Hemma

Mittemellan 

Som hon kan skriva, Agnes Lidbeck: om havet, massan och modernism i DN i helgen. Jag kan inte ens fånga, eller återge, mitt eget behov. Jag är bara någon slags känsla, helt trubbig. Ointellektuell. Rädslan för kraften och hajar (så fantastiskt dumt), och troligvis det okända. Vad händer om jag tar steget bort, ut?

Måste se havet. Känna tångens ruttnande doft. Sand, fukt, vrakspillror, fiskrester och måsskit. Att se horisonten, havsvinden, få den korta chockterapin. Känner mig inte liten, bara fri och livrädd. Omsluten, överväldigad och helt chanslös.  Allt i ett.
Fri att längta bort eller hem. Mitt hem finns överallt (och ingenstans). Mitt enda hem är där mina barn är. Vid horisonten glittrar Danmark, undrar vad dom hittar på?

Känner mig alltmer övertygad om att Paradiset är här och nu, i dettat. Hur vi inte kan greppa alltings skönhet utan likt destruktiva olyckliga själar måste ha ha ha istället för att bara va va va (vara). Rädda oss från vår egen dumhet. Se jorden: se mig och dig sakta förfalla och mogna, ändra form. Från kåda till sten. 

Allt som är nytt och uppdaterat förvirrar och försvårar så enormt. Repar upp stickningen om och om igen. Kan inte fotografera mer.  Behöver stränga ramar. Begränsningar, däri kan jag finnas.  Alla val gör mig sladdrig, konturlös, som en död manet som vaggar vid strandkanten. Jag hade mått så bra i kloser eller i en vänligt sinnad diktatur. Nej! Förlåt, man ska inte ens fantisera om sådant där. Men ramen och vilan och havet, eller skogars dån. Läser Norwegian Wood Haruki Murakami och en plats som berättarjaget besöker i ödemarken, den miljön längtar jag till. Med regelbundna tider, samtal, frisk luft, djur och lugn och ro. Men så ser ju inte dagarna ut. 

Samtidigt: jag går ut och går i stan. Ser hur andra jobbar och jag vrålar inombords: Jag vill också vara med (på en guppig kontorsstol och lite för tajta byxor i ull blandat med syntetmaterial)! Jag måste jobba bort min avundsjuka och mitt utanförskap. Måste hitta något mellanting.

Har allt svårare för språket. Mobilen är för snabb, slinter med fingrarna, läser en text och förstår inte riktigt den underliggande melodin. Ett slags våld mot intellektet. Ett år snart i stan och inser att för mig är konstansen ett faktum. Behövde landet för hjärnan, andhämtningen och små glimtar av återhämtning. Behöver stan av rent praktiska skäl. 

Måsarna tjoar, havsdoften blandas med avgaser och damm. Nu är helgen över, nu börjar återhämtningen igen. 

Puss!

Eder,

/Döden döden döden