Är det bara jag som märker av fåglarna?
Det är först nu jag hinner sätta mig ner och smälta den nya skolan. Ha, så skrev jag för ett par veckor sedan. Jag hinner ju aldrig skriva klart.
Det nya livet. Barnen går nu i en riktig skola mitt i stan. Förklarar för nya klasskompisars föräldrar att skolan är rena Astrid Lindgren-idyllen i jämförelse med den förra, den i Sveriges främsta skolkommun. Dom tittar skeptiskt och har svårt att smälta mina ord.
Men ändå kommer stressen, vad händer efter femman då de måste byta skola igen. Vilken skola!? Det känns som ett krig därute. Gymnasiet verkar än värre, men tänker ha i bakhuvudet att ingår gratis datorer eller annat mög så är det bara som med fula gubbar med godis. Never trust them.
Vaggar in mig i det nya. Den nya skolan som mer är som skolorna var förr. Den tiden då skolor fick vara skolor, inte bara vara företag: då lärare fick vara lärare och elever bara det, men framförallt då rektorer såg sig som skolledare och inte företagare främst. Nya skolan är helt blandad och kunskap är viktigt här. Personligen struntar jag om skolan drivs privat eller kommunalt, skulle föredra statligt styre, men det jag verkligen bryr mig om är hur barnen (och lärarna) har det och vart pengarna tar vägen. Alltså, betalar jag skatt som ska gå till skolan ska den gå till skolan: lärare, material, vaktmästare, hyror, städning, mat, rektor, bibliotek, gympalärare, skolsköterska, kurator och så vidare. Blir det pengar över så spar till kärvare tider, höj löner, tillsätt resurser eller vidareutbilda personal. Listan kan göras jättelång med härliga saker att hitta på, eller så kan vi sänka skatterna (eller omfördela lite resurser) eftersom det tydligen betalas in på tok för mycket pengar då vinsterna är så enorma på vissa håll. Att effektivisera genom att försämra är bara en försämring och att narras med siffror enbart bedrägligt. Vi vill att våra barn ska lära sig i skolan efter deras förutsättningar och vara trygga där. Allt annat är ondska.
"– Det var mycket mer struktur (förr). Bristen på struktur, som att man jobbar i tillfälliga grupper, ställer till det, liksom att man ställer höga krav på självständighet hos eleverna. Ibland undrar jag om den pedagogiska utformningen verkligen är anpassad till barns hjärnor. Det är allvarligt om pedagogiken slår ut en stor elevgrupp." (Skolvärlden)
Ja, jag borde lämna det dåliga bakom mig och njuta av det nya. Bara lämna, utan att se mig om. Men kanske är det när jag läser om en av deras gamla klasskamrater i tidningen eller hör att de ska ta in 75 barn i nya förskoleklassen (hoppas så att ryktet inte stämmer). Orkar inte sätta mig in i den miljön för en sexåring. Men måste jag säga något? Måste jag tycka något? Vi har ju fått det bra och barnen hade det hanterbart, om än ej säkert och tryggt och snällt, så okej. Barn får tåla så mycket. Ja, kanske är det just det: att inte överge barnen, bara.
"För det första gäller det att hitta kommuner där skolpengen ligger på en attraktiv nivå och där elevunderlaget är tillräckligt. Nästa steg handlar om att minimera de fasta kostnaderna, som till största delen består av lokalhyra och lärarlöner. Det tredje steget är att få till en elevkombination som ger både full beläggning – den kanske enskilt viktigaste faktorn för skolans lönsamhet – och minimerar antalet resurskrävande elever." (Fokus)
Skolpersonalen har alltså vid upprepade tillfällen kränkt, till och med suttit på denna späda lilla barnkropp i årskurs två med ADHD. Min dotter började gråta en dag, "alla säger att X är dum, men egentligen är X snäll". Lärarna skyltar med att X kissat på sig inför hela skolan och så vidare. Resurs plockas bort. Barnen rädda. Barnet X får inte gå i skolan under ett halvår. Ett litet barn i klass två. Detta i en friskola i Vellinge utan moraliskt kompass. Men entreprenörsandan var det inget fel på i alla fall. Kritiken från Skolverket var med rätta, mycket, mycket hård. Att förnedra barn och ignorera deras behov är inte förenligt med skoluppdraget. Det var flera barn i klassen med olika grad av olika diagnoser i en klass med 50 barn och enbart två "mentorer". Man ljuger elegant om lärartäthet och slänger sig med käcka floskler, men maten den var verkligen sagolikt fräsch och god (ger höga poäng). Så fundersam över hur man som pedagog klarar av att fortsätta jobba i en sådan miljö, fast samtidigt: mycket mindre pedagogiskt ansvar, eventuellt högre lön, festliga kick-offer och en sållad barngrupp gör kanske arbetslivet lite enklare, trots allt?
Tydligen tenderar också friskolor att orosanmäla (motanmäla) de föräldrar som kräver resurser och stöd åt sina barn. Men det finns också föräldrar som inte tar sina barns neurologiska funktionshinder på allvar utan skyller på att "boys will be boys" och annat trams. Eftersom det är komplicerat måste professionen ta sitt ansvar och inte överge barnen och vi vuxna som bryr oss om skolan fortsätta göra det.
För några helger sedan är ett av barnen på kalas. Ett barn stör. Den lille bråkar och är på tok för hårdhänt. Ett barn börjar blöda ett annat blir kränkt. Den lille är helt enkelt inte "snäll" (eller har svårt i vissa miljöer?). Bara för att man har en diagnos behöver man ju inte vara snällare än någon annan, men hjälp till barn med särskilda behov gagnar hela gruppen.
ADHD betyder inte i sig att man är stökig, aggressiv eller omöjlig på något sätt, men med största sannolikhet att man behöver en skola med kompetent personal, bra miljö, eventuellt extra resurser och mindre klasser. Gärna friska och starka föräldrar också. Jag inbillar mig (- and you can call me crazy now!) att alla barn skulle må bra av en sådan skolmiljö Många barn med NPF-diagnoser har dessutom ärvt sin diagnos och har sämre möjligheter att få rätt hjälp på grund av detta med röriga föräldrar med dåliga erfarenheter från skolan. ADHD skapar alltså inte aggression i sig, däremot kan en dålig miljö skapa frustration som tar sig sådana uttryck för någon med säg dålig impulskontroll. Duktiga, såväl som stökiga barn, och alla däremellan skulle må bra i en skola med mindre klasser och glada lärare, detta vet vi ju. Tror, och nu har jag inte orkat vaska fram något forskningsunderlag eller någon seriös och vetenskaplig artikel, att diagnoserna inte ökat nämnvärt, men behoven av extra stöd gjort det på grund av hur många skolor idag ser ut. Det blir svårare för dem med mildare former av koncentrationsproblem, eller andra bekymmer.
Ansvaret ligger på kommuner, regeringar och rektorer (punkt). Föräldrar, elever och lärare ska hjälpas åt. Att många hoppar av lärarutbildningen kan ju ha att göra med att intagningspoängen är för låga så att utbildningen faktiskt är för avancerad för de antagna - och att utbildningen inte heller betalar sig med bra arbetsmiljö och lön för den som har lättare för studier. Nej, ingen kärnfysiker krävs för att räkna ut detta heller.
Från Skolvärlden:
"De vårdnadshavare som istället svarat att det fungerar bra för barnen i skolan anger ofta en enskild lärares kunskap och bemötande som det viktigaste skälet."
"– När det finns en sådan person, då lyckas man fånga upp eleven. Den faktorn kommer före både mindre grupper och bättre samverkan. Den enskilda lärarens kunskap och bemötande är det föräldrarna tycker är det absolut viktigaste när det fungerar bra."
Och avslutningsvis: "Om man förstår vad som skapar hinder så vet man hur man kan kompensera i undervisningssituationen. Vissa saker är enkla som att inte ha röriga klassrum, sitta på samma plats hela tiden, ha en tydlig start och tydligt slut. Klockan som ringde in och ut var nog inte så dum. Det skapar tydlighet för den som har svårt med tidsuppfattningen. Man lägger stort ansvar på barnet i skolan idag och jag tror att en tydliggörandepedagogik skulle hjälpa många barn att finna sig tillrätta i skolan."
Eller som Paulina Neuding skriver nedan om friskolornas matkuponger till bland annat skräpmatsföretag så ska inte barn behöva välja allt utan det är de vuxnas ansvar att ge dem möjlighet att lära sig (fatta kloka beslut när tiden väl är inne). Alltså: låt barnen vara elever och lärarna lärare.
"Men barn har rätt till vuxenvärldens hjälp att vänja sig vid bra mat, stå emot den dåliga och sätta ihop en balanserad kost. När skolorna för över ansvaret för maten till barn och ungdomar på kommersiella lunchrestauranger ger man också upp åtminstone två andra funktioner som matsalen traditionellt har haft.Matsalen är jämlik. Frånsett allergier och religiösa restriktioner har skollunchen varit samma för alla. Att alla får köa till samma köttbullar och samma knäckebröd är en form av socialisation som skolan snart sagt är ensam om att stå för." (Paulina Neuding, Dagens Samhälle)
Man behöver inte vara socialist för att inse att vinstutdelning i skolan har skapat ett systemfel
(Per Lindvall, Fokus).
Jag är alltså intresserad av en lösning, eller ett klargörande från politiskt håll: Vill vi ha en skola enbart för medelmåttor* och dem med resursstarka föräldrar, eller vill vi ha en skola för alla? Jag är ledsen, men det är inte svårare än så egentligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar