överallt, även kriminalitet och skev verklighetsuppfattning och så vidare. Att jobba så lite som möjligt och tjäna så mycket som möjligt är också en vanligt förekommande dröm för väldigt många. Men på något sätt får dessa herrar (främst) tillåtelse att vara mänskligt ofullkomliga och brutala i en värld som blir allt mindre förlåtande för alla andra. Jag fascineras och sörjer orättvisan i detta: att alla inte tillåts vara som människor de är; att bara dem som vill tysta andra får härja fritt och glatt.