Paris

Störtskurar

Hemma åter.

Surret, ylet från Caroli gör mig knäpp. Torktumlaren har varit trasig i evigheter och torkrummet har aldrig fungerat bra. Men det är ”bara så det är”. Det ska vara uselt, det är bara så det fungerar, damen, svarar hantverkaren. Det brinner i spisen, ”jättevanligt” säger en annan. Amen, det känns ju bra dårå. Man baxnar. Rullar vi bakåt nu, snabbt? Det är väl bara så det är. Inget man kan göra något åt? När funktion, estetik och hållbarhet är helt omöjligt (tydligen). Vardagstvätt och liv. När kvinnors kroppar inte är kvinnornas längre. Det är bara så det är. Vi ska tillbaka in i mörkret igen. Och jag, jag fattar ingenting. 

Koltrasten kvittrar och sjunger innan åskan och regnet som ska komma. Älskar koltrasten. För en vecka sedan stod vi i ett hörn i Montmartre medan åskan dundrade och regn och hagel sköljde ner allt i sin väg. Barnen ihopkrupna, lika rädda som förundrade under en markis. Vi åker genom Paris underjord som små dränka katter. 

I Paris Metro pågick allt som förr. Samtalen. Men också bokläsningen. Människor går omkring och läser. Sitter i tunnelbanan och glor inte bara i sin mobil, utan i sin bok. Tar en cigg i köttaffären. 

Man kan äta billigt eller dyrt. Vi åt fett och gott. Och ganska billigt. Vi har badat badkar och nu är vi hemma igen. 

Det finns ju ingen frihet om man inte har möjlighet att välja.

/Döden döden döden