Den ensammaste staden i världen

Some are here and some are missing 

Konstigt tyst efter Åsa Lindeborgs text om sorg och ansvar tycker jag. Varför sa vi inte alla snälla ord när vi kunde?  Varför sa vi aldrig i från? I tid.
Jag vet, alla värjer sig mot självreflektion. Det är bara för tråkigt. Härja, hugga, blunda, tiga, vänta, slåss, skälla eller skylla på någon annan är festligare, men ändå:

”Alla borde öppet diskutera sina formuleringar och publiceringar i stället för att försöka springa ifrån dem genom att peka på alla andra. Alla tidningar hakade på Aftonbladets granskning. Den som skrev hårdast om Benny Fredriksson vid hans avgång var Karin Olsson.   

Andra borde diskutera det de aldrig skrev eller sade.  

Det var åtskilliga som tyckte om Benny Fredriksson och räknade honom som sin vän. Det hade kanske hjälpt honom om de bett om spaltutrymme i december 2017 i stället för i mars 2018 när allt var för sent. Tystnaden överslätas som ett uttryck för det miserabla tillståndet Metoo-hösten 2017. Ingen kunde ju säga någonting, för Metoo-jakobinerna var gaaaaalna. Det är att skylla ifrån sig bristen på civilkurage. Sådant visar man när omgivningen är som mest fientlig.”  Läs hela texten av Åsa Lindeborg, Aftonbladet. 

Är i min barndomsstad. Ingmar Bergmanstan. Den är sig lik. Som en sten som jag aldrig någonsin kommer att kunna rucka. Samma gamla stängda dörrar och trevligt folk. Jag har aldrig passat in men ändå trivs jag korta perioder här. Det är nog den ensammaste staden i världen.

Jag begrep inte Gretas text, den var väl en spaning, en typisk lördagstext? En vackert illustrerad gäspning som ville provocera lite lätt. Alla läste in så mycket, mer än vad som faktiskt stod. Den kändes eventuellt något onödig, men alla generationer måste få hålla på med sitt. Vi befinner oss i olika faser i livet bara. Däremot var Gretas svar på all kritik lysande! Konstigast var Linda Skugges reaktion annars. Den gamla provokatören. Linda skrev däremot jättebra om infantiliseringen av vårt språk, så en text behöver inte utesluta en annan. Man måste inte tycka lika/olika hela tiden. Öppna era hjärtan (jag skojar och jag skojar inte) och testa lite självständigt tänkande någon gång. 

Klart att alla fulsnygga 40, kanske 50 och mer därtill, blir provocerade.  Klart att det är tröttsamt med vackra ungdomar som tycks få allt. Så lätt. Det är som med våra barn, vi måste älska och älskar dem även om de är otacksamma och dumma i huvudet ibland. Vi var också snygga och dumma i huvudet en gång i tiden. Vi trodde på nätters magi och svindlande möten och fingrar och tår och trassligt hår med rödvinsrosiga kinder och älskar vi varann? Vi trodde att vi kunde få allt. Och det var nära. Sen blev det på ett annat sätt. Vi blev äldre.

Now I sit with different faces
In rented rooms and foreign places
All the people I was kissing
Some are here and some are missing
In the nitneteen-nineties
I never dreamt that I would get to be
The creature that I always meant to be
But I thought in spite of dreams
You'd be sitting somewhere here with me

(Lowe/Tennant) 

/Döden döden döden