De orunkbara

och hypokriterna

Jag hatar alla jämlikt; oavsett ras, kön, status, ålder, läggning eller eventuell funktionsnedsättning. För att inte låta så hård så älskar jag ju lika fritt, nästan. Utan skuld är jag inte. Jag är också rasist, på mitt sätt. Bedömer människor efter orättvisa, hemska parametrar. Helt reflexmässigt, omedvetet. För ni som tror att klasskamp är något uppenbart enkelt eller att invandrare inte är rasister känner nog inte särskilt många människor utanför den egna sfären gissar jag. Vi hör ihop i den här fördomssörjan. Lika lika som olika. Dessutom måste vi acceptera att det finns onda människor, och människor som inte fattar, även om det kan kännas läskigt och frustrerande. Andas ut. Acceptera. Gråt en skvätt. 

Min hjärna krullar ihop sig av ointelligenta människor. Den liksom ruttnar ihop och blir sur, förvirrad och olycklig, kanske rentav av lite kränkt. Känner nästan hur nervtrådarna vrider sig spattigt skevt och nervöst. Samtidigt är jag rätt medioker själv. De flesta tenderar ju att tycka att de är mer unika än de är. Moi aussi! Att jag är mer Zlatan än en random kille på affärn’, innerst inne (bara ingen annan som förstår). Tänker på alla som är smartare än mig, ruttnar era hjärnor också ihop? Av mig? Förlåt! Förlåt alla för att jag är som jag är. Dum, ogin, trött och dan.

Har svårt att släppa Forum och #metoo och hela baletten för jag blir påverkad. Borde följa mina mer intelligenta medsystrars behagfulla tystad, diskretion. Men förstår. De vill kunna göra karriär. För innerst inne vet vi alla att #metoo är en chimär: att inga strukturer har förändrats. Det är ingen revolution (än), även om jag innerligt önskade att det vore så. Läs Ebba och Sara-citaten i texten De Aderton.
Nu, ett år senare, börjar medierna tycka att det är pyttelite dags för ”självrannsakan”. Som jag vrålat om detta i en tom tunna länge. Så om Katarina får gå, men Horace sitta kvar då har absolut ingenting hänt. Absolut ingenting. Det är därför alla fortfarande sitter blickstilla i båten. Det skvalpar lite på ytan i den blanka sjön. Det är alles.

Det första jag tänkte när skandalen blev ett offentligt faktum var: wow, vems tår, fötter och knäskålar måste han inte ha krossat? Varför just nu? 

”För där var de, allihop. Rödvin i plastglas, chips i skålar, ute på balkongen trängdes de med sina cigaretter. Här var kritikern som kramade om mig och tackade för min bok, här var redaktören som ville att jag skulle skriva på hennes kultursida, här var den äldre kollegan som gav mig en broderlig klapp på axeln och en respektfull blick som bara kunde betyda en sak: Välkommen.” Jens Liljestrand, Expressen Kultur. 

TsnoK: Precis (och TACK) - och på tiden! Lite det jag frågade Matilda Gustavsson: ” - än DN och Expressen då? - På riktigt, minns xx verkligen ingenting? - Kan du inte fråga dina andra kollegor då? Nej, ”ingen visste nåt’”). Mina erfarenheter från Forum var ju bra, ett av de roligaste jobb jag haft faktiskt. Den unga tjejen som gick till medierna (om sexterrorn) ville inte jobba kvällar och servera vin*. Däremot är Anna Karin Bylunds hjärtskärande brev och vittnesmål  ett avgrundsdjupt ångestvrål.  Skenheliga skithögar (🤭).

Tone Schunnesson:
What is love?
Baby don't hurt me
Don't hurt me
No more...

Linnéa: Din bror, din son, din man, din far, din bandkamrat, eller din vän. Sluta spela dumma, comrades.

Puss!
/Döden döden döden

* All heder åt henne, även om jag kan tycka att det är lite, lite märkligt att reagera mot vin samt kvällsjobb när man jobbar med konst- och konsertverksamhet... Men, visst, det är luttrade kvinnor som jag som låter allt fortgå som är en stor del problemet. Och de män som bara tittar på. Vi som vill vara duktiga och överleva på något sätt. Det är tyvärr inte olagligt att vara ett svin, även om det vore önskvärt det ibland.