Flickorna

Just Like You (Viagra boys)

och pojkarna.

(Foto: Kate Barry ❤️) 

Börjar skriva, avslutar inget. Texterna upphör på grund av krångel. Vill hålla allting cleant och rakt, men det blir alltså bara en enda sörja. Kanske tänker jag att eftersom jag är så fruktansvärt ointressant, oberömd och trött, så måste det till en extra kort och lättläst text. En säljande radda ord som snabbt går ner.

Naeh. Kanske tänker jag att jag måste komma på analysen själv däremot. Och kanske är jag på tok för trött för det. Orkar knappt läsa en artikel längre.

Julen kom och gick. Smärtfri och lugn. Förkylning och en ny glassmaskin: Bellini, blodklementin, körsbär, stracciatella.. 

Visst måste jag släppa Forum snart? Människor som aldrig varit där tycks tagit debatten, och när polemiken firar nya triumfer har som vanligt ingen alla rätt, eller fel. Lena Andersson hade i alla fall rätt gällande en sak (wow, va?) och det är att om kvinnor ska betraktas som jämnbördiga bör de betrakta sig själva som annat än beskyddskrävande offer:

När nu så gott som all lustlös sexualitet ska rubriceras som våldtäkt är det inte bara en förolämpning mot människans komplexitet och sensibiliteter. Det är också omodernt, bakåtsträvande och en inlåsning i hederskulturella föreställningar. Kvinnan klarar inte av att freda sig på ett adekvat sätt, hennes sexualitet och kropp är heliga ting liksom hennes psyke; hon är oberörbar eftersom hon är så svag. Strävan är inte längre efter kvinnans autonomi och suveränitet jämte mannens, utan efter erkännande av hennes sårbarhet och skörhet.” (Lena Andersson, DN)    

Håller helt med dig Lena, utöver det faktum att lustlös sexualitet inte någonsin rubricerats som våldtäkt juridiskt,  så vitt jag känner till, samt det faktum att när den som sitter på makten bestämmer över sexet så är det själva våldets brytpunkt. Sedan kanske lustlöst liv och sex är själsdödande och etiskt/moraliskt intressant, men den diskussionen lämpar sig inte här och nu känner jag.
Men är vi inte alla offer, tänker du? Jo, för omständigheter, normer, gener och biologi. Det finns också saker som är oroande med Jean Claude-domen, som borde gnaga i oss alla oavsett. Men jag orkar inte läsa varken domslut eller protokoll. Orkar helt enkelt inte. Kanske är allt solklart ändå? 

Men jag har varit inne och nosat på männens oförmågor förr; uttryckt tankar kring neuropsykiatriska diagnoser men alltid möts av generad tystnad. Men varför i hela friden daltas det så då? Varför behandlar vi män (inte alla yadayada) som om de vore imbecilla sluskar; klarar inte av ett jota själva, men oj, vad skickliga de är på att slakta gris, peka med hela handen, sexa eller spexa sig, spela gitarr och engagera sig på gränsen inom autismspektrat i hobbyn sin. Så oroande men friskt att läsa om hjärnornas könsolikheter ändå. - I knew it, som Monica Geller skulle ha sagt. Eller, visste vi inte alla detta hela tiden? Älskar vi inte olikheterna ändå? Samtidigt den isande insikten att män alltid älskar män mest. Så vi står och stampar och hoppas på något som inte finns men vi måste tro på för själva livets existens: alla människors lika värde. Utan tron på detta går vi under.

Puss!
/Döden döden döden

2018

Går mot sitt slut.

Vågar inte tänka det kan inte bli värre, för det kan det, men det har varit ett vidrigt år. Hemskt. Förintande. Förgörande. Förkrossande. Fullständigt utmattande och orimligt belastande. Jag vill att det vänder och blir roligare och bättre. Får jag önska mig det? Letar efter ett ord som sätter fingret på geggamojan av sorg, oro och utmattning. Känslan av självhat som växt fast likt lavar på min hud. Värdelöshetskänslorna. Är de avskrapningsbara? Gjorde jag för mycket? Jag visade mina bilder, det enda som är bara mitt. Skulle inte gjort det. Det kostade, men gav ingenting. Jag blev för trött. Den ansvarsfördelning min avdelning bär tål inte avsteg från gruppen. Då rasar allt och blommor dör. 

Vaknade 02:45. Igår vid 03.23. Sov lite på dagen, efter möte på sjukhus med ett barn. Jag sitter på bussarna, åker fram och tillbaks med de små, eller själv. Håller ihop med lim och en vilja och en ork som inte finns. Det finns ingen hjälp att få som räcker till. En samhällsapparat som numera är uppbyggd på ett sätt som omöjliggör ett tillfrisknande.

Ibland tröstar jag mig med att likt den bittra rättshaveristen tänka ni hade aldrig i hela livet klarat av det som jag bär. Jag är starkare än er, era friska självtillräckliga... men så är det fult att tänka, ävenomdetfortfarandeärsant. Ni gnäller över ingenting. Att inte orka mellan jobb, resor, aw:s, konserter, middagar, fester, utställningar, luncher, träning och ditten eller datt. Jag vill ta en frisk person som tycker att hen är en kämpande jätteviktig prestationsmaskin och kasta bort högt över fjällen. Torka mina händer och titta bort. Fast så känner jag bara ibland. Ni är alla jättehärliga och duktiga, såklart. Fortsätt ni att berätta om en förträfflighet så kämpar vi andra på, på riktigt, i tystnad i vårt fula vredesmod. Åh, jag vill också vara frisk och aningslös! 

Nu är klockan 03:53. Kanske kan jag sätta på kaffet snart? Eller testa sömnen (vill du verkligen inte komma till mig någon gång?). 

/Döden döden döden 

Tvånget

Tvingar fram några ord.
I morgon ska jag pressa fram orken. Trycka ut den sista krämen.

/Döden döden döden

Superstudio

Arkitektur

Är man låg kan man alltid googla Superstudio.

Bazaar, Giovannetti, 1969, divano componibile © Toraldo di Francia

En annan dag ska jag skriva om rädslan mot funktion. Vem beställer, ritar, konstruerar, bygger och betalar för ickefungerande offentliga byggnader till exempel? Varför blir det så fruktansvärt fel; fult och användarovänligt samtidigt? Så ohållbart. Om det åtminstone hade varit lite vackert eller kul. Ska människor som aldrig badar beställa eller rita badhus? Ska människor med uppenbara mentala problem rita gator i stadsmiljö? Jag är helt övertygad om att det inte är någons fel, utan allas. Som när man vant sig vid en trasig sak och varken lagar eller byter utan ändrar sitt beteende istället.

Adolfo Natalini alla mostra Superarchitettura, Galleria Jolly 2, Pistoia 1966 © Toraldo di Francia

Superstudio, Autoritratto, 1973, collage © Toraldo di Francia

Loneliest person

Never apologize 

Born to live 

and to die

Forever loving you. 

Bilder och text och en låt 🖤.

Som vanligt hittar jag inte mycket i svensk media, 

men har inte letat jättemycket heller. Kommer kanske?

Historielösheten. Och kvinnorna. 

/Döden döden döden

Den ensammaste staden i världen

Some are here and some are missing 

Konstigt tyst efter Åsa Lindeborgs text om sorg och ansvar tycker jag. Varför sa vi inte alla snälla ord när vi kunde?  Varför sa vi aldrig i från? I tid.
Jag vet, alla värjer sig mot självreflektion. Det är bara för tråkigt. Härja, hugga, blunda, tiga, vänta, slåss, skälla eller skylla på någon annan är festligare, men ändå:

”Alla borde öppet diskutera sina formuleringar och publiceringar i stället för att försöka springa ifrån dem genom att peka på alla andra. Alla tidningar hakade på Aftonbladets granskning. Den som skrev hårdast om Benny Fredriksson vid hans avgång var Karin Olsson.   

Andra borde diskutera det de aldrig skrev eller sade.  

Det var åtskilliga som tyckte om Benny Fredriksson och räknade honom som sin vän. Det hade kanske hjälpt honom om de bett om spaltutrymme i december 2017 i stället för i mars 2018 när allt var för sent. Tystnaden överslätas som ett uttryck för det miserabla tillståndet Metoo-hösten 2017. Ingen kunde ju säga någonting, för Metoo-jakobinerna var gaaaaalna. Det är att skylla ifrån sig bristen på civilkurage. Sådant visar man när omgivningen är som mest fientlig.”  Läs hela texten av Åsa Lindeborg, Aftonbladet. 

Är i min barndomsstad. Ingmar Bergmanstan. Den är sig lik. Som en sten som jag aldrig någonsin kommer att kunna rucka. Samma gamla stängda dörrar och trevligt folk. Jag har aldrig passat in men ändå trivs jag korta perioder här. Det är nog den ensammaste staden i världen.

Jag begrep inte Gretas text, den var väl en spaning, en typisk lördagstext? En vackert illustrerad gäspning som ville provocera lite lätt. Alla läste in så mycket, mer än vad som faktiskt stod. Den kändes eventuellt något onödig, men alla generationer måste få hålla på med sitt. Vi befinner oss i olika faser i livet bara. Däremot var Gretas svar på all kritik lysande! Konstigast var Linda Skugges reaktion annars. Den gamla provokatören. Linda skrev däremot jättebra om infantiliseringen av vårt språk, så en text behöver inte utesluta en annan. Man måste inte tycka lika/olika hela tiden. Öppna era hjärtan (jag skojar och jag skojar inte) och testa lite självständigt tänkande någon gång. 

Klart att alla fulsnygga 40, kanske 50 och mer därtill, blir provocerade.  Klart att det är tröttsamt med vackra ungdomar som tycks få allt. Så lätt. Det är som med våra barn, vi måste älska och älskar dem även om de är otacksamma och dumma i huvudet ibland. Vi var också snygga och dumma i huvudet en gång i tiden. Vi trodde på nätters magi och svindlande möten och fingrar och tår och trassligt hår med rödvinsrosiga kinder och älskar vi varann? Vi trodde att vi kunde få allt. Och det var nära. Sen blev det på ett annat sätt. Vi blev äldre.

Now I sit with different faces
In rented rooms and foreign places
All the people I was kissing
Some are here and some are missing
In the nitneteen-nineties
I never dreamt that I would get to be
The creature that I always meant to be
But I thought in spite of dreams
You'd be sitting somewhere here with me

(Lowe/Tennant) 

/Döden döden döden 

De orunkbara

och hypokriterna

Jag hatar alla jämlikt; oavsett ras, kön, status, ålder, läggning eller eventuell funktionsnedsättning. För att inte låta så hård så älskar jag ju lika fritt, nästan. Utan skuld är jag inte. Jag är också rasist, på mitt sätt. Bedömer människor efter orättvisa, hemska parametrar. Helt reflexmässigt, omedvetet. För ni som tror att klasskamp är något uppenbart enkelt eller att invandrare inte är rasister känner nog inte särskilt många människor utanför den egna sfären gissar jag. Vi hör ihop i den här fördomssörjan. Lika lika som olika. Dessutom måste vi acceptera att det finns onda människor, och människor som inte fattar, även om det kan kännas läskigt och frustrerande. Andas ut. Acceptera. Gråt en skvätt. 

Min hjärna krullar ihop sig av ointelligenta människor. Den liksom ruttnar ihop och blir sur, förvirrad och olycklig, kanske rentav av lite kränkt. Känner nästan hur nervtrådarna vrider sig spattigt skevt och nervöst. Samtidigt är jag rätt medioker själv. De flesta tenderar ju att tycka att de är mer unika än de är. Moi aussi! Att jag är mer Zlatan än en random kille på affärn’, innerst inne (bara ingen annan som förstår). Tänker på alla som är smartare än mig, ruttnar era hjärnor också ihop? Av mig? Förlåt! Förlåt alla för att jag är som jag är. Dum, ogin, trött och dan.

Har svårt att släppa Forum och #metoo och hela baletten för jag blir påverkad. Borde följa mina mer intelligenta medsystrars behagfulla tystad, diskretion. Men förstår. De vill kunna göra karriär. För innerst inne vet vi alla att #metoo är en chimär: att inga strukturer har förändrats. Det är ingen revolution (än), även om jag innerligt önskade att det vore så. Läs Ebba och Sara-citaten i texten De Aderton.
Nu, ett år senare, börjar medierna tycka att det är pyttelite dags för ”självrannsakan”. Som jag vrålat om detta i en tom tunna länge. Så om Katarina får gå, men Horace sitta kvar då har absolut ingenting hänt. Absolut ingenting. Det är därför alla fortfarande sitter blickstilla i båten. Det skvalpar lite på ytan i den blanka sjön. Det är alles.

Det första jag tänkte när skandalen blev ett offentligt faktum var: wow, vems tår, fötter och knäskålar måste han inte ha krossat? Varför just nu? 

”För där var de, allihop. Rödvin i plastglas, chips i skålar, ute på balkongen trängdes de med sina cigaretter. Här var kritikern som kramade om mig och tackade för min bok, här var redaktören som ville att jag skulle skriva på hennes kultursida, här var den äldre kollegan som gav mig en broderlig klapp på axeln och en respektfull blick som bara kunde betyda en sak: Välkommen.” Jens Liljestrand, Expressen Kultur. 

TsnoK: Precis (och TACK) - och på tiden! Lite det jag frågade Matilda Gustavsson: ” - än DN och Expressen då? - På riktigt, minns xx verkligen ingenting? - Kan du inte fråga dina andra kollegor då? Nej, ”ingen visste nåt’”). Mina erfarenheter från Forum var ju bra, ett av de roligaste jobb jag haft faktiskt. Den unga tjejen som gick till medierna (om sexterrorn) ville inte jobba kvällar och servera vin*. Däremot är Anna Karin Bylunds hjärtskärande brev och vittnesmål  ett avgrundsdjupt ångestvrål.  Skenheliga skithögar (🤭).

Tone Schunnesson:
What is love?
Baby don't hurt me
Don't hurt me
No more...

Linnéa: Din bror, din son, din man, din far, din bandkamrat, eller din vän. Sluta spela dumma, comrades.

Puss!
/Döden döden döden

* All heder åt henne, även om jag kan tycka att det är lite, lite märkligt att reagera mot vin samt kvällsjobb när man jobbar med konst- och konsertverksamhet... Men, visst, det är luttrade kvinnor som jag som låter allt fortgå som är en stor del problemet. Och de män som bara tittar på. Vi som vill vara duktiga och överleva på något sätt. Det är tyvärr inte olagligt att vara ett svin, även om det vore önskvärt det ibland.

Losing my head

Egendomligt förfarande.

Hade helt missat denna katastrof.

Egendom tycks alltid vara mer värt att värna och skydda. Skydda värdet. Inte människan. Inte kränka kommunen eller kapitalet: det ska kännas, på riktigt.

Katten skäller. Måste knäppa upp mina blåa manchesterbyxor. Byxorna är höga i midjan och gör baken platt. Härligt med detta osmickrande mode, låter mig se ut. Städat kylskåpet i flera timmar, blev alldeles slut. Som att jag inte redan vore alldeles slut, nu är jag slutare. Allra slutigast i hela Slutigistan. Dricker fulkaffe (pulverkaffet är fulast, det kan vi väl ändå vara överens om i alla fall?) barnen jagar flåsande efter lördagsgodiset. 

Öronen sjunger susande metalliskt som ett utryckningsfordon. Oioioihhh ooioioioooh.

Orkar inte skriva klart.

/Döden döden döden

Don't push me 'cause I'm close to the edge
I'm trying not to lose my head
It's like a jungle sometimes
It makes me wonder how I keep from going under

Mighty Girl

Kulturfolk

Åsa Vs Donald 

Nu får media och folk skärpa sig. Faktum är att människors liv krossas och inte bara förövarens  och offrens utan alla runtomkring, förintas, och det inte kul.
Minns glädjen många visade när Khadaffi slogs ihjäl framför tv-kamerorna. Djuriskt skitbeteende, folk. Drevare och mobbare och tysta observatörer (medlöpare). - Och jag är så less på omyndigförklarandet av både män och kvinnor. Tror att det var därför Katarina Wennstams Sommar i P1 var så bra, hon hatade inte män (eller omyndigförklarade dem). Jag förväntar mig mer av er/oss (alla) också.
Vi har problem med olika (tystnads)kulturer. Här är för övrigt en grundläggande och bra text om våldtäktskultur om ni inte fattat än, och strukturer - och det är det vi borde jobba med, inte skiva skojartiklar och klippa och klistra i Åsa Lindeborgs text (hon hade, trots att jag reserverar mig kraftigt mot en del, också några poänger, faktiskt). Debattläget är på fucking (förlåt!) botten och jag som är ”ett ingenting” känner mig intellektuellt fullständigt chockad över nivån. Jag mår illa över glädjen man visar när Katarina Frostenson kölhalas. Jag känner inte Katarina, men känner ju människor som drabbats av sina partners och det finns ett oändligt hav av litteratur och kunskap kring äktenskapsdynamik, misshandel och olika former av psykologi och (med)missbruk som inte är så överfestligt för den drabbade att befinna sig, vilket borde tas viss hänsyn till. Men visst, drottningen är inte människa, hon ska göras ner och behandlas som en fantasifigur. Jag fattar skadeglädjen, men det är ändå vidrigt. Har hon inte redan förlorat nästan allt?

Och ni som väljer att vara enkelspårigt dumma i huvudet: nej, jag försvarar inte en enda förövare i hela universum men jag förväntar mig lite självrannsakan och eftertänksamhet också (utom mot den och den då...). Och borde inte allmänintresset vara större och mer berättigat när en allmänläkare begår upprepade övergrepp mot barn egentligen? 

"Matilda Gustavssons gräv var klanderfritt skött" skrev någon, och jag håller helt med, men det känns skakigt att hon ska skriva en bok om Forum, en plats hon sänkt, stängt och aldrig själv besökt. Antingen blir det en jättespännande bok, eller så bara mjölkar man in i det sista. 

Och mina nackhår reser sig när jag tänker på den gruppvåldtagna kvinnan i Fittja och jämför hennes fall och domslut, där det faktiskt fanns teknisk bevisning och snabbt polisiärt ingripande, mot en ansedd akademikers. När det gäller kvinnorna som anmälde Martin Timell och Jean Claude eller Cissi Wallins anmälan så ser jag ingen större skillnad på männens makt, övergrepp eller bevisföring (ord mot ord) om man hårddrar det något. Så att vi skulle vara lika inför lagen och kunna anmäla är ju en sanning med viss modifikation. Cissi har en förtalsanmälan att vänta och blev av med ett jobb om jag förstod rätt. Så, jo, om du är ansedd så KANSKE du får din sak prövad, men se fasiken till att du kan gråta trovärdigt nog. Så fira den högutbildade kvinnans framgång, men sörj även dina systrars rättslöshet och beakta faran med trovärdighet samtidigt.

Nej, jag vet inte vad jag tycker om något längre.

Puss!
/Döden döden döden

Höstsol

I mörkret. 

/Döden döden döden

Det vilar något overkligt över världen

 Från morgon till kväll. 

Åh, vad jag älskar hösten. Svart är himlen. Håret omöjligt. Månen fluffar upp nattmolnen framför sig. Det doftar av snö och tång: älsklingsdoft. Vinden! Vinden! Den kyligare luften och gräset är så  frodigt grönt. Vårblommor i parken samsas med höstsvampar och blekgula löv. Försöker glömma att nyss var det hett, så hett och knastertorrt att hela min värld blev bränd och skabbigt gul. Att havet här var varmt. Att parker liksom torkade bort. För nu, nu är det höst och grönt och brunt. Äpplen, rosor, kål och svamp och nu, nu tittar äntligen åter vardagen fram.  Dags att plocka nötter, torka svamp. 

Vi ränner runt. Vi springer, irrar omkring. Vi mår eländigt. Fattar inte hur vi klarar det, hur vi står ut. Fattiga och förvirrade spelar vi att också vi kan vara med. Det är en evig kamp om tid och ork och medel och mål. Intressen, kontra verklighet. Nej, vi är aldrig på krogen, på bio eller spa. En konsert om året och rabatter, reor hit och dit. Bokar 195-kronors resor och framförhållningen är ett måste, med nästan allt. Mannens alla mediciner, snarkmaskin och förstörda kropp men han jobbar på ändå. Jag tar mitt råttgift, orkar lite till och glömmer nästan allt. 

Förstår inte skillnaden på Cissi Wallins trovärdighet och den bildade kvinnans. Det är en röra inom mig. Vem gråter vackrast, vem ömmar vi för? Förstår helt enkelt inte varför Cissi är mindre trovärdig, och en annan kvinna mer. Ingen petar i ämnet. Alla sitter stilla, tyst. Man pratar om annat, viktigare saker: Annie Lööf, Donald Trump och sånt. Bevisläget. Bevislägen. Tänker på Timell, den gruppvåltagna kvinnan där det trots allt fanns tekniska bevis. Fattar inget mer än att den om redan har alltid måste få lite mer. 

Avskyr att jag tillhör en generation som vant sig vid övergrepp, att ”navigera kring dem” och den bitterhet, eller snarare avundsjuka, men också eufori, jag kan känna över yngre kvinnors självklara känsla för jämlikhet och rättvisa. Samtidig som jag tänker att även detta fortfarande, alltid, är en fråga om bildning eller klass. Ser opererade, stympade, tillrättalagda, ihoppressade, tighta, överbystiga unga kvinnor överallt. Men vilka naturligt långa ögonfransar de har ändå... Det är spännande att göra om sig. Det är också härligt att få vara den som bara är.  Rättigheter, skyldigheter, självkänsla och kön. Ain’t that easy.

/Döden döden döden

The making of a movie star

Fascinationen.

Diane Arbus: Two ladies at the automat, NY, 1966

(Gammal text.) Kom att tänka på den idag när jag läste om det vita kuvertet i Natalia Kazmierska text i Aftonbladet. Kanske ska man inte lägga ut allt man reagerar på. Kanske är det ok...

Läser Jenny Maria Larssons text om Lena Anderssons text om #metoo och ansvar och moral. Sedan läser jag Lenas svar på Jenny Marias text och så tänker jag att de skriver väldigt elegant de där två. Lena svarar under tidspress, vilket märks. De har sannerligen språket, men fortfarande denna självupptagna (förlåt, men jag läser och tolkar dem så) aningslöshet. Älskar att läsa det dock. Att jobba som kulturjournalist och inte känna till kulturprofilens renommé känns ju ytterst ovanligt i alla fall, och att tillskriva Forums källare en spänning, nerv och närhet till det otillåtna utan att ha varit där känns skrattretande naivt. Att tala om förbjuden konst, säg, är inte detsamma som att leva ut, som i ett Stockholmskt Sodom och Gomorra. Jag tror att en kväll på Etagé i Malmö bjuder på mer depravation än 30 års verksamhet i Forums källare. Faktiskt. Det kunde vara nog så spännande ändå. Dessutom: image, ära och en intressant aura kan man leva länge på.

Som rök- och nikotinfri sedan snart femton år erkänner jag villigt att rökare nästan alltid är roligare. Om det inte finns evidens idag, så kommer det ha bevisats i framtiden, var så säkra. Skitstövlar har ju ofta en förmåga att vara lite festligare också.

På avstånd, som jag ju numer alltid är, så känner jag en oro över de drabbade (offer, vittnen, vänner, partners och förövare) även om upprördheten över alltings förljugenhet och övergrepp också vilar här. Man kan tycka om människor som har gjort fel. Man kan också ha fel om människor man tyckt om. Gilla någon som varit raktigenom bedrövlig.
Ser kommentarer, märker tystnaden från andra. De som ruvar under täcket tills domen är klar. Ser att de som klagar, förlöjligar och avskyr är sådana som en gång velat vara nära. Vara med. Förstår hur svårt det måste vara för dem som vittnar, som faktiskt fortfarande kan tycka om. Sällan, kanske aldrig, är någon enkom dum. Ni vitsvarta missar alltid oss grå, vi som vill förstå.

Han har gjort fel. De har många andra med. Män(niskor) med makt tenderar att tro på livsprivilegiets  ansvarsfrihet. Kvinnorna, har likt vågor har följt med, eller drunknat. Nu hoppas jag att han blir rättvist dömd (och sedan rik på filmrättigheterna om sitt liv). Svensk media, ni har skapat en kändis. Och inte en enda kulturjournalist eller politiker har bett om ursäkt för att de medvetet, i vissa fall till och med gillande, tittat bort. Jag väntar forfarande. Men Jenny Maria försökte tappert (bort)förklara sig och diskutera lite ansvar och moral i alla fall. Vad som händer med Svenska Akademien är upp till knugen/Horace/min lilla katt nu, antar jag.
De vuxna som jag har letat efter hela mitt liv finns inte, och faktum är att vi bara är barn som åldras som ibland gör nya barn. Sen dör vi.

Jag lider med dem som bär på allt och på riktigt offrar, offrat, något (mod och moral hör sannerligen samman) och jag tänker att Karin Olsson nog kan ha rätt:

Mycket talar för att Arnault kommer att frias. Det är nästan alltid svårt med bevisen i sexualbrottsmål, särskilt när förundersökningen skett så långt efteråt. 

En del surrar dock om att det kommer bli annorlunda den här gången. Detta för att Arnault inte är en "riktig svensk", ingen Timell som är grabben hela dan. Det anses lättare att fälla en utlänning, en slem fransos som man kan låta bära hundhuvudet för metoo. Fan tro´t. 

Rökning är trots allt skadligt för hälsan, men det var oerhört trevligt så länge det varade - och det luktar fortfarande så himla gott. Men jag röker inte för det.
(Men när väl demensen slår till lär jag ha glömt bort att jag har slutat. Då ska jag sitta på mitt lilla rum och ta mig en cigg och undra vad mer jag kan ha gömt bort. Tändaren, ja, var la jag den sist...)

/Döden döden döden 

September

Den vackra månaden.

Regnet överljöd staden tidigare, men nu ljuder det tärande surrandet igen. Borren som mal. Måste stänga fönstret för att hjärnan ska få en chans. Samtidigt behöver jag luft. Ibland doftar stan liv och natur: hav, snö, blommor och sånt som vi tar för givet, men oftast avgaser, olja, matos, avlopp, sopor och annat som vi tvingas på, täckas av. Drar trasan över barnen vita sängar, ett svart tunt damm fastnar, smyger sig in i varje vrå.

Fåglarna fortsätter kraxa. 

Kaffet kallnar. 

Det gula, torra i somras blev till grönt som nu försiktigt gulnar på igen. Trädbarkens flagor fortsätter falla likt mjäll på okänds axel, ner på bakgatan i närheten av vårt hus. Kala står trädens stammar, lena och oskyddade. Det prunkar igen. Ljusblå, strålande klar bakom kritvita lätta moln lyser himlen. 

September. Den vackra månaden. 

/Döden döden döden

Ljus och ljud

”Gråsparven har ett stort projekt på gång, leva en dag till...” 

Jag med.  (SvD)

Kvällsljus, dagsljus, morgonljus, månen lyser som en ljusgul lanterna i den blå morgonen. Fåglarna kraxar och dyker runt. Sen tystnaden i bullret. Som sågmaskiner, borrmaskiner, svetslågor maler ventilerna i stadshusen oupphörligen, i vågor, på, och tågens inbromsningar tjuter till flera hundra meter bort. Bilar, flygplan, båtar, bussar, susar, svävar diffust omkring, ett ständigt osynligt närvarande bakgrundsljud. Allting fortsätter med eller utan mig.

Kaffe, simning, barn och mat. A k t i v i t e t e r och sjukhusbesök och föräldramöten och utvecklingssamtal. Längtar till Paris, en tunn gardin och ensamhet en liten stund. Eller en stuga vid havet och en stor och fluffig hund. 

/Döden döden döden 

Lady with the rose

John Singer Sargent 

Ju mer jag tittar desto mer känner jag igen. Är det inte tjejen på Monki.

Eller killen i baren.

Mamman på förskolan... 

Grannen. 

Han på bussen. 

Hon.

Jag.

Nu.

På konditoriet.

Visas på Nationalmuseum i höst.

/Döden döden döden 

Vissa nätter

Lägger en ansiktsmask och ska snart klä mig för fest. Ska bli minst lika raffig som Jonas Lundqvist. I morgon ska jag lyssna på Sommar i P1.

Puss
/Döden döden döden

Att sakna klass

Idag är jag Don Quixote

Det enda jag inte är är överklass. Allt annat är applicerbart på mig. Tro mig. Eller hittar jag bara på? Äsch, snicksnack... Armarna vevar på, rösten är hes. 

Stör mig på medelklassens roffarmenatalitet. Vår härliga livsstil. Varför är det bara medelklassens barn som åker på semestrar och sedan kollo? Vad hände med att ge alla barn chans till friluftsliv? Föräldrar som lever på champagne och flugfiske. Har sommarstugor, långresor, weekendresor, segelbåtar, husbilar och ändå inte pallar med att se att privilegierna kostar någon annanstans. Din lyx mot någon annans skitlön och -bostad - för att du är så värd.

Härligt gråväder. Vi är sjuka. Helt okej ändå. Nej, nu ska jag googla siden och drömma om wampire's  wife-klänningar (titta på "stuff", om inte annat). Mycket konstruktivt! Och solidariskt.

lånat filmen från  Mi*galerie.

Puss

/Döden döden döden

Barnen

och det samhälle vi lever i. 

Kanske ska jag börja texten texten med att säga att jag inte gillar ordet särbegåvning. Det är för luddigt för mig - och kanske bör jag nämna att jag tycker att lärarjobbet är ett av de viktigaste som finns. Jag har personligen både bra och dåliga erfarenheter av lärare, så precis som många andra är jag färgad av mina men även mina barns upplevelser i skolvärlden. Jag har också lärare i släkten, ett par generationer, och fantastiska vänner som är, eller har varit, lärare.
Den här texten handlar inte om mig personligen, utan snarare om oron för mina och alla andras barn. Främst de barn som saknar en röst. Barnen till föräldrar som är ”svaga”. De barn som i princip helt saknar både stöd och representation idag.

Jag läste för en tid sedan en tråd på Twitter som ondgjorde sig över begreppet särbegåvning. Protesterade lite åt den raljanta tonen, men insåg snabbt att de inte var intresserade av begreppet som sådant, även om de påstod sig vara just det. Det sorgligaste var att det var lärare och andra som verkar vara djupt engagerade i skol- och utbildningsfrågor. De störde sig kanske på att vissa barn behöver mer stöd än andra och samtidigt är begåvade på något sätt? Kanske är vissa av dem arga på föräldrarna till dessa barn, föräldrar som man upplever vill göra sig märkvärdiga, eller är besvärliga? Kanske är de frustrerade på grund av att de själva kämpat duktigt i skolan? Någon härskar genom att prata om intelligens, själv blir jag mest bara ledsen. 

Hur som, radiodokumentären som tråden inspirerats av handlade om två intellektuellt snabba gossar som led av att gå i skolan på grund av det intellektuella gapet mellan dem och deras jämnåriga klasskamrater. Klassiskt problem för många extremt begåvade barn. Sedan finns det barn med NPF-diagnoser som också kan vara särbegåvade och här dyker ju en helt annan problematik upp, ännu mer krävande för skola och barn. Det kan vara dyslektikern som spelar avancerad konstmusik, hög och snabb inlärning tillsammans med ADHD och drag av autism och så vidare: kanske särskild begåvning här? Jag vet inte heller var gränserna ska sättas vad gäller skolplikten och skolans anpassningar. Det finns ett seriöst problem när resurserna (och kunskaperna) är ändliga.

Det twitter-skribenten ville åt, tror jag, var begreppet särbegåvning (samt att det är elakt mot lärarna att ställa krav på dem alternativt sälja på skolorna information - och det är det ju också till viss del). Skolverket har i och för sig en del gratismaterial här och det finns en hel del forskning att luta sig mot. Särbegåvning är dock ett hittepåbegrepp, det är inte ett vetenskapligt vedertaget begrepp eller en diagnos* (även om vissa test kan påvisa skyhögt IQ och så vidare), men jag tänker att när det används är det för att förklara för omvärlden att här är en individ som kanske inte fungerar perfekt i alla miljöer, men hen är inte helt dum i huvudet för det utan kanske till och med  avancerad och ovanligt skarp. Hur löser vi detta på ett hyggligt vis när alla ska behandlas lika och jantelagen alltid måste respekteras först och främst? Smarta barn kan vara provocerande, speciellt när vi lever i en kultur där det personliga, fräscht säljande, varumärket, är det primära, och inte kunskap.

Historiskt sett så har många begåvningar slummats bort på grund av denna oförmåga hos föräldrar och lärare att se och hantera att alla inte stöps i exakt samma (smidiga) form. Sedan så måste vuxen- och skolvärlden inse att det är komplicerat; att barn kan ha ADHD och vara särskilt begåvade men att särbegåvning kan ge symptom liknande ADHD och att hög begåvning, särskild begåvning och särbegåvning är tre olika saker. Ja, ni hör: det är rörigt. Och barn med problem inom autismspektrat kan vara svåra att charmas av då de kan (brukar) ha problem med det sociala spelet. Gulliga barn behandlas troligtvis mer omsorgsfullt än ogulliga, om man får uttrycka sig så. Djungeln för alla inblandade är tät och svårgenomtränglig. 

Värst är det för flickorna som tenderar att förbli odiagnostiserade, eller blir det för sent i livet. Citerar från en länk jag fått från en fantastisk människa och pedagog (och forskare, vet ni) jag känner:

”Den svenska ”flickforskaren” Svenny Kopp har tidigare undersökt en grupp flickor med stora skolproblem där nio av tio inte hade fått sin autism- eller adhd-diagnos trots att det var uppenbart att de var svårt funktionshindrade. När dessa hårt kämpande flickor väl kom till vården hade deras svårigheter istället bedömts som ångest, depression, familjerelationsproblem eller ospecifika

anpassningsproblem. Dessa är typiska följddiagnoser eller ibland bara felaktiga förklaringar när en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning förblir oupptäckt. Våra elever och framförallt flickorna kan alltså sakna diagnos trots att de har autism eller adhd. Vårdnadshavarna kan till och med ha fått motsatta besked i kontakt med vården. Svensk forskning visar nämligen att många inom vården ger felaktigt lugnande svar till en stor andel av de föräldrar som söker hjälp för sina barn. Föräldrar väljer då i många fall att inte gå vidare med sin oro och barnen förblir utan rätt insatser från samhället – fram tills de misslyckas med skolan eller får andra problem och någon fångar upp dem med en misstanke om NPF.”

Tänk er då särbegåvade ”ocharmiga” flickor med ADHD och problem inom autismspektrat, som inte snöat in på klurig mekanik, hajar, rymden eller dinosaurier, som rara nördpojkar tenderar att göra, utan Barbie, One Direction, The Sims och diverse ”influencers” och liknande och parerar sin diagnos med begåvning och samtidigt har korkade specialintressen. 

Detsamma gäller barn med särbegåvning. De underpresterar och lider om de inte får rätt hjälp och stöd. Jag förstår att detta kan vara provocerande för många, speciellt högbegåvade. Många av dessa barn tenderar att underprestera, men klarar oftast målen, vilket gör att de får klara sig själva. Om ALLA ska få möjlighet att trivas, känna sig hyfsat trygga och glada samt nå sin fulla potential, måste vi också se ALLA barn och acceptera att vi är olika (och att det är okej). Rent ekonomiskt och praktiskt har jag ingen aning om hur denna ekvation ska lösas, tyvärr. 

Att skolan, där kompetens kring NPF är minimal (ingår inte i lärarutbildningen och tydligen inte i speciallärarutbildningen heller) ska klara detta, är orimligt. Där friskolornas pedagogik (the real flumskola, of today) med idéer om att barnen från förskoleklass ska lära av varandra och söka (och tolka) information själva eller jobba med skärmar** i tid och otid, spär ju bara på problem för de barn (de allra flesta) som behöver riktning, ro, lärare och stöd.  

Normalbegåvade, eller gulliga, barn med starka föräldrar klarar sig dock alltid, så dem kan vi bortse från i den här texten, även om stressen är farlig för alla inblandade. Skolan av idag är ju gjord för friska och glada medelmåttor. Observera, inget fel med medelmåttor - vi är jordens salt. Det pedagogen med inrikting på särbegåvning sade i radioprogrammet var att detta är en fråga på ledningsnivå. Inte lärarnivå. Jag tänker att det är en skolpolitisk fråga, vilket också är komplicerat då SKL verkställer besluten, snarare än regering, om jag fattat allt rätt. Ska bara friska och normalbegåvade barn från studievana hem kunna ta del av skolan på ett hyfsat sätt, samt curlingbarnen som fostrats till att härska, kräva och ta plats i jämförelse med de särbegåvade som ofta lider av låg självkänsla, ensamhet och stor självkritik?

Tveksam till om skolan ska köpa in material, men däremot borde eventuellt lärarutbildningen moderniseras. Tror att man så sent som på åttiotalet (eventuellt sent 70-tal) införde krav på poäng i pedagogik i lärarutbildningen, kanske dags att uppdatera lärarutbildningen ytterligare nu till de livs levande barnens behov för att kunna följa skollagen lite bättre? 

Samtidigt läser jag på tankesmedjan Balans:

”10 punkter för ett attraktivare läraryrket 

1. Släpp föreställningen om den totala inkluderingen
Nej. Lärare är inte superhjältar. Om svårighetsgraden i läraruppgiften plötsligt ökas genom att fler elever i klassen har svårt att nå skolans mål kommer det att gå ut över andra elevers möjligheter att nå sina mål. Man kan välja att göra så ändå, men sluta förvänta er att lärare ska lyckas både inkludera elever med tex npf-problematik och lyckas hjälpa andra elever lika mycket.”

Sedan önskas längre lov, mindre administration, högre lön, gratis lunch, kompetensutvecklingspeng (trodde att de långa loven var för att lärarna skulle förkovra sig?) och mindre kontakt med föräldrar och så vidare. Fortfarande inte ett ord om barnen/eleverna. Men om översta punkten handlar om att man faktiskt vill ge upp tanken kring inkludering är ju NPF-baren redan körda, då alla vet att BUP och soc oftast inte heller räcker till.

(Skollagen (del av 4§) ... ”utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.”)

Barn utan diagnoser lider också av stökiga och olyckliga barn, och jag tror att alla barns chans till lärande  blir lidande i oroliga klassrum. Samtidigt, "normala barn" blir mobbade, mobbare och mår dålig och bråkar eller är introverta också, så att kräva att lärarna ska klara detta utan utbildning och resurser är såklart omöjligt. Jag förstår det. Men ska vi ge upp, blir min nästa fråga? Fortsätta bygga barackskolor och skylla på någon annan? Ska vi verkligen överge barnen?

Strävan räcker inte för barnen. Likaväl som barnen (föräldrarna) har skolplikt, så borde skolorna ha utbildningplikt, eller lagstadgad skyldighet till bra arbetsmiljö även för barnen. Så antingen erkänner vi i Sverige att vi inte kan och vill ta hand om barnen som inte håller sig inom ramen för det trivsamt käcka, alternativt har jobbiga föräldrar som ständigt är på, eller så får vi erkänna att enbart höjda lärarlöner inte gett barnen bättre skolliv. Lärare kan byta jobb och har långa lov, men många barn och föräldrar kan varken byta skola eller ha långa lov (trots all denna frihet), så någonstans måste lärarna (eller politiker och vanligt folk) ta barnens parti. Läkare och sjukvårdspersonal pratar ofta om patientsäkerhet, hör sällan lärare prata om eleverna på samma sätt. 

Såg också en intressant twitter-rant om skolan där skribenten skrev att det i vissa kommuner finns ökad skolpeng för barn med medicinska problem (hörselnedsättning, diabetes etc) men inga för barnen med bokstavsdiagnoser. Det förklarar eventuellt en hel del problem i vissa kommuner.

En sak som är bra är att lärarlönerna är vettiga igen, "arbetstiden (för den som har möjlighet att planera väl) c:a 30 tim/v och loven långa" som en klok blivande lärare sa till mig. Men nu är det väl dags att ta hand om barnen också tycker jag - och kanske lärarutbildningen rentav?  

Och jo, man kan ställa krav på lärare. Att de ska se och lära våra barn inom rimliga gränser, men lika höga på rektorer och vanliga föräldrar. Teamwork och bra arbetsmiljö. Som förälder förväntas jag engagera mig till 100% och samtidigt inte lägga mig i. Har fortfarande inte riktigt förstått vad lärarkåren menar,  men en vacker dag går det kanske upp ett Liljeholmens även för mig. Sedan måste man, om man på allvar vill ”uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar”, ta större hänsyn till att alla föräldrar inte kan eller klarar lika mycket.  

Sedan undrar jag över resursskolor, eller klasser, är de verkligen en sådan dum idé? Många blir förbannade och säger stigma, själv tänker jag: så skönt med lite ro och specialkompetens. Men jag kan absolut ha fel. 

Nej, alla lärare måste inte vara fantastiska. Det kan räcka med en enda lärare som är snäll och engagerad för att göra livet lättare, mer hoppfullt, för en liten en: ett svalt hus med vatten och telefon i öknen.

/Döden döden döden
* det är ju inte en sjukdom att vara intelligent.
** nej, jag är inte teknikrädd men mobiler och skärmar är inte lösningen på alla problem, ok?

På liv och död

Don’t  mention the war 

Dagen är brännande, kvällen och natten klibbig och morgonluften doftar avgas och är fet och seg. En ynka pust av skitig stadsluft fläktar alltför lätt. Smutsgul himmel. 

Det känns alltmer som att befinna sig i en sämre sci-fi-bok eller i början av en katastroffilm. Lallar runt och njuter av värmen, jag gör verkligen det, samtidigt som det helt klart känns overkligt och fel. Jag är trots allt en sommarbitter svensk, van att småfrysa i gummistövlar bland fästingar, mygg och knott.

Tänker lite på vad man skulle kunna odla på balkongen (som att det skulle räcka på något sätt...) och hur vi skulle göra om vattnet i kranen skulle tryta. Äsch, det kommer några kloka vuxna, oklart vilka, och fixar detta snart.

Läste precis Klein, och jag orkar inte argumentera för eller emot kapitalismen, men vi vanliga, vi behöver inte incitament (belöningen är ju självaste livet), utan reella förändringar och verktyg att leva mer hållbart. En global förändring måste ske med gemensam politisk och diplomatisk vilja, utan hänsyn till industrierna eller enskilda exceptionellt förmögnas behov av ännu mer pengar.

”Why does it matter that Rich makes no mention of this clash and instead, claims our fate has been sealed by “human nature”? It matters because if the force that interrupted the momentum toward action is “ourselves,” then the fatalistic headline on the cover of New York Times Magazine – “Losing Earth” — really is merited. If an inability to sacrifice in the short term for a shot at health and safety in the future is baked into our collective DNA, then we have no hope of turning things around in time to avert truly catastrophic warming.” 

Jag vet inte vad mer jag kan göra. Jag kan leva bättre, mer ”klimatsmart”, men inte göra motstånd och bråka på någon specifik (vad skulle det göra för nytta när utsläpp, smuts och plast tycks så överväldigande och kommer från alla håll?). Så jag letar nedbrytbara plastpåsar och ekokaffe, sorterar och spar, utan att känna någon större entusiasm. Svär inombords åt förpackningsindustrin var dag. Svär åt högerns och marknadens ovilja att ta tag i miljöfrågorna.

Man blir verkligen slö av värmen. 

Samtidigt är jag rädd för vad SD, NMR med flera kommer att hitta på för elände för att skrämma upp människor och uppvigla till hat, för att skifta fokus från de allra viktigaste valfrågorna: om det samhälle och den miljö vi vill ha. Kan längta efter tiden då allt främst handlade om man ville bidra till det gemensamma eller inte. Att bråka om pengar, humanism och solidaritet istället för att brottas med rent existensiella frågor: vem eller vad dödar oss först? 

Min mamma berättade häromdagen vad min morfars mamma, en änka med fem barn i Innsbruck, gjorde för att slippa göra Hitlerhälsningen när soldaterna stod utanför deras port: hon och sällskap vände i porten och hämtade ett bröd att ha under ena armen, och så väskan under andra, så att de bara kunde nicka lätt. Den lilla protesten. Alla är inte intresserade av politik. Vanliga människor har oftast vanliga behov av ett vanligt liv. Men det är vanligt folk som skickas ut i krig och som ska leva med konsekvenserna. Andra dödas på grund av religion, lyte eller övertygelse.
Det berättades om morfar, på hans begravning, att han upprört sprang till sin mamma och skrek om en man utan skärp, morfar bad om ett rep eller något åt honom.  Judar fråntogs skärp och hängslen för att se så sjaviga ut som möjligt. Den diskreta förnedringen.Viktigt med stil för morfar, och rättvisa. Förtryck i det lilla, motstånd i det lilla. Inga hjältar, eller coola partisaner här. Vad morfar smugglade i skogen, utom cigaretter, lär jag aldrig få reda på, men jag vet att morfar gick med bröd till dem som levde bakom stängslen i alla fall. Storebror var officer och satt fängslad i Ryssland, och gick sedan hem ensam, till fots, genom Europa när kriget var slut. Han jobbade sedan med utsatta resten av sitt liv, men samtidigt: don’t (ever!) mention the war. Morfar läste böcker om kriget tills han dog. I Sverige vände vi mest bara blad. Vad hade jag gjort om kriget kom? Vad gör vi om Sverigedemokraterna tar makten? Man är ju liten, rädd och feg innerst inne.

Ser brevet min lillebror hittat, undertecknat från den svenske professorn till herr docent som avslutas med Heil Hitler och jag tänker hur vi i Sverige låtsats att vi inte har några kopplingar till krigen och nazism. Som europé har du kopplingar till krigen även om du är en  oskyldig svensk. Ny demokrati gläntade på, och Sverigedemokraterna öppnade, Pandoras ask. Sverigedemokrater vi känner kanske är snälla, men troligtvis är de också lite dumma (eller självupptaget intellektuellt sköra). Politik är mer än en reklamannons som säger bevara Sverige svenskt.

Mormor, som var lotta under andra världskriget, upplevde tiden i fält mest som spännande och kamratlig. Sedan tog man emot de vita bussarna. Med en av bussarna kom Mirjam. Mirjam, som blev mormors vän, och som suttit i koncentrationsläger. Hon gick med mig i skogen en sommar och berättade om hur det hade varit i Buchenwald.

Så snälla Sverigedemorater, stick och låt vanligt folk med vanliga problem och liv jobba med det som faktiskt är viktigt på riktigt. Inte er rädsla och ert skithat. Vi måste jobba med viktigare saker nu...

”We aren’t losing earth — but the earth is getting so hot so fast that it is on a trajectory to lose a great many of us. In the nick of time, a new political path to safety is presenting itself. This is no moment to bemoan our lost decades. It’s the moment to get the hell on that path.” (Klein)

Puss!

/Döden döden döden 

Dom över dem

Försöker samla mig. Försöker koncentrera mig. Försöker verkligen samla mig. 

Försöker vara normal. Försöker verkligen det. Det går inte jättebra. 

Letar efter skärvor, efter tidiga tankars klarhet. Hittar bara trassel och smuts. 

Måsarna bråkade för några timmar sen. Himlen har ljusnat och duvan kurrar och hoar ensamt kvar.

Kan ju skriva något om att kaffet smakar gott. Det gör det ju nästan jämt. 

Kan ju försöka skriva om minnet, språket, som försvann. Elegi över ett dött minne: slött sinne. Men hur många gånger kan jag göra det?

Sorgen över föräldraskapet. Det svåra föräldraskapet. Om att bli slagen, skriken på och nergjord och fortfarande älska dem mer än allt. Svårigheterna när alla är nötta och nedsatta men ständigt gör mer än vi kan. Än någon annan skulle reda ut. Varje dag. Klistrar en guldstjärna i min nötta, trötta, bok. Ser främlingars förakt. 

Jag rasar. Rusar med hornen mot marken mot alla som brister i empati. Tänker att visst är det lätt att vara duktig när allt är som det ska. 

In och ut och hit och dit. Sjukvård. Sjukvård. Sjukvård. Har glömt bort mig själv. Försöker leka normal och då rasar allting samman. En familjekatastrof. Försöker visa mina bilder. Jag älskar mina bilder, alla andras med. Jävla ointresse. Behövde något mer. En egen plats, en tuva, någonstans. 

Tittar på människornas flöden i sociala medier (fast man ska ju inte det). Jag tänker ofta, dom är fan sjuka i huvudet, att dom orkar hålla på. Så kommer jag på att det ju är jag som är sjuk i huvudet. Sjukt trött i huvudet i alla fall. Kanske är alla dessa individer övermänniskor, kanske går de snart, snart av? 

Nej, vi slickar såren själva bäst vi kan och kanske är det bra. Eller så är det ett fruktansvärt misstag. Tänk om vi kunde välja dofterna från skog och barr och hav. Tänk om vi kunde lita mer på varann. 

/Döden döden döden 

Yrkesstolthet

Kanske ändå dags att sluta tala om klass? Skulle vi inte kunna kalla det för orättvisor istället? Vem som är rik eller fattig avgörs i alla fall inte längre av studier eller hårt arbete, utan beror på tur (hälsa, bra lärare, kloka, gärna välbeställda och pigga föräldrar och om du har ett fint nätverk omkring dig) samt, inte minst, vilken boendeform du har - och skönhet, ett bra humör och intelligensen förstås. Om du inte fötts väldigt rik, då spelar inget någon roll.

Fåglarna kvittrar i en av Italiens fattigaste regioner. Frukter hänger i klasar i träd och buskar. Auberginer runda som bowlingklot tillsammans med druvor, bananer, lök och squash. Allt är större, frodigare, vackrare och mer förfallet på samma gång. Ostar ystas, städerskorna i rosa dräkter städar på i par i lugnan ro och det doftar från blommor och hav. Barnen snorklar, en får sjöborrerumpa och ser en bläckfisk och tusen små stim. Dricker mitt Nescafé espresso på burk, glöm aldrig vattenkokaren, vänner.

Mannen snarkar så att förståndet rinner ur mig, mental tortyr. Barnen bråkar, någon är alltid sjuk och mensen vill aldrig ta slut, men annars har vi det riktigt härligt. Dottern skrattar i sömnen, det har hon alltid gjort. Jag är som vanlig väldigt trött.

När jag tänker på klass så börjar tanken alltid med arbetarklass. Är det där skon klämmer? Kroppsligt arbete; ett jobb för att tjäna andra. Städa, bygga, vårda, köra, laga (mat eller skor...), serva och inte minst göra rätt för sig. 

Samtidigt, en rörläggare i villa lever tusen gånger lyxigare än en vanlig akademiker i kommunal hyresrätt i Malmö exempelvis. Det lönar sig inte att studera, men att äga sitt boende.

Det här gör att klassfrågan inte handlar om klass, utan i stor utsträckning även boendeform. Någon socioekonomisk klassresa blir inte möjlig med hårt arbete eller studier således - om du inte vinner på lotteri, är höginkomsttagare eller ärver och kan köpa dig en bostad. Problem nummer två är att den verkligt arbetande klassen består till stor del av invandrare, funktionsnedsatta och kvinnor, de med minst makt och medel. Vårdbiträden, undersköterskor, städare, taxichaufförer, handelsanställda och så vidare, men även egenföretagare kan ligga väldigt illa till. Vem för arbetarnas talan, knappast fack, hyresgästföreningen eller socialdemokratin i alla fall - men kanske framförallt: vem betraktar sig  som arbetarklass idag? Är arbetarklass att sakna kapital, kultur, fast arbete eller egen bostad idag? Hur ska den arbetande, lågavlönade gruppen människor hjälpa sig själva och varandra. Måste vi hjälpa varandra?

Saknar tiden då politiken handlade om vilja eller ovilja att vara en del av samhället. När diskussionen  handlade om ”jag vill inte betala för att någon annan ska gå omkring och lata sig” och fantasier om att att betala sjukvård, skola och kanske infrastrukturen (fniss) själv. Så mycket mer frihet, hurra!
Jag förstod absolut, även om jag stilla tänkte att du nog allt har fel. Det kostar mer att leva än så. Nu handlar allt akut om orättvisor, miljön, skola och män som hatar, eller snarare har problem, med kvinnor och människor av annan sort.

Saknar också tiden då arbetet var en källa till stolthet och rimlig inkomst. Jag talar faktiskt bara om proportioner här.

/Döden döden döden

Måsungarna

Måsarna och bullret som aldrig stannar upp. Moln med solens skira guld. Vi har sprungit hela våren på ett sätt som ingen av oss klarat av. 

Vinden blåser friskt nu, det doftar hav även om luften fortfarande är kvav. 

Vill återvända till världen. Skaffa mig ett snällt, pyttelitet jobb. Vore roligt om jag kunde uppträda något så när normalt bara. Men utan sömn och återhämtning går det sådär. 

Skolans hårda värld. Vill kräkas, blir yr varenda gång jag kommer in på skolgården. Sjutusen barn, hög musik och bortslarvade grejer och någon vuxen som vill berätta något. Kvinnodominansen. Blickarna av förakt. Aldrig en hjälpande hand. Tänk om jag varit gullig, något tufft eller man...

Om man är tydlig låter man arg. Om man är kvinna. Jag har svårt att vara både och.

Att ha neurologiska problem. Att vara trött. Att ha en sjuk familj äter upp en inifrån. Men det är bara att kämpa på. Livet, knappt ett andetag. 

/Döden döden döden