Svin

#metoo:

Så här: statistisk fakta är att män är största faran för barn, kvinnor och andra män vad gäller fysiskt och sexuellt våld, och därom tvista få. Att kvinnor också kan vara dumma/onda vet vi också. Men bland alla tusentals vittnesmål från kvinnor jag läst så är det bara en enda kvinna som skriver att hon själv också gjort illa. Vem har inte varit ett svin, utnyttjat åtrån, varit känslomässigt slarvig, eller rentav grym? Av misstag, eller medvetet.

Jag tänker att det är som parterapi, det kommer aldrig att bli bättre om bara en har ansvar för skuld och arbete och då bär hela relationen i sin hand. Missbruk, medmissbruk, bekvämlighet, sex, olika behov och spelet om makten/framgången, och så vidare. Är det okej att ligga med någon för att få ett jobb? En ömsesidig transaktion, som många som gillar ordet sexarbetare brukat hävda? Är jag en satans moralist? En sån som inte tror på genvägar utan arbete, en som läst för många sagor och arbetarklasslitteratur: om man är flitig eller kreativ så blir det oftast rätt okej, trots allt. Man ska bruka jorden, smörja skorna och säga artigt hej. Man ska hjälpa den som är svagare och inte ljuga så mycket och sen försöka, försöka, försöka tills hjärtat slutligen säger stopp. 

Samtidigt lever vi i ett samhälle som inte överensstämmer med vår (min) bild av verkligheten. Vi tror att barn ska skyddas, att svårt sjuka ska få hjälp, att lärare är kloka, att doktorn ska kunna bota nästan allt. Polisen ska vara en rättskaffens slitvarg som gillar kaffe, och den som jobbat ett helt liv ska få ha det bra vid sin pension. Vi tänker att det ska löna sig att göra rätt, men så knackar sjukdom, livet eller något annat på och helt plötligt är du inte mycket värd. Det är lustigt det där.

Hur navigerar vi denna sörja av ojämlikhet? Att hårt arbete eller studier inte lönar sig, utan boendeform, skönhet eller ett startkapital är den enda vägen fram.

Jag önskar att jag var lite mer svartvit. Inte famlade, ramade omkring. Jag önskar verkligen att världen såg annorlunda ut.

/Döden döden döden

Vaknade vid fyra, och småfåglar sjöng. Sätter på kaffet, letar efter iPaden, laddar mobilen. Nacken stel. Det kliar i hårbotten. Luskammar mig. Inga ägg, inga gnetter, inga löss. Det är ändå som att det alltid kliar nu för tiden. Borde klippa mig. Tona håret, skaffa nya glasögon. Get a life. Jag har ett jättebra liv. Ett stukat trasigt slitigt fantastiskt alldeles underbart liv. Kan inte klaga. Ska inte klaga. Jag lever för stunderna när barnen har det bra; när alla är lite glada och mjuka och doftar gott. För att vi ska överleva offrar vi allt annat. Det är bara så. 

Det där med JC och Katarina skaver i mig, men orkar inte gå i opposition. Gå emot det väldiga kollektivet av hat. Hatet mot kvinnor, män och kulturarbetare i en salig röra. Vill pilla lite i såret för att förklara att det aldrig är så lätt. Jag förstår faktiskt ingenting. Kanske är jag så pass skadad att jag inte förstår var gränserna går? Att det är som det är och blir som det blir. Men man ska vara snäll, såklart.

Tittar på bilder. Mina bilder, andras bilder. Så fantastiskr många bra det finns, och hjälp så många som bara är sisådär. Sörjer att jag saknar språket, kanaler, kontakter, ork och social begåvning. Att jag inte har en lärare. Att jag aldrig haft en lärare, en mentor eller släkting som är poet. 

Att varje dag är en kamp med minnet, ordet, orken. Biter och håller ihop.

/Döden döden döden