Merkostnader

Solen i trädgården, kaffet i termosen och magnoliaträd och gullvivor som visar vart våren står. Speglingar och skuggor, en tigerdräkt och en annans äckliga ostandedräkt.

Ena dottern föddes nöjd. Hon liksom riste till av välbehag när hon kommit ut; log och kroppen var stadig och trygg. Den andra skör och lätt, som vårblommorna.

Att leva i en familj där alla har funktionsnedsättningar tär. Familjen ramlar isär. Det finns inte heller professionell hjälp att få. Hela vårdapparaten bygger på att det finns minst en frisk (företrädelsevis ”kvinnan”) att lägga de flesta bördor på, eller att det finns medel (pengar till återhämtning och barnkvakter och således mer lättarbetat). När alla är nedsatta så står professionerna och kippar med ögonen, och så länge det inte finns hot om vräkning, fysisk misshandel eller missbruk (eller en mamma som kan gråta på rätt sätt) så får du klara dig själv. Höfta lite. Bita ihop. Blunda. Låtsas. Gå sönder, nästan. Samla ihop dig. Förnedra dig. Förbittras: finns det något sjukare än att lyssna på fullt friska lagom gamla föräldrar med fullt friska barn som klagar på att det är så himla svårt att orka efter
alla aw:s, shoppingar, helgresor, tjej- par-och killmiddagar, sportaktiviteter, hotel/spa-upplevelser (because i’m worth it), skidresor, ännu mer loppisfyndande, lite konfa, konserter och så vidare och ”men ändå tur att man kan jobba hemifrån ibland”? Dessa föräldrar gnäller och gnäller och gnäller över att det är så otroligt kämpigt med pusslet men vet samtidigt allt om hur andra föräldrar är - misslyckade och rätt kassa och dåliga. I alla fall mycket sämre. Snyft (fuck you!). Eller vad hände med tacksamheten, ödmjukheten och det där? Men så tänker jag, för att inte bli galen:  1) utan att ha upplevt riktiga motgångar eller sorger är det såklart svårt att förstå andra. Jag förlåter dig, människa utan erfarenhet av djupare sorg. 2) med största sannolikhet har även denna tanklöst självupptagne person det lite jobbigt själv. Kanske cancer eller en fru som slåss.  Eller så är du bara dum... Vi vet ju inte allt om folk, på gott och ont. Så oavsett, måste även jag vara lite ödmjuk och tacksam ibland. Let it go. Let it go.

Det finns något som heter omvårdnadsbidrag (tidigare vårdbidrag) och merkostnadsersättning för barn (lika generöst som när man får semester för första gången i sitt liv efter att ha jobbat ihjäl sig på diverse produktioner, restauranger alla år (va!? får jag mer pengar när jag är ledig-chocken) eller köpt sig ett hus och får tillbaka pengar lagom till sommaren varje år för att man investerat i sitt boende som i regel ändå kommer att ge rejäl avkastning och är den lätt billigaste boendeformen. Wow, jag hade ingen aning om hur fett detta är. Varför har ingen sagt något*...?) som Försäkringskassan betalar till fullt friska föräldrar för att det är svårt att orka med och det kostar mycket tid, kraft och pengar med barn som ideligen slarvar bort, sliter på och tar sönder lite vad som helst, kanske sätter sig på fioler, kastar ipads eller krukor omkring sig och har behov och anpassningar, vård och aktiviteter som kostar. Barn som inte kan lämnas ensamma en sekund och vars föräldrar oftast är hyfsat socialt isolerade nervvrak pga att de aldrig vet om barnet får ett utbrott eller springer rätt ut i gatan. Dessa bidrag är så fantastiskt otroligt fina och generösa! Men om en förälder är säg halvtidssjukskriven finns det inga regler: ingen på den statliga myndigheten Försäkringskassan som vet, utan det blir från fall till fall, som vanligt. Du kan alltså få beviljat vårdbidrag med säg 25% men i värsta fall helt plötsligt anses frisk och bli av med din sjukpenning (och ditt SGI) eftersom du klarar av att ta hand om ett så pass funktionsnedsatt barn. För det finns nog inga sjuka föräldrar som har funktionsnedsatta barn i Sverige, och således inga tydliga regler kring hur detta ska behandlas på ett likvärdigt sätt, och inte enbart den unika handläggarens ”känsla”. De heltidsarbetande är således  125-200% friska. Förklara gärna matematiken för mig kära myndighet. Så mycket för lagar, tydliga regler och myndighetsutövning. Så de rika föräldrarna får, de friska får men inga andras barn är värda denna extra omsorg. Det är lustigt, men precis så här är samhället idag: vi bara ger och ger till dem som redan har och ökar på de sociala orättvisorna ännu mer - för det ska banne mig börjas i tid. Som ett extra barnbidrag till dem som redan (oftast) har: nu-kan-vi-lyxa-till-det-lite-i-sommar-bidragen till bourgeoisen. Jag unnar alla tärda föräldrar detta bidrag, men rätta till regelverken för tusan. Eller kalla det för friska medelklassbidraget istället och stå för att ni accepterar att barn till dem som har det tyngst utesluts ur alltfler skyddsnät och det sociala omsorgsarbetet. En ensam soc-mamma med barn med adhd, tror ni hon får en spänn i bidrag när Sverre sabbat jackan i plugget för tredje gången samma termin? Nä, rätt åt’na, viktigare att villa-familjen får välja att köpa en ny studsmatta för bidraget istället. Inget ont om studsmattor dock!

Att skuldbelägga offren, eller den som är liten eller sjuk, är ett enklare sätt att smita från det egna och det gemensamma ansvaret. Ja, för visst är det väl ändå barnens fel och skuld om mamma och pappa är sjuka på något sätt?

Kuckeliku 

/Döden döden döden

* Detta är medelklassens svek (alla vet ju egentligen) mot hela samhället: den osolidariska blinda och ultranaiva roffarmentaliteten. Tystnaden, eller är det den trötta skammens blekhet?
Även socialdemokratins, som nu självdör framför våra ögon, då de sviker, inte bara fackföreningarnas medlemmar, utan i princip alla som är sjuka eller funktionsnedsatta: skola, vård och omsorg, arbetsliv och bostadspolitik - samtidigt, om man jämför med KD:s och SD:s hatpolitik så... eller börjar tänka på miljön, nej, då får man ännu mer ångest och sätter på en kanna till. En ork int mer.