Ååh, vi bygger och klär en kista i trä. Där ska lilla Elsa vila. Elsa, som levt med mig längst av alla, 19 år, och lilla Hs allra bästa, närmsta, lilla vän.
I november har jag bott i Malmö 20 år och fortfarande kan jag känna mig ny i stan, även om känslan bara finns där vagt numera. Det var jobbigt att flytta till Skåne, riktigt ångesthemskt, men nu älskar jag Skåne och denna Malmöstad. Min flytt till Stockholm var däremot lätt som en plätt: fattig och förvirrad och oavsett lycka eller hjärtesorg, alltid hemma. Jag ägde en känsla av frihet och självklarhetens rikedom. Den träiga stad jag flytt ifrån (som jag idag tycker är trevlig) - ett minne blott.
Nu fattar man att åren, tiden, går, för barnen växer och allt och inget är sig likt. Underbar text av Hagman här. Visst var väl Per Hagman lite söt när han satt där och sneglade under sin ljusa lugg. Var vi inte alla nästan vackra där och då.
Vaknar 4:30 och äntligen en stund alldeles själv. Sätter på kaffet. Elsa ligger utanför skafferiet och spinner högt när jag klappar henne. Läste någonstans om barns och äldres behov av beröring, men äldre katters är lika självklart så. Att klappa ett barn känns så naturligt, men en äldres tunna, lena, svala blekblå skinn vilar orört på stolskarmen, på bordet intill korsordet med blyert, sudd och kaffekopp på fat. En lampa tänd. En virkning, stickning, vävstol bort. Ordentliga högar med papper och diskbänken står tom. Får jag klappa dig. Lägga mina varma händer på dina nu. I texten. Jag älskade ju er så.
Elsa ligger i sin varma pöl av kiss. Jag torkar henne, blöter duken med finaste såpa. Magen, tassar, bakben, svans. Hon protesterar bara lite lätt.
/Döden döden döden
