Me too

Överallt 

Skrev så här på Facebook igår: "Me too: Samtidigt måste jag citera XX här: "Alltså det skulle nog vara enklare om de kvinnor som aldrig blivit trakasserade skrev det. Tidssparande om inte annat." Ja, visst är det väl så, och why state the obvious, tänker gammal trött 🦊 ? Precis som den vackra bloggande kocken som klagade på miljön i restaurangkök. Jösses, är det ingen som jobbat irl!? Har alla bara plockat jordgubbar och sen börjat på enkönade kontor...?! Och ingen har läst en bok om Hollywood heller, eller träffat på någon  i nöjesbranschen... Förlåt. Resten av veckan ska vara mild och go och det är ju fint att man reagerar i grupp  med emfas trots allt..."

Nej, mår lite för dåligt för att vara mild och varmhjärtad på det rätta sättet. Det som retar mig är att så länge människor skriver #metoo utan att faktiskt säga till när me too-grejer faktiskt sker gör det hela fullständigt verkningslöst och ointressant. Ytligt, om jag får uttrycka mig så. Visst, det är skönt att hata och uppröras över Harvey Weinstein i grupp och det kanske har någon slags förlösande effekt för vissa, men man måste bott i en grotta under en sten i urskogen om man blir det minsta upprört förvånad. Alla visste, ingen gjorde något. Hela fucking tiden. Tystnad är lika med medgivande, oavsett om det rör övergrepp, vanvård,  rasism eller mobbning. 

Puss!
/Döden döden döden

Jag tycker att det är fantastiskt bra att kockar, vanligt folk och kändisar ryter ifrån. Vi måste ju det. Jag blir mest bara generad över att människor blir förvånade och sedan inte lyfter ett finger i verkliga livet. Kan vi inte enas om det också?