Naturen

De senaste dagarna har livet återkommit; hjärtat fyllts av eufori och ystra småfåglar tjattrat runt i grupp medan rovfåglar, likt stenstoder, stilla spejat efter smått. Vi avvaktar nyfiket varann, våren och jag. Knopparna, blev små blommor i kluster och hav, och påskliljor såg jag så sent som igår. Förmiddagsljuset skirt, dagen klar, solen känns på kinden och övergår i rosaguld med flygplansstreck på himlavalvet, sen solens sista mörkröda eld som färgar allt. Den blodröda backdropen med de svarta konturerna av grenar och hus. 

Men att bo i stan är som att bli fråntagen de verkliga årstiderna. Jag går lyckligt omkring i vårljuset med brustet hjärta. Saknar jorden, trädknopparna, doften av gödsel, vedbrasa och hav, men man tager vad man haver. Att bo i en stad är som att få en pool, istället för ett hav. Jag gillar verkligen städer, men jag älskar havet. Men så länge poolen är ren och går att simma i så är den också rätt så himla bra. 

Jag har läst en del böcker, det går väldigt långsamt för mig efter stroken, men jag kämpar på. Det är en slags fascinerande, livsviktig medicin. En stor mängd av dessa böcker har handlat om andra världskriget, det har helt enkelt slumpat sig så. Litterära, många judiska, genier från Frankrike, Ungern, Polen, Italien, Österrike, Tyskland, och böcker om romer, ryssar, tyskar, barn, unga och vuxna. Jag har kunnat skapa mig en liten knivsudd, av en gigantisk bild. 

Ibland har jag funderat på om det omedvetet handlat om en förberedelse på vad som komma skall. 

Blev så gripen när jag läste Jenny Maria Nilssons Kärlek utan mellanhänder:

”Allt är gud” är vad panteism innebär, en föreställning om att universum är besjälat av en kraft som håller ihop det. Vår art har vittnat om den känslan så långt tillbaka som det förekommer källor och förmodligen ligger den till grund för vår fallenhet för andlighet. Kärlek erfar jag alltså på ett liknande vis, en sammanhållen kraft i mitt liv; ett hav från vilket en droppe kan slita sig och bli till specifik kärlek till en älskare, ett barn, naturen, eller människosläktet.

Förnimmelsen finns i mina tidigaste minnen, innan jag hade ett abstrakt tänkande: mina barnögon såg solljus silas genom en gardin, bilda ett ljusspel på väggen och jag fylldes av ljusets värme och lekfullhet. Som flicka gick jag upp till det stora, snälla fåret (jag bodde bredvid en bondgård), lutade mig mot henne, inväntade skymningen, iakttog hur stjärnorna trädde fram, och det var som om jag kunde höra planeterna i sina banor däruppe. Livsberusning kom över mig, kärleken flödade mellan mig och alltet – vi var ett.”

Jag sjöng för varje blomma, jag värmde mig på golvets solkatter, pendlade fläckvis mellan varmt och kallt och jag trodde på tomtar och troll.  

 En gång i tiden så gick jag en kulturlinje, det kom ett gäng invandrare på studiebesök en dag. Min fröken lät mig läsa min text allra sist. Den handlade om att vara liten och värma sig just så. Besökarna strålande mot mig resten av dagen, för till saken hör att vi alla har varit små. Jag förstod för första gången någonting om våra universella upplevelser, det stora med det lilla, men även ordens betydelse för andra än bara mig.

Tittar ut genom bilfönstret, ett tågfönster, in i skogen, bort över gläntan, slänten, över horisonten. Den där lyckan över naturen nu, men den dagen då vi skulle kunna slitas isär, då naturen inte längre finns som en del av mig, som en naturlig tillgång. När vindar, hav och skog kan innebära något annat än just det. När fåglarna upphör att sjunga och när solen inte rör en sådan som mig. För i vittnesskildringarna har naturen upphört att vara natur, blivit en slags tyst fond, ett blodindränkt neutrum. Det är drabbande: när inget längre är vad det alltid så självklart har varit. Att vardagen kan slås sönder och förändras kan jag känsomässigt begripa, men inte när en skog inte längre är en skog. Man beskriver sista dagen innan bortförandet/kriget, solen och staden som fortsätter som om ingenting har hänt (precis som när jag en gång dör), eller att den sista sommaren var varm och ljus och att fåglarna inte sjunger åter förräns kriget har tagit slut.

Sista blicken, solen skiner över tallstammarna. De ser ut att vara av guld.

/Döden döden döden