Dubbelcheck, dubbelcheck, dubbelcheck...

Resurserna

Rachel Ruysch

Katten tacklar av. Hon äter dålig, vilar hela dagarna, dåsar i något litet skrymsle och snart är det sommarlov. Men hon spinner när hon får närhet och har inte ont. Snart 19 år och ett anmärkningsvärt högt antal Clarks-kängor och väskor som hon kissat på, ungdomssynder, men ändå. 

Sverige doftar, det blommar och det är så vackert att det är svårt att ta in. Fåglarna sjunger medan stan vaknar till liv. Denna morgon vilsamt grå, en lastbil piper, magen kurrar och statsduvan kuttrar. Kaffet har kallnat i min mugg.
- Åh, nu kom regnet. Fåglarna och lastbilen tystnade. Det strilar, porlar och jag vet precis hur det doftar i skogen just nu. Fötterna i gräset och åskan på håll.

Dagarna i Paris suddas inte ut utan hoppar omkring i hjärtat. Alltid lika hjärtekrossad vid hemkomst. Lyckligt olycklig. Tacksam, så oändligt tacksam över så mycket. När man får vara sig själv för en stund i en stad där blickar möts och chill och överspändhet lever i någon slags självklar symbios. 

Sedan jag träffade min man har tragedierna, kriserna och olyckorna staplats på hög: en hög med bajs som tycks vara konstant. Ja, ni skulle bara veta. Samtidigt, vi har överlevt. So far. Tänkte skriva något raljant om unga friska och självupptagna, men avstår. Måste släppa min avundsjuka

Barnen blir större. Trycket hårdnar. Trycket lättar. Oron är visst också konstant, precis som kärleken till dem. Finns det något härligare än att älska helt osjälviskt? Jag blir i alla fall så svindlande glad och öm i hjärtat av det. Hjärtats befrielse. De måste inte älska mig tillbaka, men min kärlek är som berget. Önskar alltid att jag var en starkare, piggare, friskare, bättre förälder, men vi föräldrar är tyvärr bara människor. Typiskt jättedumt. 

Österlensbarnen som vanvårdats. En enda person gör det så många andra skulle ha gjort/borde göra: sitt jobb. Myndighetssverige famlar och tittar bort. Dennis Hjelmström (och Skatteverket!) gör det alla andra borde ha gjort för längesen.

Alla skriver bra och indignerat efter Sydsvenskans/HD:s artikelserie om Österlensbarnen, men jag studsar till av Karin Olssons jämförelse med socialens oroasanmälningar i Malmö. Tänker att folk, innan de börjar med att ta denna sanning för sann, bör känna till att idag slentriananmäls familjer på grund av att skolan orosanmäler föräldrar som vill att deras barn ska ha det drägligt i skolan. Nästan alla barn som behöver extrastöd på grund av neuropsykiatriska funktionshinder eller som riskerar att bli, eller blir, hemmasittare har förtvivlade föräldrar som blir anmälda när de försöker få stöd eller resurser till sina barn. Särskilt svårt blir det för fattiga skolkommuner som Malmö där skolan varit lågprioriterad, ”effektiviserad” och utsatt för ett enormt tryck länge. Hellre en motanmälan än att göra sitt jobb. Så skolan sätter i system att ta sociala resurser från verkligt utsatta barn för att de ska slippa utbildningsansvaret för alla skolbarn. Det är troligtvis lättare att hacka på en trött och orolig förälder än att ta sig an något som faktiskt är komplicerat och kompetenskrävande på riktigt, som svårt utsatta barn eller barn med neuropsykiatriska diagnoser i skolan. Eller låta de som som låter trovärdiga som Jenny Maria Nilsson skriver om få fortsätta försätta sina barn i fara. Bara för att du säger att du är bra betyder det inte att du är det, eller som min gamle chef Jean Claude Arnault alltid sa: dubbelcheck, dubbelcheck, alltid dubbelcheck (sen vin!).  Just där hade han i alla fall rätt (och någon gång ska jag läsa rättegångsprotokollet och Katarinas bok K också).

Sedan kan vi lägga på alla föräldrar med barn med odiagnostiserade diagnoser som vägrar se sina barns svårigheter: blinda fläcken-typerna. De som bara kräver och tar för sig, men dessa får vi tala om en annan gång (resurstjuvarna!).
- Och samtidigt Skolverket som tycker att vi ska ta hand om obehöriga lärare, och det enda jag tänker: bananrepublik. Att eleverna blir dummare, mår dåligt av stress och undermåliga lokaler och lärare och rektorer som går in i väggen eller tröttnar är fortfarande tydligen helt oviktigt. Och det fåniga med förstelärare som gjort enskilda ”mentorer” rikare (vd-löner, sa någon) och längre från det jobb de en gång utbildade sig till att utföra. Men jag kan fel. Lärarsverige är splittrat och många går samtidigt på knäna. Kommunerna måste spara, förlåt, effektivisera mera. Men bra att man ökat på Rot-avdraget igen i alla fall. Viktigt att veta vad som ska prioriteras i Sverige: hemmet före barnen, givetvis. För nu är det snart SOMMARLOV (nej, jag menar bygglov)!


Puss!
/Döden döden döden