Den tid som flytt

Mellan raderna

Var i Stockholm för en tid sedan. Jag älskar Stockholm även om jag numer är förbipasserande, en främling och långsam observatör. Flyter ändå snabbt in. Hittar överallt och bra. I stan där jag varit både väldigt fattig och stundvis känt mig ofantligt rik. Tänkte att spänningen försvunnit på grund av de människor som försvunnit (flytt) eller dött.

Texten nedan är gammal. Lägger till och tar bort. Dricker kaffekopp nummer två. DN ringer och vill ha svar. Kan inte komma på en enda grej. Sitter här i soffan och åren de bara går. 

Det gränslösa Drevet. Efter DNs och Matilda Gustavssons granskning av Kulturklubben,  nu Guldspadenominering och allt, så fortsatte texterna trilla in. Greta Thurfjell skrev så bra om (sin egen) skönhet, angående Lotta Lotass (Psst. bara för att han inte uppvaktade dig behöver inte betyda mer än att just då, då hade han annat för sig. Han kanske bara älskade din text?) - och där jag nämnde  ”kändisbarnen” i inlägget De Aderton och deras förmodade ärvda begåvning, så svarade någon i ett kommentarsfält något i stil med att de i alla fall får chansen, tillgången. Exakt så är det. Precis som vackra flickor och kvinnor. Olika kapital. Sedan, hur personen förvaltar sina ärvda fördelar, och hur väl de korrelerar med eventuell begåvning och arbetslust, är på individuell nivå. Vissa har skrivit intressant och initierat, de flesta har inte en susning. Att gå på tå räcker inte till. Att tala om nyanser omöjligt. Bra, reflekterande Nina Björk-text om #metoo (Wetoo och en annan om kulturarbete och kulturklubben (gamla länkar, gamla ord). 

Människor som inte mår bra och använder sin sexualitet som medel, mål, bedövning, makt eller medicin behöver vi prata om, men även det känns stört omöjligt. Det avgrundsdjupa behovet av bekräftelse vi alla bär på, i någon mån i alla fall. Den här frågan rör ju alla. Ett nej är ett nej utan någon som helst tvekan - och man får alltid ångra sig. Skönhet, makt och sex tillhör varandra och antagligen evigheten likaså. Samtidigt kan vi leka kring och kräva lust och lön och mer utan att ta något som helst känslomässigt ansvar. När ska vi börja respektera varandra? När ska vi sluta dra fördelar, utnyttja varann? Går det ens? Ju fulare våra tankar är, desto ytligare. Hör min naivitet studsa omkring.

Så härligt smaskigt. Flottiga händer som gnids mot varandra. 

Jag har undrat varför han blev så uthängd. Jag blev illamående över att läsa om alla dessa övergrepp, men fanns allmänintresset verkligen kring Honom? Det var väl alla andras sköna svärmerier, Platsen, mig och dig, vi borde kritisera i så fall? Vi som lät det fortgå. Vi (du, inte jag) som spann som katter närhelst han dök upp. Läser någon vad som står mellan raderna? Vi som sa nej, skruvade oss loss och försvann. Bidragsgivarna. Vem hade hört talas om honom innan DN och Gustavsson utanför finkultursfären och Stockholm? En till stor del privatfinansierad verksamhet, eller så var det kanske inte ändå... Nej, blåste han alla? Jag har forfarande inte fått svar, mest pysande vrede, ett slags förakt: håll käften, hämndens tid är här!

Att inte gå in i kollektivet. Kören. Drevet. Jag hatar drev. Måste försvara den som alla andra sparkar på, men kan inte det. Det är lättare att skylla allt på någon som spelat (pajas)rollen väl. Alla högintelligenta, intellektuella, med blickar som fågelholkar: vi visste ingenting. Forfarande: yeah, right.  Har vi inte både ett individuellt ansvar och en gemensam skuld? Kan vi lyfta blicken lite nu? Hur gör vi för att den som blivit våldtagen inte ska bli förlöjligad, hånad eller misstrodd (eller bli dömd för förtal). Vi kan alla vråla: upp till kamp mot orättvisorna! Vi kan hänga ut en random mediaman, men vad gör det om samhället och vi, medmänniskor och myndigheter, saknar vilja, kunskap och ryggrad. Fortfarande chockad över att DN och Expressen (och det generella etablissemanget) inte minns någonting från 1997. Inte jag heller förvisso, men jag är ju bara jag och jag, jag var ju faktiskt där. Ingen sexterror bara vanligt, ovanligt jobb. Det är inte heller kriminellt att vara en usel förförare, vad man än tycker om det. Men fortfarande kan jag inte säga att jag är tryggt förvissad att en våldtagen person blir omhändertagen och upprättad på bästa sätt. Det skrämmer mig mest. Hur ska den ensamma våga anmäla i tid när det krävs minst sjutton till för att äntligen (kanske!) bli trodd och lyssnad på? Handlar inte allt om att sänka honom, inte upprätta henne? 

Hur jag hoppas att min generation kvinnor är den sista som ser förtryck som något högst normalt. Inget att bry sig om. That’s just the way it is. Den där mixen av vrede och uppgivenhet som förändrades till vrede, till spirande hopp som nu juridiken, rättssamhället, gör allt för att döda igen.  Vi lullar tysta på. Varför hatar alla JC men inte han med gitarren som som gillar alltför små flickor, går jag också och tänker på ibland. Nej, vi kan hata fint i grupp men något personligt ansvar är det aldrig tal om, eller hur?

Ryggrad saknas.

/Döden döden döden