Som jag ångrar det tidigare inlägget Källarliv. Ogenomarbetat, ogenomtänkt, illa formulerat. Kan inte gå in och ända texten i min padda, orkar inte slå på datorn. Datorn är full, dum och trög. Google, Apple, Adobe och Facebook äger mig och jag är för trött för att reda ut röran. Mitt och datorns minne räcker inte till.
Jag vill bara ut till skogen, bort till havet, träffa en vän. Jag är kaputt.
Tror att det jag ville åt i Källarliv var att även om mina barn skulle mörda någon skulle jag älska dem i alla fall och att alla har något gott i sig. Jag vet att det inte är social accepterat att uttrycka sådant i drevliknande situationer, man måste välja mellan att hata eller älska och gå på. Och så kommer nu en ojobbad text till. Sorry borry!
Matildas ytterst svala, kanske man kan kalla den psykologiskt beräknade, text intresserar mig. Distansen tidigare bekanta till Jean Claude visar fascinerar. Sviker man vänner som gör fel? Är goda minnen inte längre giltiga?
Om ”Lydia” blir våldtagen två gånger i Sverige (om jag förstod rätt och inte halvslumrade när jag läste just exakt då) och berättar om detta och ändå följer med till Paris, tydligen tvingad av sin vän, så är det något fullständigt sönderslaget i vårat samhälle, jag begriper det. För precis som Mathilda skriver så önskar man att vissa av kvinnorna gjort annorlunda, även om deras mänsklighet också i deras fall ökar deras trovärdighet. Det är underbara juridiska nyheter för Sveriges alla kvinnor, faktiskt! Eller så gäller detta enbart kvinnliga doktorander, and above, men det får framtiden utvisa - för det borde vara lätt att kolla bland statistik i våltäktsmål och domar framgent. Hoppas, hoppas innerligt att det rör alla samhällets kvinnor, män och förövare.
Det intresserar mig att jag tar på mig ett ok av skuld. Att jag känner skuldkänslor över att ha haft det trevligt på jobbet i min ungdom (ung och ung, under 30 i alla fall), utan att ha blivit våldtagen. Kanske upprör det mig att jag som jobbat på Forum ska gå under en stackars Forumsflicka-epitet, när de som det faktiskt är synd om är begåvade poeter och konstnärer och de som simmat runt i kretsen i nattlivet är dem som blivit utnyttjade i sin längtan, otur eller vad vissa väljer att kalla naivitet. Det är inte naivitet att följa med sin gallerist hem för ett samtal om en utställning. Eller är det faktum det att jag som kvinna följer med min gallerist hem det som gör mig naiv? Men att jobba, utan att ha arvsrätt till kulturen, är tydligen nog för att misstänkas bära en kulturgroupie-hatt - och Ebba och di andra kan väl ändå inte betrakta sig som feminister om de ser ner på kvinnor som rör sig mellan linjerna i olika skalor? Eller måste arbetarkvinnor bli vid sin läst, eller akademiker, för att få existera i egen mänsklig rätt?
Det är inte okej att se ner på kvinnor som arbetar.
Sofia Lilly Jönsson formulerar det ultraelegant det jag tjatat om av och till på Dödendödendöden:
”Boken ”K” skildrar privilegier som upphör. Det finns andra vanliga privilegier. Privilegiet att aldrig ha drabbats av allvarlig ohälsa. Privilegiet att aldrig ha varit hatad, paria, låg. Privilegiet att inte vara kroniskt fattig. Privilegiet att inte ha varit ful. Och så vidare. K beskriver sig som en individ – det är individen som är helig, det återkommer hon till i boken – och de som förföljer är massan, kollektivet. Det låga. De är inte individer i hennes ögon.
När en privilegierad människa drabbas av katastrofen och frågar sig ”hur kan alla dessa andra människor klaga över sin tillvaro när det är jag som har det svårt”, är det i själva verket världen utan privilegier som de ser. De ser för första gången en värld som kan se ut så för andra hela tiden, oupphörligt, som har sett ut så från början”
Och avslutar med att det viktiga är att vara vid och sann. Läs den rasande fina texten här.
Nu ska jag vila. Eller läsa. Eller dricka kaffe. Låta oron skölja över mig. Trycka ner den. Försöka andas. Låtsas vara glad. Försöka vara snäll.
France Gall - Ella, elle l'a dånar ut i rummet. Indochine! Åh, om jag hade varit en duktig och begåvad och vacker flicka hade jag talat flytande franska, bott i hus på landet, haft en liten övernattningslägenhet i Paris och långt fluffigt hår. Nu blev det inte riktigt så. Drömmarna förändras. Medelåldern känns både skön och sådär. Medelåldern tror jag ibland går ut på att känna så, en slags accepterande av att höfterna och mage fylls ut, eller vägran: hjälp, som folk tränar, endorfinar sig. Vi gör väl alla så gott vi kan.
Köpte Klubben förra veckan. Tjejen i kassan sa att jag var den tredje den dagen. Kunde inte hålla mig utan säger ”jag har jobbat där” och då blir det givetvis orolig stämning så jag utbrister ”men han våldtog inte mig” och jag bara känner att det här blir fel hur jag än gör, så jag betalar och drar. Slukade boken. Alla tycker så mycket. Ingen verkar som vanligt ha varit där.
Ibland vill jag berätta om hur rolig och snäll han kunde vara. Han hade ett väldigt, väldigt speciellt skatt. Ett gnäggande skratt. Hur upprörd han blev när min goda vän och arbetskamrat skämtade om min hörselnedsättning. Sådana saker har fastnat i mig. Små detaljer som hänger kvar. Flaskan Fernet. Stöket och ordningen. Räkningarna betalades efter datum, inte en gång i månaden. Vi hade pärmar och roligt. Jag drack Treo i tid och otid.
Det var ett drömjobb, men i bakgrunden satt M som kallas Elisabeth i boken och liksom puttrade, kokade. Hon, och kanske K med, minns inte, blev chockade över att jag inte visste vem Arvo Pärt var (känns ju lite pinsamt idag) när vi satt med inbjudningar eller fakturor eller nåt. Och att jag vågade säga det! Hur kunde jag!? Vara både så dum och så ärlig. Jean Claude var vänlig.
Efter publiceringen i DN hände något med mig. En aversion kring tystnaden och dubbelmoralen hos alla moralister har jag alltid burit, men detta blev beviset på all grundläggande feghet. Ibland funderade jag på hur de måste mås på DN. Mathilda ringde och hon mailade och hur gärna jag än hade velat så kunde jag inte komma på något riktigt fasansfullt att berätta. Beskrev ljusare minnen, eventuella stråk av mörker. Jag sa gång på gång, ”fråga dina kollegor på kulturredaktionen”, fråga den och den, men det var tydligen ingen som hade aaaaniiing.
Klassperspektiven. Offer emellan. Trovärdigheten. Vem bestämmer över trovärdigheten? Det gjorde ont i mig hur jag än vände och vred på frågorna som väcktes. Förövarna. Stauss-Kahn, Epstein, Weinstein och Arnault vad har de mer gemensamt utöver makt, kön och sexövergrepp? Varför sitter Kavanaugh i högsta domstolen i USA idag och Donald Trump som president? Jag skulle vilja gå in med små nålar bena upp det det hela i små snygga rader. Det finns en fullständig och total äcklighet i allt.
Hur kan de sitta kvar? Rötterna till alltings jävlighet.
Under den här första tiden, drevtiden, drömde jag en natt om JC och Katarina, hur de kommit till Malmö i en liten skruttig bil och stannade och pratatade vid Magistratsparken. Mitt i pågående trafik. Vi kramades och jag undrade hur de mådde. Dom var på väg bort.
M ville skriva, så hon kände sig nog lurad. Hon som kunde, upplevde hon nog, så mycket mer än oss. Istället fick hon sitta med två ytliga (med djup och wit förvisso, men..) knasbollar och frankera kuvert, göra inbjudningar, beställa tryckning, hämta soppa på Tennstopet, ringa pianostämmaren, handla på bolaget några meter bort, bära stolar och sopa golv. Hon ville knappt ens äta Wallenbergare på Wasahof med oss. Vi drack vin, vi snurrade runt i Stockholm. Vi var djupt fascinerade, men det fanns annat att tänka på och göra. Leva och hitta våra vägar fram.
Har tänkt på henne, M, under alla år. Om hennes sommarjobb som sorterare på posten, där jobbet aldrig kunde bli klart. Hennes dåvarande, författaren, som vi måste hålla hemlig. Honom kände jag inte heller till. Otroligt! Hennes sårighet. Hennes Filippa K-jeans, sådana i stretch som alla på den tiden bara måste ha. 90-tal. Jag tyckte om henne, hon bodde på Söder, vid Mosebacketorg, men just då kändes hon svår. Minns hennes rumpa och hennes korta blonda hår.
Det enda förakt jag upplevde på Forum var från andra kvinnor.
Jag läser det igen. I DN...
Majgull Axelsson:
”Det var värre med de unga kvinnorna, de som kallades flickor, i synnerhet de som mot en ytterst måttlig eller rent av obefintlig ersättning arbetade på klubben. De hade det inte alltid så lätt. Å andra sidan innebar jobbet på Forum en möjlighet att göra sig synlig, att bli sedd av de verkligt upphöjda i det svenska kulturlivet, och det ansågs mycket värdefullt av dem som hade ambitioner.”
Kärring! Tänker jag. Skriver jag. Är det inte du som ser ner på oss just nu?
Även om du skriver bra verkar du inte så vidare värst klok.
Sista gången jag var på Forum hade Jean Claude bett mig starta en klubb med modern musik. Jag kontaktade Pluxus skivbolag och så First Floor Power var uppe för diskussion. Hade ju kunnat bli intressant, men jag fick ett jobb i Skåne. Forum skulle ha Nabokov-afton. L o l i t a... Aris Fioretos... 1999. Men då satt jag i en skruttig van med far och bror, mot Malmö. Som jag hatade Skåne. Då Fanns inte ett paket cigg att uppbringa efter klockan 02.
Obegripligt att jag inte uppfattade att det var äckligt och dåligt att vara en Forum-flicka. Jag har alltid varit stolt. Nu gör kulturtanterna allt i sin makt för att få oss till kulturhoror, fast hur många av alla ”Flickor” har vittnat om sexuellt våld, utpressning? Att vara otrevlig och slemmig är inte kriminellt vad jag vet. Att vilja jobba med kultur är inte heller prostitution bara för att mamma och pappa inte befinner sig i sfären. Det är ett vanligt jobb med roligare/jobbigare människor och oregelbundna arbetstider däremot. Du kavlar upp skjortärmarna och har du tur lär du känna folk och kan till och med få uppleva ren och skär magi. Rättigheter i arbetslivet kan vi prata om en annan gång.
Inför boken Källarhändelser ringde JC mig, han ville ha ett fotografi av mig till den. Jag skickade aldrig något. Ibland, mycket sällan, hörde han av sig när han var i Skåne. Vi sågs en gång med min man på Savoy. Innan barn och sånt. Jag minns vad jag hade på mig (jeans och tröja). Jag vill minnas att han tafsade lite slafsigt helt kort. Jag skakade av mig. Sedan såg jag honom på Cadierbaren när min lillebror fyllde år. Fredrik Virtanen satt i baren samma kväll... Såg han rygg. Kanske var det också därför jag inte ville ses så gärna. Ville behålla minnena från förr. Han rörde mig knappt när jag var ung och smal och blond och rökte cigg på cigg. En typisk Forum-flicka (som drack mellanöl och lyssnade på rock)? Nej, jag kunde mer om Acid jazz och indie än Arvo Pärt. Nu tittade han efter min vackra svägerska innan han droppade av till sitt sällskap. Hon hukade sig lite lätt.
Skulden som finns hos överlevare. Hur jag liksom resonerat ”varför inte jag?”. Varför ägnade jag 90-talet åt att ha roligt, jobba och kedjeröka. Varför uppfattade jag tjejen som fått jobbet på Forum, via sin mamma, som lat och gnällig när hon ville protestera med Sexterrorartikeln, - för att hon inte tyckte att det var ok att jobba sent under en konsertkväll? - Hallå!!! vrålar arbetaren i mig. Men vilka var de andra kvinnorna? Varför minns jag Mannheimers små tuttglas, men inte deras namn? En snäll brunett, en otroligt pushig tjej som ville göra karriär, men inte som poet. Jo, nu jag minns hennes, pianistens, namn. Tänk om han var stygg mot någon av dem?
Jag förstår någonstans att jag var positivt särbehandlad av Jean Claude.
Ja, men hur i hela friden kommer det sig att jag inte minns mer? Hur kunde jag ha sådan tur. Varför fattade jag ingenting? Eller var jag så van vid förtryck att jag inte reagerade? Dumma, plumpa män var/är så otroligt normalt. Jag måste vara störd... förstörd på något sätt.
Ville börja gråta när jag läste Emma Bouvins lilla familjekrönika i DN för en tid sedan. Jag drabbades plötligt av känslan: hon också. Alla dessa ärvda jobb. Stoltheten över arvet. Det är en rörande text som ändå bara spikar fast allt, om och om igen. Mår illa. Kanske för att hon ser så snäll ut på bilden, stora ögon och en air av vilsenkommenhet. Här har jag gått omkring och trott att hon var en vanlig människa och journalist som fått skriva rara vardagsbetraktelser utöver vanlig journalistik. Men jag orkar inte med alla dessa hemliga ingångar. Lösenorden som krävs. Det är därför jag blir så låg. Ingenting har förändrats. Eller har det det?
Är det för att alla gulliga (säkert tusen gånger mer begåvade än alla andra) barn till etablerade får jobben som sexterrorn och utnyttjandena kan fortsätta? För att vissa blir föraktade för sin längtan efter konst, media och poesi, dekadens och erotik, eller vad det nu må vara, för andra är det självklart, eller en intressat passage. Men visst, jag kommer också att hjälpa mina barn, om jag har möjlighet. Jag drillar dem omedvetet men oftast utan framgång.
Levde i en tid när man skulle låtsats att allt var okej. Kallast, snällast vinner. Jobba på. Så var mitt Stockholm. Källaren på Birkagatan, källaren på Sigtunagatan och så Hannas, givetvis.
Känner mig lika mentalt överkörd efter boken som efter artikeln i DN för två år sedan, och mitt i alla konstigheter, vidrigheter och igenkänning av visst så känns Loves berättelse som ett ljus i mörkret, en finstämdhet, en sorg och en förlust, en text om saknad, erkännande och Svek. Mänsklighetens nyanser.
För det är det jag vill åt men inte kan formulera. Jag är ingen skribent.
Jag borde prata med J,K och H innan jag postar detta inlägg. Men jag orkar inte. Sover för dåligt.
Jag läser Mathilda Gustavssons funderingar men i texten har jag ibland svårt att veta vem jaget är. Ord, berättelse och tankar flyter ihop. Hennes distans till offer och förövare är tydlig. Hon nämner inte med ett ord hur det måste kännas att krossa, fullständigt demolera människors liv. Jag fascineras av det. Att tömma akademien på de kanske allra bästa. Oron hos offer och vittnen, anhöriga. Det öppna hatet mot Katarina. Hur känns det att starta ett drev: att sitta med makten?
Vissa saker uttalas, andra förblir osagda. Som Hänt extra i bokform för den som varit där. Bättre språk men inte mycket nytt. Utom grävandet i Marseille som mest känns sorgligt och snaskigt. Tänker att texten, och researchen som redan var gjord gjorde det möjligt för en intelligent journalist att formulera sig så elegant att ingen skugga eller mörk tanke kan falla över henne. Det är där det stora i texten ligger. Den som får rakbladet att kännas lent.
All konst som slutat där i källaren, men också blommat ut.
Jag lämnade tassavtryck på Forums golv. Fotsvettsavtryck. Jean Claude skrattade så han grät, jag med. Jag hade billiga skor och varma fötter. Han hade jobbat som dammsugarförsäljare och bott i förorten, sa han. Han hittade på en massa. Det var underförstått. Allt flöt. Vi hade roligt. Han var en despot. Men har du verklig arbetslivserfarenhet så tar du det för vad det är: ett jobb. En har liksom varit med om värre förr, och sen.
Jag är medveten om att han helt uppenbart är en sexmissbrukare och våldtäktsman, men också att alla valde att titta bort. Inte förrän nu läser jag några lite mer kritiska, reflekterande nyanserade texter/recensioner, men fortfarande DN...
Kanske finns det ett allmänintresse i hans uppväxt, kanske är det bara elakheter? Vi vet redan att han gjort fel, att Katarina gjorts än mer galen. Men kan det få vara nog nu? Finns det ett allmänintressse i Jean Claudes barndom, familjeförhållanden - och den hånfulla undertonen ”en praktiskt gymnasieutbildning, elektriker”. Hur är det möjligt, undrar nån’. Hur är det möjligt att man inbillar sig att man är bättre för att man studerat? Fick ni inte lära er nåt i skolan alls, dumskallar, tänker jag.
Vill dra in luften i mina lungor. Öppnar balkongdörren och det jag känner är bränd plast. Den nattliga sophanteringen.
Den lilla mjuka kom in och lade sig hos mig. Den lilla mjuka kroppen, den av rummet kyligare armen på täcket, de mjuka händerna över min arm, hand, handled. Min arm under och mellan hennes små armar. Kunde inte fått bättre barn än mina. Så tänker vi nog allihop. Det hade inte kunnat bli bättre på något endaste sätt.
Kan inte sova. Tassar upp. Igen. Fyller på kaffemuggen.
Lite om varför socialismen dör och om medelklassens stilla undergång. SÅLEDES EN TEXT om hudkräm (och indirekt om varför barn skjuter barn).
Vi kan kalla det slow euthanasia.
Började med den här texten för längesen. Den bara svällde över, så ursäkta röran! Det blir lite pissigt tyvärr, men om du orkar läsa hela texten får du en karamell nästa gång vi ses. Ok?
Sömnbrist. Vaknar innan tre, tvingar mig att vila, tvingar mig att läsa. Varje minut timslång. Hjärnan jobbar förvirrat på, kroppen längtar efter kaffe. Kranen spolar efter ett tag fram fjällbäckskallt vatten och jag tänker: hur länge kan vi ha det så här bra, med vattnet och allt? Känner sådan tacksamhet för justnuet.
”Polisen huserar i en rödmålad enplansbyggnad i trä utanför de centrala delarna av tätorten. De delar lokaler med bland annat Arbetsförmedlingen, vars kontor inom kort kommer att läggas ner.” Om Vilhelmina i DN
I tider då socialdemokraterna accepterar att arbetare dör, att pensionärer, psykiskt sjuka och barnfamiljer tvingas ut i hemlöshet, eller barn inte får den skolgång och utbildning de har rätt till, och man samtidigt helt övergivit tanken på bostäder och generell trygghet åt alla, så är frågan om socialdemokraterna faktiskt upphört existera. Det är lite synd. Vi behöver balansen, diskussionerna och de intellektuella bataljerna kring vitt och svart och ont och gott, inte tvingas välja mellan uselt och superkasst hela tiden.
Eftersom vi har det så fantastiskt bra i Sverige så är det svårt när kriserna och nedmonteringen av välfärden pågår i samma andetag. Det är svårt att greppa läget. Hur är det möjligt att underbara Malmö bjuder alla barn och unga på hästridning, klättring, fäktning, spökshower och teater och tusen fina aktiviteter till och samtidigt inte kan hjälpa barnfamiljer i kris?
En familjetragedi gör en 96-åring hemlös. Är det verkligen okej att starka, eller rika, anhöriga är den enda garantin för ett tryggt liv idag? Den här smärtsamma insikten drabbar de som arbetar med människor, eller har någon form av empatisk förmåga/livserfarenhet förr eller senare, men det är ändå som att polletten aldrig tycks trilla ner. Det rör ständigt någon annan...
"It wounded me, then and there, with the great sadness and tragedy of our American life, with the truth of all that I had not seen, had not known, and had not asked" Från Sally Manns Hold Still (om deras hushållerska Gee-Gee, men är applicerbart på i princip alla som vant sig vid att ha det bra).
Så i veckan, Nya Karolinska varslar 600. 350 undersköterskor och 250 läkare om jag förstått allt rätt. Detta ska inte påverka patientsäkerheten alls. Toppen!
"Hur kapitalet tränger allt längre in i den offentliga sektorn. Det vill in, göra marknad av allt - den skattefinansierade välfärden är den säkraste av alla marknader eftersom den inte alls är någon marknad." (Daniel Suhonen, Expressen om boken Sjukt hus. Globala miljardsvindlerier från Lesotho till Nya Karolinska)
Läs Roya Hakimnia, (läkare) "Detta är en ideologisk slakt" här. Kanske, eventuellt, att alla inte håller med el jefe, Björn Zoëga, till exakt 100%?
divide et impera
Personligen har jag alltid tänkt att som egenföretagare eller född privilegierad är det helt okej, eller åtminstone fullt förståeligt, att vara egennyttig och värna sina privata ekonomiska intressen, men som representant för det allmännas bästa är du med största sannolikhet fullständigt olämplig. För bland alla kloka och varmhjärtade högervänner jag har är det nog ingen som innerst inne vill att staten ska styra det allmänna. Inte heller kommuner och landsting/regioner bör finnas, utan allt ska regleras och finansieras privat - och troligtvis, jag spekulerar vilt nu, så är det därför det är mer okej att vi svindlas av högerpolitiker - och man fortsätter rösta moderat i Stockholm. - Även om jag vet att det finns högerfolk som visst tror på solidaritet och det allmännas bästa (inom rimliga gränser, givetvis). De socialliberala är försvinnande få i debatten och i politiken framförallt.
”Just det är själva kärnan. För borgerligheten borde det vara självklart att i varje läge stå på medborgarnas och skattebetalarnas sida. Slöseri och fusk med allmänna medel är inte bättre för att de skyldiga är företag snarare än individer.”Anna Dahlberg, Expressen
Jo, man skulle ju kunna tycka det, och jag håller helt med dig, Anna Dahlberg, men i verkliga livet ser det dessvärre inte ut så. Det är old school idag med rimlig redighet, och alla med hjärtat i mitten sätter troligtvis dagligen hjärtat i halsgropen på grund av den politiska extremismen/ogenomtänkta rovkapitalismen. Så man blundar och hoppas att vansinnet ska gå över någon gång.
Det måste onekligen kännas något komplicerat att vara i mitten; för när kommuner och landsting/regioner ”effektiviserar” och andra, privata aktörer, piper i väg med pengarna, inte så sällan hjälpta av före detta politiker (från alla möjliga partier) och hafsigt genomtänkta arbetsmodeller borde väl fler reagera?
Dessvärre, om jag får återkomma till ordet balans, skulle jag vilja påstå att svensk socialdemokrati bara är en pose välbärgade människor koketterar med idag, och det är ju lite synd när behovet är som störst: När sjukas inbetalda försäkring inte gällde för just deras sjukdomstillstånd/olycka/funktionsvarierades anhöriga - och svenskt näringsliv kan såklart inte få nog. Vi hade behövt en seriös diskussion, inte walk-over, eller ideologiskt haveri. Lite balans, som sagt.
Men dra på trissor, SKL har tagit fram it-projektet Mittköping (eller är det ett skämt?) som kan låta ungefär såhär:
"I Mittköping ingår inte bara digitaliseringen som en integrerad del av verksamhetsutvecklingen, utan den används som en hävstång som driver förändring, förbättring och professionell utveckling för medarbetarna och kommunikation med medborgarna. Viktigt att ha utgångspunkt behovsdriven utveckling och med det menar vi att utgångspunkten är individens behov, det vill säga invånarens-, brukarens-, elevens behov. Identifierade behov är sedan grunden för att utveckla verksamheten med stöd av arbetsmetoder och modeller." Det är i det här landet vi bor.
"Even the enlightened parts of bourgoisie has concerns about the inequality, but not in this country because we don't have an enlightened bourgoisie" Göran Therborn.
Minns ni tiden då våra föräldrar sparade till (max!) en semester om året utomlands? Oftast blev det landet, Ölands djurpark eller bilen någonstans. Och hur mor- och farföräldrarna gnetade. Man slösade inte även om man var välbeställd. Det fanns ett samhällskontrakt. Nu åker vi till alper och fjäll, till exotiska stränder och har lyxiga city-breaks året runt. Just because we are worth it...? Och går sedan i klädsamma miljöprotesttåg lagom till helgen och hyllar Greta. Jag är likadan, och hade vi fortsatt att äga vårt boende hade vi med största sannolikhet gjort likadant. Det är fan inte klokt.
Så lite mer om pengar (spara och slösa).
Frihet i en liten kista.
Efter det ekonomiska haveriet med Nya Karolinska och den enorma nedläggningen av Arbetsförmedlingen så är det inte mer än lovligt tragikomiskt att nya given är att SPARA PÅ DE SJUKA och ARBETSLÖSA ännu mer, så en liten vänlig påminnelse:
"Sjukförsäkring är en försäkring och ett stöd för den som drabbas av sjukdom eller ohälsa. I Sverige har sjukförsäkringen varit obligatorisk för alla medborgare sedan 1955. Under större delen av 2000-talet har sjukförsäkringens utformning inneburit ekonomisk tillväxt för staten. Bara mellan 2003 och 2014 gick sjukförsäkringarna med ett ekonomiskt överskott på över 300 miljarder kronor. Detta utnyttjades för att driva igenom åtta års skattesänkningar av den moderatledda Reinfeldt-regeringen. 2007 medgav Alliansen att sjukförsäkringsreglerna skulle finansiera jobbskatteavdragen. Sedan utförsäkras sjuka och får mindre eller ingen ersättning alls. Via statskassan slussas pengar avsedda för sjuka och behövande människor till välmående och privilegierade människor." Magnus Karlsson, Aktuellt Fokus
Så nej, får du en stroke, cancer, drabbas av en depression är med om en olycka eller har en nära anhörig med handikapp eller behov av assistans är du inte bidragsberoende, eller tärande på samhällskroppen, du nyttjar din sjukförsäkring, men politiker och näringsliv vill något annat med våra försäkringspengar. För även om du äter havregrynsgröt, medelhavskost och motionerar dagligen kan du ändå drabbas av livet/sjukdom, och det är därför sjukförsäkringen finns - och alla är med och betalar den.
Så BLI INTE SJUK, man tror att du vill bli bidragsberoende, inte frisk. Säg till din sjukdom att du inte tror på den, att den, säg ALS:n, bara vill lura in dig i chilligt bidragsberoende. Så av ren omtanke och för att bryta ditt bidragsberoende ska sjukvården slaktas så mycket som möjligt och din försäkring försämras ytterligare - skapa "incitament" - och snart kommer väl de vänliga riskkapitalisterna inom välfärden på (och Timbro, givetvis) att dödshjälp ändå vore intressant att titta på mer aktivt. Det finns ju massor av pengar att tjäna här!
"Att låta dödssjuka människor få makt över hur slutet inträffar är en efterlängtad frihetsreform."
Intressant text på många sätt, men den säger tydligt att det redan finns sätt att välja sin sista tid i livet och det gör den kommersiella sjukvårdens dödande helt överflödigt - faktiskt. Och i ett samhälle där staten obarmhärtigt administrerar hemlöshet för 96-åringar kanske det är lämpligt att vänta några varv till?
Vad som däremot skulle kunna anses tärande på statskassan är alla bostadsägare. De flesta bor extremt billigt (dessutom: egen bostad = enda rediga pensionssparandet för vanliga människor) och får utöver detta billiga boende/sparande bidrag till diverse lull-lull. Bostadsägarna tömmer statskassan på resurser för att de inte orkar, och inte heller vill betala fullt pris (eller spara till/för att man kan) för saker som städning, barnpassning, reparationer, läxläsning, investeringar i renoveringar, måla eller klippa gräsmattan själva, så dom måste få tillbaka lite, lite till:
"Dessutom belönas de familjer som beviljas lån för att köpa en lägenhet eller ett hus med ett bidrag på 30 procent av räntekostnaden. De som tvingas stanna i en hyreskasern får inte del av subventionen, som enligt Konjunkturinstitutet kommer att kosta staten 65 miljarder kronor om året om mindre än tio år.
Det är lite underligt."
skriver Johans Anderberg i Affärsvärlden:
Eller som en mindre elegant person skulle säga: Dessa pengar torde behövas bättre på andra ställen, men det får man väl inte säga i det här xxx landet? Jag tror att nästan alla jag känner äger sitt boende, och alla dessa människor är mycket vänliga och kloka personer som bara vill gotta sig i den lyckliga ekonomiska slumpen de befinner sig i. Jag begriper det! Men begriper ni vad som händer i samhället, undrar jag? Eller måste man äga sitt boende för ett drägligt liv?
Usch, det börjar ju bli tjatigt nu, vi kan väl slå fast att moderater inte alltid är bäst lämpade att ta hand om det allmänna eftersom det är mot deras trosuppfattning bara? Detsamma borde väl gälla Kristdemokraterna som tappade Jesus och barmhärtigheten och ödmjukheten på vägen.
Nä, Oops, I did it again, jag tappade fokus. Tråden... Jag fortsätter ifrågasätta den djupt orättvisa bostadspolitiken istället.
I Malmö har vi Malmömodellen...
Tänkte att texten får vara klar nu, men så kommer det en elak Timbroproducerad text i Svenska Dagbladet och jag känner att SNART BLIR JAG GALEN!
I Malmö har Hyresgästföreningen förhandlat fram marknadshyror med Malmös kommunala bostadsbolag MKB vilket i slutändan resulterat i att pengar som hyresgästerna betalat in gått till andra kommunala satsningar/skattelättnader och Malmös kommunala hyresgäster fick lika höga hyror som Stockholm (läs eminenta Therese Thomassons artikelserie i Sydsvenskan). Jag repeterar: Detta är framförhandlat tillsammans med Hyresgästföreningen i Malmö. Var finns de folkvalda, förbunden och föreningarna som ska representera oss medborgare; själva landets infrastruktur, grundtrygghet, forskning och utveckling: vår framtid?
Jag begriper att det finns hårt arbetande politiker som tar sitt uppdrag på fullaste allvar också, men leasade läkare, privata sjukförsäkringar och undermåliga och ojämlika skolor är faktiskt inte vad majoriteten önskar, eller röstat för. Jag lovar.
Men våra politiker tycks alltså ignorera detta på grund av egna ekonomiska intressen, så pardon my French: det stinker! Det skapar bara ett befogat politikerförakt och det är verkligen inte bra.
I tider med rasism i en skön blandning med konservatism och nyliberalt snömos rullar över oss med köpta blickar blir det extra livsfarligt.
Så man undrar varför rasisterna vinner sympatier och stöd. De lyckas ju låtsats att de bryr sig om oss och har en äkta, (djupt hatisk, men ändå) ideologi, samt ger dig en enkel förklaringsmodell som gör sveket från ovan lättare att bära - det är inte politikernas eller olika ekonomiska intressens förskyllan, det är någon annan, en mörk främlings fel.
Det som också skett, utöver resursslöseriet, är en hänsynslös exploatering av underbetald (utländskt) arbetskraft på byggen, restauranger och nagelsalonger exempelvis. Man talar om slavliknande förhållanden. Samtidigt finns det en oro över att invandrare ska få bättre tandhälsa än svenskar, då myter om gratis tandvård (och generellt lyxliv) till flyktingar och asylsökanden florerar. Fakta är att alla barn i Sverige, samt många med funktionsvariationer får gratis tandvård. Asylsökanden och andra utan uppehållstillstånd som papperslösa kan få tandvård om deras tandhälsa allvarligt påverkar deras allmänna hälsa för 50 kronor. Läs lite mer här, eller här.
Att vård som rör syn, fötter och tänder inte räknas som sjukvård är och förblir ett mysterium för mig, men att inte kunna se, gå eller tugga kanske är en lyx som inte rör hälsan eller arbetsförmågan alls? Kanske kunde man tänka, oavsett tandläkarnas egna intressen, att det borde bli billigare med tandvård generellt?
- Och mitt i alla orättvisa, det är verkligen lättare att vara sjuk eller rehabiliteras om du är vid stadd kassa oavsett vad Hanne Kjöller tror i Dagens Nyheter. Vis av erfarenhet av både riktigt fattiga tider och stunder av guld: jag vet var stressen och hälsan ligger och vaggar. Och det som kan vara en katastrof i ett utsatt område, som säg ADHD (utöver neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, resurssvagare skola och så alla bortslarvade och förstörda saker och kläder som mamma och pappa inte har råd med är tyvärr enbart en krass fråga om ekonomi) kan faktiskt vara en tillgång för ett kreativt och bra liv för den som har det gott ställt eller råkar ha rätt föräldrar.
Dotterns läkare på vårdcentralen sa i ett samtal att alla entreprenörer har ADHD, - eller blir konstnärer eller kriminella pep jag. Väldigt slarvigt uttryckt av oss oss båda givetvis och rymmer bara ett korn sanning, men till viss det stämmer det ju.
Träffade också en Näset*-pappa som skrockade glatt över all ADHD-litteratur i den lokala bokhandeln. Att slippa den ekonomiska stressen och kunna betala för rabatterade tjänster är precis vad vården alltid rekommenderar, men inte kan ges dem som minst har. - De som har det sämst, måste, utan pardon, straffas. Alltid.
Så vad gör sossarna då?
Jo, på sossarnas hemsida (sist jag kollade) öppnar man med att vilja öka digitaliseringen inom vården och satsa på mer dataavlyssning. Verkligen exakt vad svenska folket behöver just nu. Sannerligen, spot on! Vi älskar verkligen alla lysande icke-intuitiva och tröga appar som vi tvingas använda i skolan, sjukvården, lokaltrafiken och för att inte tala om som vi längtar efter att bli ännu mer övervakade! Att vi numera måste ha mobilen med oss för att åka kommunalt är inget annat än tvångsdigitalisering (och gör livet/tillgängligheten ännu knöligare för väldigt många) och inget annat. Det är säkert bra med digitala satsningar och förbättringar, men nog finns det väl viktigare saker att arbeta med politiskt? För en hyser verkligen en djup trygghetslängtan till mer avlyssning och tillit till de digitala övervakningssystemen... Speciellt när Sverigedemokraterna knappar in på sossarna. När gamla skinheads, kriminella och en stor mängd förvirrade foliehattar och stollar tillsammans känner sig hotade av klassiska humanistiska begrepp som alla människors likas värde och titt som tätt hotar dem som inte tycker lika med ”-vänta ni bara...” så känns det ju extra tryggt med nya fräsiga statliga övervakningsinstrument. Just hand it over, flämtas det glatt i den gamla nazirörelsens bunker. Och nej, Jens Liljestrand, du är bara aningslöst naiv; att vara liberal och stå för liberala värden är inte grejen inom nazismen, även om du råkar vara både heterosexuell, man och ha en festlig mustasch. Men är man privilegierad tycks man att tro att alla fördelar är en för evigt givna och det är väl här undergången ändå gläntar på dörren, avseende både relationer och demokratin: den totala självupptagna aningslösheten hos dem som tar allt för givet.
Så, slutligen, jag borde inte ens replikera den ihåliga texten av Hanne Kjöller: klass, utbildning och ekonomi hör nästan alltid ihop, hear ya, precis som bristande empati och inlevelseförmåga tycks vara ett stadigvarande symptom på alltför goda levnadsvillkor; men jag kan inte låta bli, för Hanne:Om svenska läkare skriver ut sådana enorma mängder mjukgörande kräm är ju det ett enormt scoop i sig! Varför skriva recept på mjukgörande kräm som finns receptfritt, för det första, och vem eller vilka säger sig ha ett sådant enormt behov, för det andra? Finns det en hemlig mjukgörande kräm-marknad jag har missat? Är krämerna beroendeframkallande eller goda att äta? Hur resonerar läkarna? Journalister, faktagranska detta, snälla! Hanne hänvisar även till den stackars farmaceuten som fem dagar senare ånyo lämnar ut en burk mjukgörande kräm till samma familj, som att det inte fanns uttagsintervaller eller strikta regler avseende läkarbedömningar och receptförskrivningar? Eller handlar det om prissättningen av de tydligen så extremt populära krämerna? Eller är det svåra hudsjukdomar, för sådana finns faktiskt, som de facto, kräva sina krämer, men inte kunnat skrivas ut tidigare? Eller har priserna chockhöjts? Är det Barnavårdscentralerna som skriver ut blöjrumpskrämer? Eller är det den vanliga villaföräldern som hamstrar kräm, precis som föräldradagar, i vanlig ordning? Granska detta snälla, så att Hannes eventuella råttan i pizzan-text inte bidrar till att de föräldrar som har det sämst ställt får det ännu sämre och tvingas till kreditköp och fler skulder om barnen blir sjuka på grund av den den mjukgörande, tydligen mycket åtråvärda, krämen i texten. Jag vet att det är svårt att förstå att andra har det svårt när vi själva har det så förbaskat bra, men tänk ett varv till. Jag blir i alla fall supernyfiken! Och glad över att ökningen inte avser antibiotika. Det är väl lite bra i alla fall?
"Är det bland astmamediciner? Adhd-läkemedel? Antibiotika? Nej. Den största uttagsökningen hittas i kategorin mjukgörande salvor." skriver Hanne.
Hon skriver ju rappt och bra och orkar man inte tänka eller analysera vad hon skrivit låter allt vid första anblicken väldigt tydligt och trovärdigt. Man köper det. Detsamma gäller judehatet på Nya Karolinska som senaste Uppdrag granskning delvis handlade om.
Aftonbladet går direkt ut med antisemit-problematiken (den är alltid viktigt!) med struntar fullständigt i vad programmet mest av allt handlade om: BRISTANDE KÄLLKRITIK, sjukhusledningens svaghet och den något tveksamma arbetsmiljön. Men Aftonbladet kör -Titta där (antisemitism)! - retoriken. Så snälla journalister, ni har makt men också ett ansvar, och kan precis som alla andra göra fel. Stå för det, eller förklara gärna för oss korkade läsare hur det kommer sig att det är okej att citera andra journalister utan att själv faktagranska underlaget. Eftersom jag inte har en aning om hur arbetsmiljön är på Nya Karolinska kan jag bara gissa att den troligtvis varit bättre - och jag har fortfarande ingen aning om mer än att Nya Karolinska verkar ha vissa problem. - Och det låter onekligen inte så trovärdigt att en endaste person, som inte vill vara medverka i inslaget, ska ha ensamrätt om historiebeskrivningen. Är Nya Karolinska en antisemitisk arbetsplats måste man ta itu med problemet, och den vad det såg ut som lite vänsterorienterade läkaren som blev anklagad blev ju duktigt straffad trots omfattande utredning som inte kunde påvisa någon antisemitism. Men, vis av viss arbetslivserfarenhet, vilka anställda vågar vittna ärligt på en dålig arbetsplats? It's complicated.
Det finns erfarenheter, ögonblick och texter, och så människor att försöka se och förstå. Bördan blir orimlig när balansen upplösts. Det är inte längre lindans, det är katapulter som slungar människokroppar, propaganda och öden över oss. Toleransen för det orimliga tycks, likt alkoholistens invänjning, bara öka för det groteska: Det inhumana, djupt ojämlika samhället. Det är mycket krångligt när det lilla, det oöverblickbara, och det okända bråkar med det invanda och bekväma. Historien och framtiden i en förvirrad hjärna.
Så medan medelklassen reser, renoverar hus och svenskt tiger går landets välfärd under under socialdemokraternas milda överseende. (L, C, Mp har också ansvar för detta men det är ju det deras politik delvis i alla fall går ut på).
Tack för det!
Och återigen, ursäkta röran!
PUSS!
/Döden döden döden
(*den mer burgna delen av Vellinge-kommun med Falsterbo-Skanör, Ljunghusen och Höllviken)
Hennes utspända glänsande rödbruna kinder, den formlösa marimekkon och blicken från en människa som absolut inget förstår, mer än sig själv och sitt lilla liv med dyra kläder som ska signalera rik och konstnärlig bohem. Hon cyklar nog till jobbet. Försörjd av nån som heter något manligt neutralt. Som ett barn i pensionsåldern. En sån som valt sitt yrke för att få känna sig förträfflig, hon som talar med babyröst, men inget förstår. Ett under av tomhet.
Dessa kvinnor som är utsända att hjälpa andra kvinnor men som tycker att mäns inkompetens och agressivitet mest bara är ett utslag av charmig hjälplöshet. Jag tänker att kriget mot kvinnor kommer från fler än ett håll; från andra kvinnor som sanktionerar våldet mot andra kvinnor. Eftersom män bara är män.
En magisk sommarkväll, med mat och bubbel, pool och häng till sent solkades ner av min överdrivet rikliga mens. Sprang som en dåre och bytte skydd. Det forsade och rann men barnen hade rolig och natten var fortfarande ung. Paniken växte.
Vilken sommar det har varit, en sorglig sommar. Men en lugn och bra sommar också. Det finns så mycket som inte är utrett, färdigt, klart. Det finns saker som fortfarande inte sagts. Saker som måste ut, men vi är inte där. Än. Det är inte lätt att leva, men bra ändå. Tassar på tå. Vet inte på vilken fot jag ska stå.
De få gånger jag träffar en levande, alldeles riktigt människa, slås jag nästan alltid av hur underbara och så snälla människor ändå är: så roliga och intressanta! Synd att jag inte träffar folk oftare. Blir så otroligt stimulerad och glad. Samtidigt, alla bär på sitt ok och mög bland kräfthattar, jobbgrejer, alkohol, sjukdomar, kärlekar och barn.
Så det bästa med sommaren har varit att träffa lite släkt och vänner, även om jag inte orkar. ”En sak om dagen” fungerar inte i verkliga livet. Tusen saker om dagen som måste göras, åtminstone hjälpligt. Barnen med sina paddor. Det dåliga samvetet och sorgen över att inte orka mer. Mina barn drar i väg på känslomässigt rövarstråt och det blir lätt ”lite tossigt” och det ökar på rädslan för att gå ut bland folk, men jag gör det ändå. Ibland. Det kan gå lite hur som helst. Alltid på helspänn. Av sommarlovets alla veckor hade mannen semester tre. Efter en utredning med en myndighet försämrades hans hälsa ytterligare. Irreparabelt. Så vi är slut. Jag är slut. Värdelös och trött och svag. Finns ingen vila någonstans.
Min ensamhet beror på familjens situation och den hjärntrötthet jag lider av. Det liv jag lever är med paddan, inte dig eller dig, eftersom jag inte orkar med det som får mig att må bra. Efter sociala tillställningar, en bullrig skolgård (hjärnterror!!) och alla andra höga ljud och prat så lägger jag mig i fosterställning när jag kommer hem. Drar för gardinerna och längtar efter att dö (jag vill inte dö, jag orkar bara inte leva för att parafrasera Ann Heberleins geniala boktitel) men känslan försvinner efter ett tag, timmar eller några dar. Ibland får jag frossa. Jag låtsats att det är hanterbart för allas skull. Blir enklast så.
Men att hinna ikapp sig själv: ta sig själv och sitt ynka liv på allvar, får man lov till det? Hur gör man? Har jag någonsin unnat mig känslan av att vara viktig för mig själv? Jag måste hinna vila, men när och var?
Samtidigt, samtiden: vi ska anonymiseras, får inte fotografera(s) fritt och vår integritet ska ”skyddas” parallellt ska vi konsumtions- och åsiktsmässigt kontrolleras och identifieras på en nivå vi inte förstår vidden och konsekvenserna av än, av GDPR, DNA-register, journaler och ekonomisystem, sökhistorik, övervakningskameror, mikrofoner och ansiktsigenkänning och så vidare, och så vidare. Allting lagras. Allt kan vantolkas. Det handlar inte om min integritet utan andras möjligheter att fullständigt äga mig, i värsta fall förvränga eller utnyttja mig.
Men så länge människor fortfarande faktiskt tror, som andra på Gud, att marknaden kan reglera sig själv så står vi fastgjutna i den destruktiva betongen.
Tyckte att Hanne Kjöller beskrev problemet väldig exakt i texten om de privata sjukförsäkringarna: människans obetydlighet och maktlöshet mot den diffusa makten, här marknaden, och det blir ju bara värre. Hon har skrivit en alldeles lysande vänstertext utan att vara medveten om det själv, gissar jag. Marknaden, makten och hela härligheten ändrar sig inte, det är vi som måste göra det. Jag håller verkligen med MUF-ordförande Benjamin Dousa när det gäller mycket i debattinlägget om skolan, men han nämner inte med ett ord marknaden, utan vidhåller begreppet flumskolan, fast nu har den ändrat period från 90-talet, när man började privatisera skolan, utan att nämna sambandet. Den oreglerade marknaden förstör liv. Även myndigheter och ämbetspersoner utan ansvar. Med skillnaden att ett företag kan gå i konkurs, medan en tjänsteperson kan lulla på i eviga tider. Makt korrumperar och ger tydligen hjärnskador (The Atlantic: Power Causes Brain Damage) något enkelt uttryckt.
Mensen forsar. Min vän har inga mensskydd. Hon har sedan länge menskopp. Jag gör bindor av den bomull hon ger mig som jag lindar in i toalettpapper. Borde inte klimakteriet komma någon gång? Varför investera tid och engagemang i något som snart ska ta slut? Vi pratar lite om det. Jag tänker, det kanske ändå är dags nu. Med menskopp.
Alla inaktiva vänner på Facebook som vet vartenda steg du tar. Funderar ibland på om inte även jag borde bli en smygtittare. Safea lite mer. Eller kanske bära mask? Bli ännu mer isolerad. Men jag har ett behov av någon slags minimal bit ärlighet i dessa tider då vi kan vältra oss i lyx och ojämlikhet utan att nämnvärt reflektera över hur det ens är möjligt. Tystnaden får mig att bli galen. Hur ska jag kunna skratta åt mig själv om jag inte riktigt får finnas till? Roten till allt det onda är ju bristen på öppenhet och rädslan över vad andra ska kunna tycka. Ett förlupet ord tio år senare när Åkesson sitter vid makten. Den oron. Å den ena sidan diskretion, förträngning och lögner, och å den andra sidan gränslöshet och risk för exploatering, eller värre. Någonstans i mitten, behovet av sin egen berättelse och sitt privatliv, men också att få dela sina erfarenheter, känna igen sig och sympatisera med andra. Läser om #sharenting. Dela bilder på sina barn. Får man det?
1977 gavs Susan Sontags bok On Photography ut. Över 40 år gamla essäer som bland annat handlar om hur bildblicken korrumperas; krig och svält blir tycks bli banalt. Vem ser bilden för alla (starka) bilder? Alan Kurdi, Medelhavets liv och död, plastskräp, bränder, svältkatastrofer, djur som massutrotas, Jemen eller de inhumana flyktinglägren som finns över hela jordklotet idag. Hur fort en bild liksom filtreras bort. Är vi så bildmätta att vi inte längre reagerar på förbrytelser mot barn och katastrofer? Har ”flödet” gjort oss immuna mot ondska och orättvisor? Är livet så svårhanterligt att vi inte orkar bry oss mer? - Eller har vi alltid varit avtrubbade; haft en förmåga att sålla bort en del av det som gör för ont? Susan Sontags bok säger ju det. Inget nytt här; människans potential till empati och solidaritet tycks begränsad, men storartad i rätt sammanhang.
I förra helgens DN läser jag tre texter om att hur nära det farliga är (Peter Wolodarski, Björn Wiman, Rebecka Kärde till exempel). Att tyst (inte) acceptera att det går åt fanders. Men hur hanterar vi att människan kanske är en sån som bara kan ta in en viss mängd katastrof, annars blir hon galen? Vi borde bli som de engagerade barnen som är utan makt och ansvar förvisso, men så plötsligt vill dom bara se på Röjar Ralf och äta glass. Mängden oro gör livet abstrakt, och vi är precis som barnen, något mer pressade bara.
Läser också om plastpartiklar i snöflingor och regndroppar. Berättar om det för äldsta dottern, hon svarar: - Mamma, du kan inte tro på allt som står i tidningen!! Jag blir lite provocerad (rädd?) men pratar stilla, kanske något luddigt, med henne om källkritik och sånt. Sen går hon till sin pappa i köket: - Pappa, vi kommer att dö snart, om en månad eller så. Det är plast i regnet och i snön, och vi får i oss allt...
Att bli fotograferad kan liknas vid ett övergrepp. Sontag använder sig till och med av ordet ”rape” och jag förstår vad hon menar. Jag hatar själv att bli fotograferad. Jag har också länge funderat på Sally Manns modus operandi och hur vi ska förhålla oss till anonyminsering/identifiering och framförallt barnens premisser: hur får/ska/bör ett barn vara med? Och hur förhåller vi oss till barnen som behöver närvarande föräldrar? För handen på hjärtat, (mobil-)kameran är (glas)väggen som är länken till bilden. A photograph is both a pseudo-presence and a token of absence. Själv fotograferar jag för att minnas, för att jag inte orkar eller kan interagera, för att jag ständigt ser bilder, för att jag måste göra något åtminstone. För att gömma mig. För att det ibland är det enda jag kan och orkar. Jag fotar där jag är, oftast med mina barn.
Alla fotografier är ju lögner. Något som inte längre finns i alla fall. Ett minne blott. Inte en näsa i en päls som brummar, ett skinnveck, händer i fuktig mossa eller en liten mjuk nacke här och nu. Susan Sontag liknar kameran vid ett vapen, fotografen predatory: shooting, loading, aiming (hunting).
Diskussionen om föräldrar som fotograferar och lägger ut bilder på sina barn är med rätta, ständigt aktuell. Så länge samtalet, inte skuldbeläggandet, finns med oss är allt väl ändå på en rimlig nivå? Att förbjuda barnens närvaro är lika knasigt för mig som det kan vara för någon annan med mina bilder på våra barn. Jag har extremt svårt själv för tillrättalagda mysigt flinande barn och bilder, även om jag ibland kan känna ett sting av avundsjuka (fatta så lätt att fota en individ som lägger huvudet på sned och inte rör sig precis hela tiden) - och gulliga barn är ju alltid gulligt, såklart (alla barn är gulliga)! Jag älskar barn som är glada, men även ledsna, fundersamma, allvarliga och sura. - För att inte tala om sovande! Gnäll hade en ju gärna varit utan, men även det ingår i det mänsklig paketet. Dessutom, vet inte om ni reflekterar över sådant här, men sockersöta, vackra barn (eller barn till populära föräldrar) får alltid flest likes - och där har vi ett problem, på riktigt. Men alla tänker och tycker olika. Är det mer okej för barn att vara vackra modeller än våra vanliga och fantastiska sura barn i verkliga livet? Exponering kontra exploatering. Känsloexponering är känsligt, så även individer som inte förstår allt eller är svårt sjuka/utsatta, eller intellektuellt funktionsnedsatta. Vem får då vara med på bild, om man ska vara petig? Men de utanför den käcka normen kan var viktiga att dokumentera historisk, mänskligt och politiskt också, tror jag. Måste verkligen allt vara perfekt? Jag tänker att barn inte ”bara” är barn utan individer, komplexa människor. Där försöker jag befinna mig med mina bilder. Mamma ser er. Mamma vill visa er hur fina ni är. Nu, sen. För alltid. Mammas minne funkar inte, så hon (jag) vill stjäla stunden, men kan då också döda den. Samtidigt lägger jag alltid på ett skyddande filter. Hit, men inte längre. Har tagit bort en bild en gång på begäran av ett av våra när jag glömt att fråga. Det var mitt misstag och fel. Att anonymisera barn med djuremojis upplever jag som djupt obehagligt, rentav kränkande, däremot. Vill du inte att ansiktet på ditt barn ska synas, fota en fot, en hand eller en nacke istället. Barn älskar oftast att titta på bilder på sig själva, särskilt när det gått en tid. Vilken förälder har fotoalbum nu för tiden? - Mest friska ”proffsföräldrar” med lugna barn och mycket egentid tänker jag surt och avundsjukt (igen). Så heja barnen och diskussionen. Jag vet inte vad jag tycker, ärligt talat. Jag önskar att jag visste det. Sedan kan det vara lite tråkigt med bilder på andras barn, men suddiga bilder på mat-tallrikar eller vin i solnedgång är väl inte heller så djupt inspirerande alla gånger. Inte heller fyllda kantarellkorgar (blir återigen mycket avundsjuk). Ingen visar skogen, bara korgen. Ge mig en glänta i skogen fylld av guld istället. Det hade varit något det.
Men vi är stolta över våra korgar, pizzor, semestrar, barn, vänner och midnattslopp. Vi delar med oss av våra minnen och tankar trots att det en gång, i värsta fall, kan stå oss dyrt. Att vi framstår som distanslösa och malliga de få gånger vi bara är sjukt glada över en vansinnigt fin dag. Ensamhet "se mig" kan det också handla om.
Jag inbillar mig, och utgår från hur jag själv resonerar här, att även om konstnärskap handlar om flera saker, så kanske att nära en slags stark girighet (för en sanning, som givetvis inte finns) också är grunden för att fåfängt försöka fånga den exakta nyansen, formuleringen, eller att lyckas ”äga”, stjäla och fånga känslan/ögonblicket: forma massan, känna rytmen, bemästra rörelsen, beskära verkligheten, se ljuset, hitta färgen. Girigt få finnas kvar efter döden. Vi är födda, tror jag, till att skapa, samla, jaga och sen dö. Sen, om vi är relevanta, tilltalande bra eller intressanta nog är en annan femma.
Och i en perfekt värld hade vi antagligen inte känt ett behov av att fånga våra stunder. I en perfekt värld hade vi levt i nuet och kommit ihåg allt. Men som det ser ut idag kan vi plocka fram bilderna och minnas solnedgången över Siljan som ”den finaste av alla” och skratta åt oss själva och våra blanka näsor och upprullade chinos sommaren 2008. En perfekt värld, eller bild av den, finns inte. Men vi drömmer om den, längtar; trånar efter kärlek, lycka, sammanhang och själslig ro. Tror jag. Att fånga sina barn på bild, är det en kärlekshandling med egoistiska och estetiska baktankar? Eller är vi bara så förbannat stolta över dem och ser livet/konsten i dem, om så bara för några ögonblick.
Barnen är så vana vid bilder, vill ha flera fula bilder, tokiga bilder. Roliga bilder! Snappa. Snyggt är trist! Helt avspända. Uttråkade. Det är väl bara jag som inte vet hur jag ser ut, på riktigt. Eller tycker att man ska se fin ut på bild i alla fall. Den unga generationen bryr sig inte nämnvärt, det är vi vuxna som ska skydda dem som också famlar i mörkret. Nog kan vi väl vara överens om att naket inte är ok, men annars då? Kändisbarn är utanför diskussion då de är så extremt utsatta och ju äldre barnen blir, desto mer känsligt läge, men ska vanligt folk inte få finnas mer än som pengaalstrande nollor (och ettor), metadata?
Samtidigt som unga lever mer öppet och fritt så stänger vi vuxna rum efter rum. Det som var skamligt för min mormor, var mindre skamligt för min mamma och ännu mindre skam känner nog jag. Nu ser jag mina döttrar och önskar dem mycket mindre skam ändå.
Photographs state the innocence, the vulnerability of lives heading toward their own destruction, and this link between photography and death haunts all photographs of people.
Det finns en bild på min yngsta, hon står i en färgglad klänning i grönskan, och hon ser både ynklig och arg ut. Hon har ramlat, känner sig förnedrad (för hon var precis så där intensivt lyckligt dansande och så föll hon och det gjorde ju ont, i en park bland främlingar dessutom), men hon älskar den bilden. Och där och då är hon också precis som alla andra människor är mest. En människa: fin, skör, stark och ledsen, och sen skuttade hon ju på igen.
Mensen avtog, men i mitt flöde rullade plötligt, lämpligt nog, fullt av reklam för menskoppar. Jag hade inte sökt på det, mailat eller talat mer om dessa, men tänkt att det får väl vara dags nu. Är det någon som läser mina tankar, hör mina samtal, eller var det bara en oerhört intensiv och plötslig sommarkampanj...?
Barnen vill ha bilder på sig själva, och struntar fullkomligt i hur de ser ut - men hatar att stå still. Mina barn alltså.
Puss och trevlig helg!
/Döden döden döden
Samtliga citat på engelska kommer från On Photography av Susan Sontag.
Bland sniglar, halkiga löv och fuktmurket trä och mossa kanar vi runt. Bäcken som försvann förra sommaren ligger forfarande övergiven, tom. Tömd. Fåror, skåror, i våra snigelskogar.
Alla halvdöda fiskar som låg på dammytan och kippade efter andan, de döda kräftorna och de som fortfarande försökte, förtvivlat krafsade ensamma kring. Förra sommarens torka lever vidare trots slippriga stigar och regndroppsgnistrande strån.
Att förhålla sig till undergången och ändå behålla sitt goda humör. Hitta svamp och tälja en pinne. Vi försöker förvirrat lotsa oss fram.
Ååh, vi bygger och klär en kista i trä. Där ska lilla Elsa vila. Elsa, som levt med mig längst av alla, 19 år, och lilla Hs allra bästa, närmsta, lilla vän.
I november har jag bott i Malmö 20 år och fortfarande kan jag känna mig ny i stan, även om känslan bara finns där vagt numera. Det var jobbigt att flytta till Skåne, riktigt ångesthemskt, men nu älskar jag Skåne och denna Malmöstad. Min flytt till Stockholm var däremot lätt som en plätt: fattig och förvirrad och oavsett lycka eller hjärtesorg, alltid hemma. Jag ägde en känsla av frihet och självklarhetens rikedom. Den träiga stad jag flytt ifrån (som jag idag tycker är trevlig) - ett minne blott.
Nu fattar man att åren, tiden, går, för barnen växer och allt och inget är sig likt. Underbar text av Hagman här. Visst var väl Per Hagman lite söt när han satt där och sneglade under sin ljusa lugg. Var vi inte alla nästan vackra där och då.
Vaknar 4:30 och äntligen en stund alldeles själv. Sätter på kaffet. Elsa ligger utanför skafferiet och spinner högt när jag klappar henne. Läste någonstans om barns och äldres behov av beröring, men äldre katters är lika självklart så. Att klappa ett barn känns så naturligt, men en äldres tunna, lena, svala blekblå skinn vilar orört på stolskarmen, på bordet intill korsordet med blyert, sudd och kaffekopp på fat. En lampa tänd. En virkning, stickning, vävstol bort. Ordentliga högar med papper och diskbänken står tom. Får jag klappa dig. Lägga mina varma händer på dina nu. I texten. Jag älskade ju er så.
Elsa ligger i sin varma pöl av kiss. Jag torkar henne, blöter duken med finaste såpa. Magen, tassar, bakben, svans. Hon protesterar bara lite lätt.
”Vad har lögnen för pris? Det är inte att vi misstar lögnerna för sanning. Det verkligt farliga är att om vi hör för många lögner förstår vi inte längre vad som faktiskt är sanning. Vad återstår, annat än att överge hoppet om sanning och istället låta oss nöja med berättelser? I dessa berättelser kan det kvitta vem hjälten är. Vi söker bara en syndabock....” så börjar Chernobyl på HBO.
Varför är människan så obarmhärtigt (själv)destruktiv, en sådan älskare av olika former av självskadebeteenden? Den där kittlande längtan efter undergång. Spänningssökaren i oss. Varför vill barn bli kompisar med barn som inte vill leka med dem? Varför så kär i någon som inte är snäll? Varför vill inte alla gott hela tiden: baka bröd, odla grönt och sjunga en sång? Varför ska det vara så himla svårt?
Någonstans i Sverige måste det väl finnas några riktigt bra skolor, några stora tänkare och briljanta politiker? En enda intelligent person som inte bara jobbar med narrativet, utan innehållet och det större perspektivet. Någon som har en vettig, genomförbar plan. Jag är så less på storyn just nu. Och livslögnerna.
Jag vill inte ha borgerliga rasister i riksdagen, eller politruker. Inga fler fegt strategiska kappvändare. Jag vill ha välutbildade (åtminstone människor som vet vad vad dom pysslar med) visionärer som orkar och förmår förändra vårt slöa sätt att agera och tänka. I DN skriver Richard Swartz om Kina och USA och: Julius Caesar ville se feta och välkammade människor omkring sig som sov gott om natten. Han visste att sådana personer inte gör uppror. Så inget ont om feta och välkammade människor, men ni förstår vart jag komma. Vi kan inte låta medel- och överklassens alla bidrag utarma skola, miljön, vård och omsorg. Vi kan inte fortsätta renovera sönder fina gamla kök och dra till Maldiverna bara för att ränteavdrag (semesterpengen) och ombildning av lån tillsammans med ROT och RUT gör det i princip gratis. Samtidigt vore man ju dum om man inte använde sig av bidragen nu när de finns. Så jag tänker på influencer-uppropet om miljön, som såklart blev hånat från olika håll, MEN som faktiskt sätter fingret på vårat akuta behov av hjälp och förändring från politiskt håll. Ibland behövs lagar och satsningar. Vi behöver inte rökstopp på uteserveringar. Inte heller diktatur, men någon eller några som vill förändra samhället till det bättre: kavla upp skjortärmarna och berätta några obekväma och tråkiga sanningar. Så att vi kan chilla och njuta av detta paradis jorden faktiskt är. Och lämna över något till våra barn. Har ni doftat på blommorna idag? Har ni sett dagen gry. Alla vill, men någon måste ha styrkan, uthålligheten och modet visa hur.
För hur i helvete (förlåt, mitt ordföråd är satt ur spel) kan man inte vilja ta hand om denna lilla vackra jord?
/Döden döden döden
... så kom en text om bildning och språk i Svenska Dagbladet efter att jag precis sett Olof Palme i Paris och blivit helt tagen av hans briljans, och den arroganta charmen. Vi känner väl alla, eller har känt, någon som han. Här är allt på franska, givetvis. Det är oerhört uppfriskande, men sorgligt att det aldrig varit så avlägset som nu. Med skärpa. Frågorna tycks däremot lika aktuella.
Bloggen har blivit allt jag inte ville att den skulle bli: ett självcentrerat navelskådande.
Och ensamheten/friheten.
Underbar dokumentär om Anders Petersen på svt. I kvällsljuset.
Den där stillheten och vilan infinner sig inte. Jag hör fåglarna, och just nu ett barn som vill låta som en katt. Man vänjer sig vid stadens ljud. Som en evighetsmaskin. Eller en köksfläkt som bara går, och sågar och brummar utan att man fattar vad det är som skaver på intellektet. Man har vant sig. För man vänjer sig, positionerar sig, man böjer sig, man rör på sig. Ibland står man upp för något och någon annan gång är man rädd eller ledsen. Man är sig själv. Tror man. Man kämpar i motvind och i medvind. Ibland i stiltje, när man är uttråkad, nästintill död.
Precis innan jag somnar tänker jag att som fåglarna sjunger kan jag låtsas att jag befinner mig i djungeln.
Vaknar 04:16. Försöker vila en stund till, men ger upp och sätter på kaffet. Matar och pratar med katten. Turning torso glimmar i ljusblått guld. Världens vackraste ljus. Nu är det duvornas och måsarnas tid.
Anders Petersen beskriver sin nyfikenhet och ensamhet. Ensamheten som gör en tillräckligt svag, för att närma sig andra. Minns inte exakt. Det är inte roligt eller bra att vara ensam, men ibland blir det så ändå. Längtans blick, ensamhetens sköra stryka.
Läser att Thomas Engström är vänster numera. Går de att vara annat när högern gått och blivit så brun? Men finns det något otacksammare och ensammare än att bli eller vara vänster? Det är lite som att vara kvinna faktiskt. Om du så mycket andas att det väl är klokt att vara snäll mot miljön eller dem som har det sämst kan i princip vilket hat som helst ploppa upp, däremot om du blir mer och mer radikaliserad och brun får du jubel och pengar till böcker och annat sköj. Vänstern verkar ju däremot ha svårt att stå enade, vilket är intellektuellt charmigt men inte alltid så produktivt. Det ska liksom bråkas. Tycker hur som helst att det är modigt att våga utvecklas av erfarenhet. Och aldrig mer få jubel och ryggdunkningar, utan det är bara att vänta in en attack för att det är fel sorts vänster, eller åsikt och ”sent ska syndarn’ vakna-bemötande, eller bara för mycket vänster: en batikhäxa som kramar träd och terrorister. Att välja ensamheten för att man vet att världen inte fungerar som den borde. Det är stort. För att istället välja bort förnekelsen.
Vänder det nu? En sommar till som bränner jord och världen kanske vaknar. Men så ligger jag i min tröttdvala och läser Maja Lundes Blå (om ett brännhett Europa och Frankrike bland annat) och ser samtidigt en film på Facebook där polisen tårgassprayar fredliga miljöemonstranter i Paris - när det precis uppnåtts rekordvärme på 45,9c˚ i Frankrike. Sinnesjukt, inhumant är närmsta ordet.
”Du bad mig tänka att, vi ör många som är vakna i natt.”
som Nordpolen sjöng i Gryningen kom med ett dån.
Puss!
/Döden döden döden
(I natt sov jag nio timmar. Det händer inte en sådan som mig, så än är inte undrens tid förbi.)
Katten tacklar av. Hon äter dålig, vilar hela dagarna, dåsar i något litet skrymsle och snart är det sommarlov. Men hon spinner när hon får närhet och har inte ont. Snart 19 år och ett anmärkningsvärt högt antal Clarks-kängor och väskor som hon kissat på, ungdomssynder, men ändå.
Sverige doftar, det blommar och det är så vackert att det är svårt att ta in. Fåglarna sjunger medan stan vaknar till liv. Denna morgon vilsamt grå, en lastbil piper, magen kurrar och statsduvan kuttrar. Kaffet har kallnat i min mugg.
- Åh, nu kom regnet. Fåglarna och lastbilen tystnade. Det strilar, porlar och jag vet precis hur det doftar i skogen just nu. Fötterna i gräset och åskan på håll.
Dagarna i Paris suddas inte ut utan hoppar omkring i hjärtat. Alltid lika hjärtekrossad vid hemkomst. Lyckligt olycklig. Tacksam, så oändligt tacksam över så mycket. När man får vara sig själv för en stund ien stad där blickar möts och chill och överspändhet lever i någon slags självklar symbios.
Sedan jag träffade min man har tragedierna, kriserna och olyckorna staplats på hög: en hög med bajs som tycks vara konstant. Ja, ni skulle bara veta. Samtidigt, vi har överlevt. So far. Tänkte skriva något raljant om unga friska och självupptagna, men avstår. Måste släppa min avundsjuka
Barnen blir större. Trycket hårdnar. Trycket lättar. Oron är visst också konstant, precis som kärleken till dem. Finns det något härligare än att älska helt osjälviskt? Jag blir i alla fall så svindlande glad och öm i hjärtat av det. Hjärtats befrielse. De måste inte älska mig tillbaka, men min kärlek är som berget. Önskar alltid att jag var en starkare, piggare, friskare, bättre förälder, men vi föräldrar är tyvärr bara människor. Typiskt jättedumt.
Österlensbarnen som vanvårdats. En enda person gör det så många andra skulle ha gjort/borde göra: sitt jobb. Myndighetssverige famlar och tittar bort. Dennis Hjelmström (och Skatteverket!) gör det alla andra borde ha gjort för längesen.
Alla skriver bra och indignerat efter Sydsvenskans/HD:s artikelserie om Österlensbarnen, men jag studsar till av Karin Olssons jämförelse med socialens oroasanmälningar i Malmö. Tänker att folk, innan de börjar med att ta denna sanning för sann, bör känna till att idag slentriananmäls familjer på grund av att skolan orosanmäler föräldrar som vill att deras barn ska ha det drägligt i skolan. Nästan alla barn som behöver extrastöd på grund av neuropsykiatriska funktionshinder eller som riskerar att bli, eller blir, hemmasittare har förtvivlade föräldrar som blir anmälda när de försöker få stöd eller resurser till sina barn. Särskilt svårt blir det för fattiga skolkommuner som Malmö där skolan varit lågprioriterad, ”effektiviserad” och utsatt för ett enormt tryck länge. Hellre en motanmälan än att göra sitt jobb. Så skolan sätter i system att ta sociala resurser från verkligt utsatta barn för att de ska slippa utbildningsansvaret för alla skolbarn. Det är troligtvis lättare att hacka på en trött och orolig förälder än att ta sig an något som faktiskt är komplicerat och kompetenskrävande på riktigt, som svårt utsatta barn eller barn med neuropsykiatriska diagnoser i skolan. Eller låta de som som låter trovärdiga som Jenny Maria Nilsson skriver om få fortsätta försätta sina barn i fara. Bara för att du säger att du är bra betyder det inte att du är det, eller som min gamle chef Jean Claude Arnault alltid sa: dubbelcheck, dubbelcheck, alltid dubbelcheck (sen vin!). Just där hade han i alla fall rätt (och någon gång ska jag läsa rättegångsprotokollet och Katarinas bok K också).
Sedan kan vi lägga på alla föräldrar med barn med odiagnostiserade diagnoser som vägrar se sina barns svårigheter: blinda fläcken-typerna. De som bara kräver och tar för sig, men dessa får vi tala om en annan gång (resurstjuvarna!).
- Och samtidigt Skolverket som tycker att vi ska ta hand om obehöriga lärare, och det enda jag tänker: bananrepublik. Att eleverna blir dummare, mår dåligt av stress och undermåliga lokaler och lärare och rektorer som går in i väggen eller tröttnar är fortfarande tydligen helt oviktigt. Och det fåniga med förstelärare som gjort enskilda ”mentorer” rikare (vd-löner, sa någon) och längre från det jobb de en gång utbildade sig till att utföra. Men jag kan fel. Lärarsverige är splittrat och många går samtidigt på knäna. Kommunerna måste spara, förlåt, effektivisera mera. Men bra att man ökat på Rot-avdraget igen i alla fall. Viktigt att veta vad som ska prioriteras i Sverige: hemmet före barnen, givetvis. För nu är det snart SOMMARLOV (nej, jag menar bygglov)!
