30 minuter

Snart är jullovet över. Barnens lov, föräldrarnas förvirring.

Vi gör ju allt för er fast vi egentligen inte kan.

Står i kön för gratis skridskor. Barnen har vandrat dit glatt med mig. Sen drar gull-thugsen iväg mot isen, köper en låda popcorn för egna pengar, dom vill klättra upp i en gran, jag säger nej. Lyssnar dom? Nej.  Jag står kvar i kön. Ser att alla andra verkar har hjälmar med sig. Vi har inga hjälmar med oss. Maken är trött, varit på rehabilitering i Lund, jag sms:ar: ”hjälp, vi har inga hjälmar kan du kolla och komma med dem?” I Malmö är det nära till allt, om någon undrar. Ser ingen information om hjälmar, uthyrning eller regler. Hjärnan har redan slutat fungera. Tio sms (hatar sms on the run), 30 minuters köande, mannen sms:ar från vinden. Framme i luckan, frågar efter hjälmar, finns, allt är gratis, utlåningen gäller 30 min. Smsar maken, som redan sitter på bussen. Barnen gnäller ohejdat. Hjärnan för trött. Ser andra mammans föraktfulla blick. Finns inget andra föraktar mer än dåliga mammor. Trötta, förvirrade mammor. Nej, jag är en pissråtta som ens försöker. 

Vi fick upp julen, nu åker den ner, bit för bit. Vi har ändå haft det rätt så underbart. Bara mammas hjärna som är kaputt.

/Döden döden döden