Ljus och ljud

”Gråsparven har ett stort projekt på gång, leva en dag till...” 

Jag med.  (SvD)

Kvällsljus, dagsljus, morgonljus, månen lyser som en ljusgul lanterna i den blå morgonen. Fåglarna kraxar och dyker runt. Sen tystnaden i bullret. Som sågmaskiner, borrmaskiner, svetslågor maler ventilerna i stadshusen oupphörligen, i vågor, på, och tågens inbromsningar tjuter till flera hundra meter bort. Bilar, flygplan, båtar, bussar, susar, svävar diffust omkring, ett ständigt osynligt närvarande bakgrundsljud. Allting fortsätter med eller utan mig.

Kaffe, simning, barn och mat. A k t i v i t e t e r och sjukhusbesök och föräldramöten och utvecklingssamtal. Längtar till Paris, en tunn gardin och ensamhet en liten stund. Eller en stuga vid havet och en stor och fluffig hund. 

/Döden döden döden 

Lady with the rose

John Singer Sargent 

Ju mer jag tittar desto mer känner jag igen. Är det inte tjejen på Monki.

Eller killen i baren.

Mamman på förskolan... 

Grannen. 

Han på bussen. 

Hon.

Jag.

Nu.

På konditoriet.

Visas på Nationalmuseum i höst.

/Döden döden döden 

Vissa nätter

Lägger en ansiktsmask och ska snart klä mig för fest. Ska bli minst lika raffig som Jonas Lundqvist. I morgon ska jag lyssna på Sommar i P1.

Puss
/Döden döden döden

Att sakna klass

Idag är jag Don Quixote

Det enda jag inte är är överklass. Allt annat är applicerbart på mig. Tro mig. Eller hittar jag bara på? Äsch, snicksnack... Armarna vevar på, rösten är hes. 

Stör mig på medelklassens roffarmenatalitet. Vår härliga livsstil. Varför är det bara medelklassens barn som åker på semestrar och sedan kollo? Vad hände med att ge alla barn chans till friluftsliv? Föräldrar som lever på champagne och flugfiske. Har sommarstugor, långresor, weekendresor, segelbåtar, husbilar och ändå inte pallar med att se att privilegierna kostar någon annanstans. Din lyx mot någon annans skitlön och -bostad - för att du är så värd.

Härligt gråväder. Vi är sjuka. Helt okej ändå. Nej, nu ska jag googla siden och drömma om wampire's  wife-klänningar (titta på "stuff", om inte annat). Mycket konstruktivt! Och solidariskt.

lånat filmen från  Mi*galerie.

Puss

/Döden döden döden

Barnen

och det samhälle vi lever i. 

Kanske ska jag börja texten texten med att säga att jag inte gillar ordet särbegåvning. Det är för luddigt för mig - och kanske bör jag nämna att jag tycker att lärarjobbet är ett av de viktigaste som finns. Jag har personligen både bra och dåliga erfarenheter av lärare, så precis som många andra är jag färgad av mina men även mina barns upplevelser i skolvärlden. Jag har också lärare i släkten, ett par generationer, och fantastiska vänner som är, eller har varit, lärare.
Den här texten handlar inte om mig personligen, utan snarare om oron för mina och alla andras barn. Främst de barn som saknar en röst. Barnen till föräldrar som är ”svaga”. De barn som i princip helt saknar både stöd och representation idag.

Jag läste för en tid sedan en tråd på Twitter som ondgjorde sig över begreppet särbegåvning. Protesterade lite åt den raljanta tonen, men insåg snabbt att de inte var intresserade av begreppet som sådant, även om de påstod sig vara just det. Det sorgligaste var att det var lärare och andra som verkar vara djupt engagerade i skol- och utbildningsfrågor. De störde sig kanske på att vissa barn behöver mer stöd än andra och samtidigt är begåvade på något sätt? Kanske är vissa av dem arga på föräldrarna till dessa barn, föräldrar som man upplever vill göra sig märkvärdiga, eller är besvärliga? Kanske är de frustrerade på grund av att de själva kämpat duktigt i skolan? Någon härskar genom att prata om intelligens, själv blir jag mest bara ledsen. 

Hur som, radiodokumentären som tråden inspirerats av handlade om två intellektuellt snabba gossar som led av att gå i skolan på grund av det intellektuella gapet mellan dem och deras jämnåriga klasskamrater. Klassiskt problem för många extremt begåvade barn. Sedan finns det barn med NPF-diagnoser som också kan vara särbegåvade och här dyker ju en helt annan problematik upp, ännu mer krävande för skola och barn. Det kan vara dyslektikern som spelar avancerad konstmusik, hög och snabb inlärning tillsammans med ADHD och drag av autism och så vidare: kanske särskild begåvning här? Jag vet inte heller var gränserna ska sättas vad gäller skolplikten och skolans anpassningar. Det finns ett seriöst problem när resurserna (och kunskaperna) är ändliga.

Det twitter-skribenten ville åt, tror jag, var begreppet särbegåvning (samt att det är elakt mot lärarna att ställa krav på dem alternativt sälja på skolorna information - och det är det ju också till viss del). Skolverket har i och för sig en del gratismaterial här och det finns en hel del forskning att luta sig mot. Särbegåvning är dock ett hittepåbegrepp, det är inte ett vetenskapligt vedertaget begrepp eller en diagnos* (även om vissa test kan påvisa skyhögt IQ och så vidare), men jag tänker att när det används är det för att förklara för omvärlden att här är en individ som kanske inte fungerar perfekt i alla miljöer, men hen är inte helt dum i huvudet för det utan kanske till och med  avancerad och ovanligt skarp. Hur löser vi detta på ett hyggligt vis när alla ska behandlas lika och jantelagen alltid måste respekteras först och främst? Smarta barn kan vara provocerande, speciellt när vi lever i en kultur där det personliga, fräscht säljande, varumärket, är det primära, och inte kunskap.

Historiskt sett så har många begåvningar slummats bort på grund av denna oförmåga hos föräldrar och lärare att se och hantera att alla inte stöps i exakt samma (smidiga) form. Sedan så måste vuxen- och skolvärlden inse att det är komplicerat; att barn kan ha ADHD och vara särskilt begåvade men att särbegåvning kan ge symptom liknande ADHD och att hög begåvning, särskild begåvning och särbegåvning är tre olika saker. Ja, ni hör: det är rörigt. Och barn med problem inom autismspektrat kan vara svåra att charmas av då de kan (brukar) ha problem med det sociala spelet. Gulliga barn behandlas troligtvis mer omsorgsfullt än ogulliga, om man får uttrycka sig så. Djungeln för alla inblandade är tät och svårgenomtränglig. 

Värst är det för flickorna som tenderar att förbli odiagnostiserade, eller blir det för sent i livet. Citerar från en länk jag fått från en fantastisk människa och pedagog (och forskare, vet ni) jag känner:

”Den svenska ”flickforskaren” Svenny Kopp har tidigare undersökt en grupp flickor med stora skolproblem där nio av tio inte hade fått sin autism- eller adhd-diagnos trots att det var uppenbart att de var svårt funktionshindrade. När dessa hårt kämpande flickor väl kom till vården hade deras svårigheter istället bedömts som ångest, depression, familjerelationsproblem eller ospecifika

anpassningsproblem. Dessa är typiska följddiagnoser eller ibland bara felaktiga förklaringar när en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning förblir oupptäckt. Våra elever och framförallt flickorna kan alltså sakna diagnos trots att de har autism eller adhd. Vårdnadshavarna kan till och med ha fått motsatta besked i kontakt med vården. Svensk forskning visar nämligen att många inom vården ger felaktigt lugnande svar till en stor andel av de föräldrar som söker hjälp för sina barn. Föräldrar väljer då i många fall att inte gå vidare med sin oro och barnen förblir utan rätt insatser från samhället – fram tills de misslyckas med skolan eller får andra problem och någon fångar upp dem med en misstanke om NPF.”

Tänk er då särbegåvade ”ocharmiga” flickor med ADHD och problem inom autismspektrat, som inte snöat in på klurig mekanik, hajar, rymden eller dinosaurier, som rara nördpojkar tenderar att göra, utan Barbie, One Direction, The Sims och diverse ”influencers” och liknande och parerar sin diagnos med begåvning och samtidigt har korkade specialintressen. 

Detsamma gäller barn med särbegåvning. De underpresterar och lider om de inte får rätt hjälp och stöd. Jag förstår att detta kan vara provocerande för många, speciellt högbegåvade. Många av dessa barn tenderar att underprestera, men klarar oftast målen, vilket gör att de får klara sig själva. Om ALLA ska få möjlighet att trivas, känna sig hyfsat trygga och glada samt nå sin fulla potential, måste vi också se ALLA barn och acceptera att vi är olika (och att det är okej). Rent ekonomiskt och praktiskt har jag ingen aning om hur denna ekvation ska lösas, tyvärr. 

Att skolan, där kompetens kring NPF är minimal (ingår inte i lärarutbildningen och tydligen inte i speciallärarutbildningen heller) ska klara detta, är orimligt. Där friskolornas pedagogik (the real flumskola, of today) med idéer om att barnen från förskoleklass ska lära av varandra och söka (och tolka) information själva eller jobba med skärmar** i tid och otid, spär ju bara på problem för de barn (de allra flesta) som behöver riktning, ro, lärare och stöd.  

Normalbegåvade, eller gulliga, barn med starka föräldrar klarar sig dock alltid, så dem kan vi bortse från i den här texten, även om stressen är farlig för alla inblandade. Skolan av idag är ju gjord för friska och glada medelmåttor. Observera, inget fel med medelmåttor - vi är jordens salt. Det pedagogen med inrikting på särbegåvning sade i radioprogrammet var att detta är en fråga på ledningsnivå. Inte lärarnivå. Jag tänker att det är en skolpolitisk fråga, vilket också är komplicerat då SKL verkställer besluten, snarare än regering, om jag fattat allt rätt. Ska bara friska och normalbegåvade barn från studievana hem kunna ta del av skolan på ett hyfsat sätt, samt curlingbarnen som fostrats till att härska, kräva och ta plats i jämförelse med de särbegåvade som ofta lider av låg självkänsla, ensamhet och stor självkritik?

Tveksam till om skolan ska köpa in material, men däremot borde eventuellt lärarutbildningen moderniseras. Tror att man så sent som på åttiotalet (eventuellt sent 70-tal) införde krav på poäng i pedagogik i lärarutbildningen, kanske dags att uppdatera lärarutbildningen ytterligare nu till de livs levande barnens behov för att kunna följa skollagen lite bättre? 

Samtidigt läser jag på tankesmedjan Balans:

”10 punkter för ett attraktivare läraryrket 

1. Släpp föreställningen om den totala inkluderingen
Nej. Lärare är inte superhjältar. Om svårighetsgraden i läraruppgiften plötsligt ökas genom att fler elever i klassen har svårt att nå skolans mål kommer det att gå ut över andra elevers möjligheter att nå sina mål. Man kan välja att göra så ändå, men sluta förvänta er att lärare ska lyckas både inkludera elever med tex npf-problematik och lyckas hjälpa andra elever lika mycket.”

Sedan önskas längre lov, mindre administration, högre lön, gratis lunch, kompetensutvecklingspeng (trodde att de långa loven var för att lärarna skulle förkovra sig?) och mindre kontakt med föräldrar och så vidare. Fortfarande inte ett ord om barnen/eleverna. Men om översta punkten handlar om att man faktiskt vill ge upp tanken kring inkludering är ju NPF-baren redan körda, då alla vet att BUP och soc oftast inte heller räcker till.

(Skollagen (del av 4§) ... ”utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.”)

Barn utan diagnoser lider också av stökiga och olyckliga barn, och jag tror att alla barns chans till lärande  blir lidande i oroliga klassrum. Samtidigt, "normala barn" blir mobbade, mobbare och mår dålig och bråkar eller är introverta också, så att kräva att lärarna ska klara detta utan utbildning och resurser är såklart omöjligt. Jag förstår det. Men ska vi ge upp, blir min nästa fråga? Fortsätta bygga barackskolor och skylla på någon annan? Ska vi verkligen överge barnen?

Strävan räcker inte för barnen. Likaväl som barnen (föräldrarna) har skolplikt, så borde skolorna ha utbildningplikt, eller lagstadgad skyldighet till bra arbetsmiljö även för barnen. Så antingen erkänner vi i Sverige att vi inte kan och vill ta hand om barnen som inte håller sig inom ramen för det trivsamt käcka, alternativt har jobbiga föräldrar som ständigt är på, eller så får vi erkänna att enbart höjda lärarlöner inte gett barnen bättre skolliv. Lärare kan byta jobb och har långa lov, men många barn och föräldrar kan varken byta skola eller ha långa lov (trots all denna frihet), så någonstans måste lärarna (eller politiker och vanligt folk) ta barnens parti. Läkare och sjukvårdspersonal pratar ofta om patientsäkerhet, hör sällan lärare prata om eleverna på samma sätt. 

Såg också en intressant twitter-rant om skolan där skribenten skrev att det i vissa kommuner finns ökad skolpeng för barn med medicinska problem (hörselnedsättning, diabetes etc) men inga för barnen med bokstavsdiagnoser. Det förklarar eventuellt en hel del problem i vissa kommuner.

En sak som är bra är att lärarlönerna är vettiga igen, "arbetstiden (för den som har möjlighet att planera väl) c:a 30 tim/v och loven långa" som en klok blivande lärare sa till mig. Men nu är det väl dags att ta hand om barnen också tycker jag - och kanske lärarutbildningen rentav?  

Och jo, man kan ställa krav på lärare. Att de ska se och lära våra barn inom rimliga gränser, men lika höga på rektorer och vanliga föräldrar. Teamwork och bra arbetsmiljö. Som förälder förväntas jag engagera mig till 100% och samtidigt inte lägga mig i. Har fortfarande inte riktigt förstått vad lärarkåren menar,  men en vacker dag går det kanske upp ett Liljeholmens även för mig. Sedan måste man, om man på allvar vill ”uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar”, ta större hänsyn till att alla föräldrar inte kan eller klarar lika mycket.  

Sedan undrar jag över resursskolor, eller klasser, är de verkligen en sådan dum idé? Många blir förbannade och säger stigma, själv tänker jag: så skönt med lite ro och specialkompetens. Men jag kan absolut ha fel. 

Nej, alla lärare måste inte vara fantastiska. Det kan räcka med en enda lärare som är snäll och engagerad för att göra livet lättare, mer hoppfullt, för en liten en: ett svalt hus med vatten och telefon i öknen.

/Döden döden döden
* det är ju inte en sjukdom att vara intelligent.
** nej, jag är inte teknikrädd men mobiler och skärmar är inte lösningen på alla problem, ok?

På liv och död

Don’t  mention the war 

Dagen är brännande, kvällen och natten klibbig och morgonluften doftar avgas och är fet och seg. En ynka pust av skitig stadsluft fläktar alltför lätt. Smutsgul himmel. 

Det känns alltmer som att befinna sig i en sämre sci-fi-bok eller i början av en katastroffilm. Lallar runt och njuter av värmen, jag gör verkligen det, samtidigt som det helt klart känns overkligt och fel. Jag är trots allt en sommarbitter svensk, van att småfrysa i gummistövlar bland fästingar, mygg och knott.

Tänker lite på vad man skulle kunna odla på balkongen (som att det skulle räcka på något sätt...) och hur vi skulle göra om vattnet i kranen skulle tryta. Äsch, det kommer några kloka vuxna, oklart vilka, och fixar detta snart.

Läste precis Klein, och jag orkar inte argumentera för eller emot kapitalismen, men vi vanliga, vi behöver inte incitament (belöningen är ju självaste livet), utan reella förändringar och verktyg att leva mer hållbart. En global förändring måste ske med gemensam politisk och diplomatisk vilja, utan hänsyn till industrierna eller enskilda exceptionellt förmögnas behov av ännu mer pengar.

”Why does it matter that Rich makes no mention of this clash and instead, claims our fate has been sealed by “human nature”? It matters because if the force that interrupted the momentum toward action is “ourselves,” then the fatalistic headline on the cover of New York Times Magazine – “Losing Earth” — really is merited. If an inability to sacrifice in the short term for a shot at health and safety in the future is baked into our collective DNA, then we have no hope of turning things around in time to avert truly catastrophic warming.” 

Jag vet inte vad mer jag kan göra. Jag kan leva bättre, mer ”klimatsmart”, men inte göra motstånd och bråka på någon specifik (vad skulle det göra för nytta när utsläpp, smuts och plast tycks så överväldigande och kommer från alla håll?). Så jag letar nedbrytbara plastpåsar och ekokaffe, sorterar och spar, utan att känna någon större entusiasm. Svär inombords åt förpackningsindustrin var dag. Svär åt högerns och marknadens ovilja att ta tag i miljöfrågorna.

Man blir verkligen slö av värmen. 

Samtidigt är jag rädd för vad SD, NMR med flera kommer att hitta på för elände för att skrämma upp människor och uppvigla till hat, för att skifta fokus från de allra viktigaste valfrågorna: om det samhälle och den miljö vi vill ha. Kan längta efter tiden då allt främst handlade om man ville bidra till det gemensamma eller inte. Att bråka om pengar, humanism och solidaritet istället för att brottas med rent existensiella frågor: vem eller vad dödar oss först? 

Min mamma berättade häromdagen vad min morfars mamma, en änka med fem barn i Innsbruck, gjorde för att slippa göra Hitlerhälsningen när soldaterna stod utanför deras port: hon och sällskap vände i porten och hämtade ett bröd att ha under ena armen, och så väskan under andra, så att de bara kunde nicka lätt. Den lilla protesten. Alla är inte intresserade av politik. Vanliga människor har oftast vanliga behov av ett vanligt liv. Men det är vanligt folk som skickas ut i krig och som ska leva med konsekvenserna. Andra dödas på grund av religion, lyte eller övertygelse.
Det berättades om morfar, på hans begravning, att han upprört sprang till sin mamma och skrek om en man utan skärp, morfar bad om ett rep eller något åt honom.  Judar fråntogs skärp och hängslen för att se så sjaviga ut som möjligt. Den diskreta förnedringen.Viktigt med stil för morfar, och rättvisa. Förtryck i det lilla, motstånd i det lilla. Inga hjältar, eller coola partisaner här. Vad morfar smugglade i skogen, utom cigaretter, lär jag aldrig få reda på, men jag vet att morfar gick med bröd till dem som levde bakom stängslen i alla fall. Storebror var officer och satt fängslad i Ryssland, och gick sedan hem ensam, till fots, genom Europa när kriget var slut. Han jobbade sedan med utsatta resten av sitt liv, men samtidigt: don’t (ever!) mention the war. Morfar läste böcker om kriget tills han dog. I Sverige vände vi mest bara blad. Vad hade jag gjort om kriget kom? Vad gör vi om Sverigedemokraterna tar makten? Man är ju liten, rädd och feg innerst inne.

Ser brevet min lillebror hittat, undertecknat från den svenske professorn till herr docent som avslutas med Heil Hitler och jag tänker hur vi i Sverige låtsats att vi inte har några kopplingar till krigen och nazism. Som europé har du kopplingar till krigen även om du är en  oskyldig svensk. Ny demokrati gläntade på, och Sverigedemokraterna öppnade, Pandoras ask. Sverigedemokrater vi känner kanske är snälla, men troligtvis är de också lite dumma (eller självupptaget intellektuellt sköra). Politik är mer än en reklamannons som säger bevara Sverige svenskt.

Mormor, som var lotta under andra världskriget, upplevde tiden i fält mest som spännande och kamratlig. Sedan tog man emot de vita bussarna. Med en av bussarna kom Mirjam. Mirjam, som blev mormors vän, och som suttit i koncentrationsläger. Hon gick med mig i skogen en sommar och berättade om hur det hade varit i Buchenwald.

Så snälla Sverigedemorater, stick och låt vanligt folk med vanliga problem och liv jobba med det som faktiskt är viktigt på riktigt. Inte er rädsla och ert skithat. Vi måste jobba med viktigare saker nu...

”We aren’t losing earth — but the earth is getting so hot so fast that it is on a trajectory to lose a great many of us. In the nick of time, a new political path to safety is presenting itself. This is no moment to bemoan our lost decades. It’s the moment to get the hell on that path.” (Klein)

Puss!

/Döden döden döden