Försöker samla mig. Försöker koncentrera mig. Försöker verkligen samla mig.
Försöker vara normal. Försöker verkligen det. Det går inte jättebra.
Letar efter skärvor, efter tidiga tankars klarhet. Hittar bara trassel och smuts.
Måsarna bråkade för några timmar sen. Himlen har ljusnat och duvan kurrar och hoar ensamt kvar.
Kan ju skriva något om att kaffet smakar gott. Det gör det ju nästan jämt.
Kan ju försöka skriva om minnet, språket, som försvann. Elegi över ett dött minne: slött sinne. Men hur många gånger kan jag göra det?
Sorgen över föräldraskapet. Det svåra föräldraskapet. Om att bli slagen, skriken på och nergjord och fortfarande älska dem mer än allt. Svårigheterna när alla är nötta och nedsatta men ständigt gör mer än vi kan. Än någon annan skulle reda ut. Varje dag. Klistrar en guldstjärna i min nötta, trötta, bok. Ser främlingars förakt.
Jag rasar. Rusar med hornen mot marken mot alla som brister i empati. Tänker att visst är det lätt att vara duktig när allt är som det ska.
In och ut och hit och dit. Sjukvård. Sjukvård. Sjukvård. Har glömt bort mig själv. Försöker leka normal och då rasar allting samman. En familjekatastrof. Försöker visa mina bilder. Jag älskar mina bilder, alla andras med. Jävla ointresse. Behövde något mer. En egen plats, en tuva, någonstans.
Tittar på människornas flöden i sociala medier (fast man ska ju inte det). Jag tänker ofta, dom är fan sjuka i huvudet, att dom orkar hålla på. Så kommer jag på att det ju är jag som är sjuk i huvudet. Sjukt trött i huvudet i alla fall. Kanske är alla dessa individer övermänniskor, kanske går de snart, snart av?
Nej, vi slickar såren själva bäst vi kan och kanske är det bra. Eller så är det ett fruktansvärt misstag. Tänk om vi kunde välja dofterna från skog och barr och hav. Tänk om vi kunde lita mer på varann.
/Döden döden döden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar