Loneliness is a very special place

Thoughts of you

Har precis börjat läsa Den ensamma staden (Olivia Laing) och den är gripande. Snor åt mig Dennis Wilson-strofen hon nämner och sätter som rubrik. Kanske träffar den en nervtråd av igenkänning.
Även om jag älskar ensamhet så bor det en påtvingad isolering här hos oss, en som jag inte tycks förmå mig mota bort. Tröttheten segrar över förnuft och grundläggande mänskliga behov. Känslan och isoleringen blir bara större, hålet, kylan i bröstet, likaså. Kanske beror det på just ensamheten. Att inte möta andras speglar gör en lite fattigare, lite trögare och livet mindre nyanserat. Kanske kan man också se bristen på speglar som ett svar på ensamheten, att man i alla fall ser tomrummet. Det som dem som är upptagna av livet inte mäktar med. Den där självupptagenheten den ensamme lever i. Precis som sjuka. Äldre. Övergivna. Olyckliga. Trötta. Rädda.

I staden blir känslan av att iaktta, bli iakttagen, klaustrofobisk. Utanför staden kan däremot ensamheten bli till total utsatthet. Boken handlar finstämt brutalt om staden och konsten. Att vara ensam i grupp. 

Kärleken kommen när man minst behöver den, och vice versa, sa mormor. Samma sak med ensamheten tänker jag. 

Klart att boken också träffar en nerv då den beskriver ensamheten i konsten. I bilden. I ljus och mörker (reflektioner). Och att konstnärerna hon plockar fram är några favoriter. Har jag alltid haft behov av ensamhet? Ja, så är det. Men inte dygnet runt. Svältfödd på speglingar och samtal. Behovet av tystad, skog och hav. Behovet av människor lika starkt. Men klarar jag av dialogen, den social biten? Kanske. Ibland. Klart är att utan återhämtning klarar jag inte samspelet alls. Det blir klumpigt, buskisartat och  omusikaliskt,  låter illa, bröligt falskt.  Som att ljuden (tankarna) i huvudet inte når munnen (rösten). Men varför ensamheten i konsten. Eller är allt skapande en slags ensamhetens uppgift då den utgår bara från mig, eller dig. Samtidigt som den behöver spegla oss, eller visa på någon/något, kanske kännas. 

Äsch, jag saknar utbildning i ord och om en berättelse verkligen behövs är konsten kanske inte konst nog? Verket är viktigare än upphovsmannen/kvinnan. Jag vill tro det i alla fall. Samtidigt: konstnären är en del verket, världen alldeles för ytlig, oftast. Snyggast, ballast, mest fängslande personlighet vinner nästan jämt. Ger upp. 

Olivia Laing skriver också om fobierna, vaksamheten, stigmat och att det sociala spelet som inte fungerar som det ska. "... Att tiga i det här sammanhanget kan vara ett sätt att undvika att bli sårad, att väja för det smärtsamma i att misslyckas med kommunikationen genom att vägra delta i den överhuvudtaget. Det var i alla fall så jag förklarade min allt större tystnad, som en motvilja av samma slag som hos den som vill undvika ännu en elektrisk stöt."

Eftersom det enda min hjärna inte kollapsar av är bilder så gör jag så mycket jag hinner och kan. Iakttar och fotograferar. Det blir inte så mycket, mest förvirrat, men ändå: jag producerar något. Jag ser bilder,  periodvis ständigt. Ibland tänker jag: det är över, inte ens bilden finner jag. Precis som ordförrådet krymper för var dag, ser jag också sämre. Men jag kan se bilden även om jag är för tafatt och trög för att fånga den. Men bilden var där. Jag såg den. Eftersom mitt språk är tunt och min förmåga bristfällig kan jag inte heller skapa det konstnärliga narrativ som så många kräver för verkens djup. Eller så är jag inte konstnär nog. Bara är en människa av kött och blod.

/Döden döden döden