Samtal pågår

Paris

Jag gör mig inga illusioner om Paris. Jag ser kylan och värmen, det som är innanför och utanför och den stora massan som skaver och lever däremellan. 

Men jag ser att människor samtalar med varandra. En ständigt pågående konversation. Ingen forcerad monolog, eller gapig grupp medelålderstyper som skrålar Hanna från Arlöv i örat på varandra, rajrajraj...

Jag ser en stad som vägrar renovera sönder sin själ till ett modernt intet, en stad som lever, en ugnsvarm baguette traditionelle i väskan under armen efter arbetsdagen. På riktigt. Klämmer på en ost, det röks en cigarett och samtalet bara fortsätter. Jag ser på. 

Vilar i Paris. Lägger mig tidigt. Äter världens kanske godaste fallafel på rue des Rosiers. Inte bara en kväll, utan två kvällar. Tittar på konst. Sover. Träffar min vän A. Hon hämtar mig klockan sex på hotellet var dag. Dricker ett glas vin. Stiliga människor och turister. Tunnelbanans linje ett glider in var och varannan minut. Alla åker buss. I fantastin bor jag här, samtalar med någon, sover alltid gott. 

Leonardo di Caprios favorit-pizzeria och något fantastiskt roligt om Daft Punk kan man också stöta på. 

Är hemma. Älskar Malmö. Också. Tänk att man kan älska så mycket. Längta bort och hem. Allt i samma kropp. Samtidigt. Så oerhört tacksam, så oerhört misslyckad. Flerdimentionell. 

Sade till min vän: glömmer aldrig hur det är att vara fattig. 

/Döden döden döden