Läser Brodrejs recension av Anna Claréns fotobok och jag älskar det faktum att hon vill skydda barnet.
Samtidigt finns det något tragiskt i döljandet (skyddandet) av barnen, om bara de vackra, friska, normalbegåvade och tillrättalagda barnen får vara med; de framgångsrika, färdigdrillade små liven. Eller ska alla barn skyddas från allas blickar?
Jag tar kanske åt mig eftersom jag gräver där jag står: med barnen, i livet. Jag dricker mitt kaffe och oroar mig för allt, mest av allt för barnen. För deras själar, för deras hjärtan, för deras kroppar. Finns det inget frigörande i att vi får vara dem vi är? Upp och ner i livet. Följer dem med blicken, med kameran och vill äta upp, svälja doften och bevara minnet. För alltid.
Kanske är det barnet i mig som vrålar: Se mig. Älska mig. Låt mig vara ifred. Låt mig få vara med. Kanske gör jag fel.
/Döden döden döden
/Döden döden döden
