Vara sig själv för en stund...

Bo-Bi Bar, Köpenhamn

Jag blir väldig stressad av företagande. När små snälla människor ska "öppna eget". Kanske en liten hobbybetonad affär med fokus på cup cakes och släktforskning och man bara vet att det här kommer inte att sluta väl. Kanske stödköper jag en slev, men mer har jag svårt att ge. Skomakaren som är så duktig, men hyran alltför hög, för mina och tant Anitas skor kan ju aldrig rädda en hel verksamhet. Tyvärr.

Ändå har jag sett den här lokalen i alla år som min. Känner mig kanske lite gubbrockig idag, vad vet jag, men här skulle barska paranta damen stå, eller mannen från en Kaurismäki-film. En vinylspelare och musslor, ost och vin. Eller varför inte öl, gryta och nybakt bröd. Kulörta lyktor och rosorna växer redan vid entrén. Uteserveringsplatsen väntar och i baren sitter några ledsna ensamma män. Bokklubben och vänner och någon som vill vara ute men att det ändå ska kännas som ett hem. Gott gott kaffe och kanske Harvest på repeat just denna mörka kväll och Chan Marshall på någon slags hedersplats. Det skulle bli rätt så fint.

Bar Robinet, Oslo

Innan allt blir gym, hamburgare och asiatiskt salladsfräscht. Nog för att en älskar asiatiska sallader och burgare och sånt, men det måste få finnas mer och annat och lite rufft: lite mer slitet, varmt och vackert sjavigt kvar i denna delen av stan.

Kanske är det precis lika infantilt som att öppna en bokmärkesaffär, men visst vore det vackert om det fanns plats för något likt säg gamla tempo, L'Éducation Nationale, Bo-Bi Bar och Bar Robinet just här? Jag ser det. Jag ser siluetterna i skymningen när solen nyss gått ner. En Edvard Hoppersk afton sent i april. 

Man får drömma.

/Döden döden döden 

Vilken dag som helst

sarah eisenlohr

Inser att jag har kunnat skriva, men inte här och nu. Det var rätt längesen. 

Jag väntar på en morgondag som aldrig tycks komma: öppnar balkongen. Det doftar nästan likadant som förr, bara mindre intensivt. Det finns ju stråk av lera och hav och fågelsång även på en  stadsbalkong. Kaffet är detsamma men soffan den är ny. Själva ruset uteblir.

Somrarna är svåra och lite av en besvikelse med det vi inte riktigt vill fatta som sant: Sverige är väldigt vackert men också ganska kallt. 

Söker efter en bild, istället dyker Walt Whitman och Leaves Of Grass upp. Har inte läst, läser om Walt Whitman på Wikipedia:

Förhållandet mellan kroppen och själen är ett annat viktigt tema i Leaves of Grass. Diktsamlingen inleds med en inskription, som konstaterar att kroppen och själen är ett och samma:

"Come, said my Soul, / Such verses for my Body let us write, (for we are one)."

Brink menar att Whitman vill förmedla att såväl själens längtan som kroppens begär härrör från samma källa: från själva existensen. De är samma sak. Den som eftersträvar upplysning och den som i kärlekens tecken idkar samlag ägnar sig i grund och botten åt samma sak. För att nå 'sanning' behöver man känna både kroppen och själen, eller, egentligen, hela sig själv.

/Döden döden döden 

Skitstövlarnas tidsålder

Den oskrivna regeln (stay cool) 

Catherine Deneuve under inspelningen av La sirène du Mississipi 

av François Truffaut, 1969. Foto: Mary Ellen Mark

❤️

2014 läste jag The Pitchforks Are Coming i Politico. En entreprenör, en sån där ofattbart välbeställd typ skrev insiktsfullt om att hans gäng, the plutocrats, inte behöver så ojämförligt mycket mer än alla andra, lite slappt sammanfattningsvis. Jätteintressant läsning och kom att tänka på texten i samband med Vices Charlottesville-film: att högafflarnas revolt mot en ohållbart system istället blev syret till facklornas brutala fascism, rasism och nazism (och jihadism, samma andas barn). Sällan jag vill gråta när jag ser på youtube men om man inte ser varningslamporna blinka så måste man ju vara både blind, döv och rätt dum i huvudet. Please note: Inget ont om blinda eller döva. Men det finns ingen tid för vackra omskrivningar längre. Inga milda förklaringsmodeller. Istället måste vi tänka mer på hur vi är för att inte fastna i skitstövlarnas tidsålder. Det är jättelätt att vara elak, sarkastiskt och göra sig lustig på andras bekostnad. Ibland formulerar jag så elaka tankar att jag rodnar och skäms (!) men jag håller i mig. Jag släpper inte ut rovdjuret, även om det hade varit himla festligt briljant och så förfärande enkelt ibland.  Tänk, någon hade kanske till och med dunkat min rygg. Det hade ju kunnat kännas gött någon gång.

Om ni frågar en ung sverigedemokrat idag så säger troligen hen att kriget står mellan högern och vänstern (allt liberalt*). Det här konstruerade kriget mellan folk (ras mot ras, religion mot religion eller högern mot vänstern) får oss hela tiden att tappa fokus. Jag tror att det enda som kan rädda oss idag är att vara mer hänsynsfulla mot varandra. Det låter så futtigt och banalt, men bara lite klassisk omtanke och kärlek och en kul riverdance kan rädda världen idag. Så att vi någon gång kan börja jobba  med annat, viktigare. 

Vi tror nog alla att vi bär svaren på livets frågor inom oss. Vi vet och känner så mycket. Vinden blåser, hösten kommer men vid Medelhavet fladdrar solparasollen som i en sextiotalsfilm kvar. Det är inte så himla lätt att leva alla gånger men vi tragglar ju på. Trots att det kan göra ont. Trots att det gör ont. Lite generell empati hade inte skadat. 

(hundarna brinner)

Varje gång du är ogin föder du en kraft som ingen vet vart den bär hän, kära vän. I akutskedet, det moraliska nu:et skulle jag vilja påstå, jobbar man bara på, sen kan man käbbla om vem som fått bästa kudden eller nåt'.

Jag har tjatat om gråskalor och nyanser, det gäller inte längre.

Stay cool.

Puss!
/Döden döden döden

* Med liberalt menas saker som jämlikhet, discodans och att få rösta på och älska vem man vill.

Ge mig nåd

Skitsommar 

Oh, om du bara visste.   

Om du bara visste. Om du orkade gå i mina skor. 

Du skulle vara tyst och ge mig grädde i guld. Skala mina räkor, kamma mitt hår och sånt.

Men allt handlar om mig, det vill säga dig. Och du är så snäll som bestämmer att det du behöver är allra bäst för mig. 

Oh, snälla skitsommar, gå över någon gång. Ge mig en chans all läka. Inte en räka (förresten).

Om jag hade varit det minsta kapabel hade jag jobbat och lekt med mina barn. Jag hade gått på fest, och sagt tjenare och hej. Men nu är det inte så.  Varenda människa jag träffar är en belastning och allt går utför, men det skiter du ju i. Jag säger nej till nästan alla, nästan jämt, med sorg i hjärtat mitt. Men om det blir så att vi ses så är villkoren nästan alltid dina och aldrig blir du nöjd. Kanske är jag dålig, tråkig, konstig eller nåt'. Kanske skulle jag bara vara tacksam på något sätt? Eller så finns jag inte alls. 

/Döden döden döden