Yrkesstolthet

Kanske ändå dags att sluta tala om klass? Skulle vi inte kunna kalla det för orättvisor istället? Vem som är rik eller fattig avgörs i alla fall inte längre av studier eller hårt arbete, utan beror på tur (hälsa, bra lärare, kloka, gärna välbeställda och pigga föräldrar och om du har ett fint nätverk omkring dig) samt, inte minst, vilken boendeform du har - och skönhet, ett bra humör och intelligensen förstås. Om du inte fötts väldigt rik, då spelar inget någon roll.

Fåglarna kvittrar i en av Italiens fattigaste regioner. Frukter hänger i klasar i träd och buskar. Auberginer runda som bowlingklot tillsammans med druvor, bananer, lök och squash. Allt är större, frodigare, vackrare och mer förfallet på samma gång. Ostar ystas, städerskorna i rosa dräkter städar på i par i lugnan ro och det doftar från blommor och hav. Barnen snorklar, en får sjöborrerumpa och ser en bläckfisk och tusen små stim. Dricker mitt Nescafé espresso på burk, glöm aldrig vattenkokaren, vänner.

Mannen snarkar så att förståndet rinner ur mig, mental tortyr. Barnen bråkar, någon är alltid sjuk och mensen vill aldrig ta slut, men annars har vi det riktigt härligt. Dottern skrattar i sömnen, det har hon alltid gjort. Jag är som vanlig väldigt trött.

När jag tänker på klass så börjar tanken alltid med arbetarklass. Är det där skon klämmer? Kroppsligt arbete; ett jobb för att tjäna andra. Städa, bygga, vårda, köra, laga (mat eller skor...), serva och inte minst göra rätt för sig. 

Samtidigt, en rörläggare i villa lever tusen gånger lyxigare än en vanlig akademiker i kommunal hyresrätt i Malmö exempelvis. Det lönar sig inte att studera, men att äga sitt boende.

Det här gör att klassfrågan inte handlar om klass, utan i stor utsträckning även boendeform. Någon socioekonomisk klassresa blir inte möjlig med hårt arbete eller studier således - om du inte vinner på lotteri, är höginkomsttagare eller ärver och kan köpa dig en bostad. Problem nummer två är att den verkligt arbetande klassen består till stor del av invandrare, funktionsnedsatta och kvinnor, de med minst makt och medel. Vårdbiträden, undersköterskor, städare, taxichaufförer, handelsanställda och så vidare, men även egenföretagare kan ligga väldigt illa till. Vem för arbetarnas talan, knappast fack, hyresgästföreningen eller socialdemokratin i alla fall - men kanske framförallt: vem betraktar sig  som arbetarklass idag? Är arbetarklass att sakna kapital, kultur, fast arbete eller egen bostad idag? Hur ska den arbetande, lågavlönade gruppen människor hjälpa sig själva och varandra. Måste vi hjälpa varandra?

Saknar tiden då politiken handlade om vilja eller ovilja att vara en del av samhället. När diskussionen  handlade om ”jag vill inte betala för att någon annan ska gå omkring och lata sig” och fantasier om att att betala sjukvård, skola och kanske infrastrukturen (fniss) själv. Så mycket mer frihet, hurra!
Jag förstod absolut, även om jag stilla tänkte att du nog allt har fel. Det kostar mer att leva än så. Nu handlar allt akut om orättvisor, miljön, skola och män som hatar, eller snarare har problem, med kvinnor och människor av annan sort.

Saknar också tiden då arbetet var en källa till stolthet och rimlig inkomst. Jag talar faktiskt bara om proportioner här.

/Döden döden döden