Berättelser

Jag röker, ni kommer att dö!

Sorg och äckel. Ingen tänker på Flickorna. Det vänder. Det blir bättre. Eller sämre.

Sätter på mig min vissna svarta knytblus. Den enda jag har. Den är i siden i alla fall. Ser ingen annan i knytblus på stan, men en lite äldre kvinna tittar på mig och vi ler i samförstånd. Känner mig töntig, inte stärkt. Framgångsrika kvinnor flashar tänker jag, samtidigt: ett tydligt systerskap. Gör väl så gott jag kan, inte så framgångsrik(t).

Alla män på stan äter lunch. Är det männens liv idag? Cirka 2000 kronor i månaden bara på lunch. På espresso house sitter byggarbetare och mammalediga sida vid sida. På bästa caféet i stan sitter bara män (alla i små stickade mössor) och den vänliga mannen bakom disken försöker hjälpa mig att få komma fram och beställa. Alla är så inbegripna i samtal med varann att ingen annan, inget annat, ryms. Broderskap. Självupptagenhet. 

Vi var vid Odenplan, Stockholm, igen. Så kopplad till platsen, trots att det var så länge sedan. Region Skåne, sjukvården, kunde inte leverera så barnet och vi fick åka upp. Egentligen är det detta texten borde handla om: att barnen aldrig lyssnas på och märks; att deras smärta aldrig riktigt räknas. Den är  tydligen mer abstrakt. Att systemet kalkylerar med att bara vissa kommer att ha råd med utlägg gör saken än mer vidrig, men det vi får ta en annan gång. 

Vid varje mänskligt möte, det behöver bara vara för en kort liten stund, slås jag nästan alltid av: - Oh, nej, vad tungt, jag hade ingen aning! Alla som har sjuka barn. Alla som är ledsna, sjuka, rädda eller drabbade av knipor, dumma chefer eller hjärtesorg. Alla som precis gått genom elden och nu äntligen kan vara med igen. Märkta.
Sociala medier låter oss ha koll på varann men gör oss än mer isolerade. Vi skapar bilder och berättelser, men ingen sanning. Samtidigt behöver vi våra hemliga rum. Rädslan för sårbarhet.

Jag behöver veta mer om konsten jag ser på konsthallen för att den ska ge mig något mer. Är den bra nog då, eller är det då bara konst i teorin? Samtidigt som vissa former bara skriker kärlek och vi älskar varann. Men att lära sig hur andra tänker är en gåva. Hur ska jag förstå om jag bara ser resor, vin, tjusig form och glada barn? Om jag hade kunnat hitta berättelsen, förlåt narrativet, kring mina bilder, hade  bilderna blivit bättre då? Om jag kunnat dra en saga för er... Jag vet inte. 

Tänker mycket på kvinnan som ställde ut sina bilder i närheten av mina. Att hon kommenterade dem på ett lite nedlåtande vis. Jag tänkte då mest att hon kanske var avundsjuk eller osäker, precis som jag. Sen förstod jag att hon redan var ett proffs. En äldre erkänd kvinna ser ner på en något yngre, fullständigt oerfaren, person i sammanhanget. Obegripligt. Jag är inte arg eller ledsen, men varför är broderskapet så tillsynes starkt och systerskapet så skört (stört)? Varför pratar vi inte mer. Varför rodnade kvinnan och hennes man när vi sågs igen? 

Hjärnan blir sämre och sämre. Rent hemskt. Glad att jag fortfarande kan uttrycka mig någotsånär. Men världen krymper med ett minskade ordförråd. Skräck i slow motion. Ni vill inte vara här.

Jag vill bara ha lugnet, landet, naturen och doft av multen jord och blomsterknopp. Havet. Nu är vi i stan och that’s it. 

Jag röker inte längre, jag kommer ändå att dö (även om jag innerst inne vägrar!).

Puss!

/Döden döden döden