(Menskopp)
August Sander, National Galleries Scotland. Hans dokumentära porträtt är ju bara finast.
En magisk sommarkväll, med mat och bubbel, pool och häng till sent solkades ner av min överdrivet rikliga mens. Sprang som en dåre och bytte skydd. Det forsade och rann men barnen hade rolig och natten var fortfarande ung. Paniken växte.
Vilken sommar det har varit, en sorglig sommar. Men en lugn och bra sommar också. Det finns så mycket som inte är utrett, färdigt, klart. Det finns saker som fortfarande inte sagts. Saker som måste ut, men vi är inte där. Än. Det är inte lätt att leva, men bra ändå. Tassar på tå. Vet inte på vilken fot jag ska stå.
De få gånger jag träffar en levande, alldeles riktigt människa, slås jag nästan alltid av hur underbara och så snälla människor ändå är: så roliga och intressanta! Synd att jag inte träffar folk oftare. Blir så otroligt stimulerad och glad. Samtidigt, alla bär på sitt ok och mög bland kräfthattar, jobbgrejer, alkohol, sjukdomar, kärlekar och barn.
Så det bästa med sommaren har varit att träffa lite släkt och vänner, även om jag inte orkar. ”En sak om dagen” fungerar inte i verkliga livet. Tusen saker om dagen som måste göras, åtminstone hjälpligt. Barnen med sina paddor. Det dåliga samvetet och sorgen över att inte orka mer. Mina barn drar i väg på känslomässigt rövarstråt och det blir lätt ”lite tossigt” och det ökar på rädslan för att gå ut bland folk, men jag gör det ändå. Ibland. Det kan gå lite hur som helst. Alltid på helspänn. Av sommarlovets alla veckor hade mannen semester tre. Efter en utredning med en myndighet försämrades hans hälsa ytterligare. Irreparabelt. Så vi är slut. Jag är slut. Värdelös och trött och svag. Finns ingen vila någonstans.
Min ensamhet beror på familjens situation och den hjärntrötthet jag lider av. Det liv jag lever är med paddan, inte dig eller dig, eftersom jag inte orkar med det som får mig att må bra. Efter sociala tillställningar, en bullrig skolgård (hjärnterror!!) och alla andra höga ljud och prat så lägger jag mig i fosterställning när jag kommer hem. Drar för gardinerna och längtar efter att dö (jag vill inte dö, jag orkar bara inte leva för att parafrasera Ann Heberleins geniala boktitel) men känslan försvinner efter ett tag, timmar eller några dar. Ibland får jag frossa. Jag låtsats att det är hanterbart för allas skull. Blir enklast så.
Men att hinna ikapp sig själv: ta sig själv och sitt ynka liv på allvar, får man lov till det? Hur gör man? Har jag någonsin unnat mig känslan av att vara viktig för mig själv? Jag måste hinna vila, men när och var?
Vilken sommar det har varit, en sorglig sommar. Men en lugn och bra sommar också. Det finns så mycket som inte är utrett, färdigt, klart. Det finns saker som fortfarande inte sagts. Saker som måste ut, men vi är inte där. Än. Det är inte lätt att leva, men bra ändå. Tassar på tå. Vet inte på vilken fot jag ska stå.
De få gånger jag träffar en levande, alldeles riktigt människa, slås jag nästan alltid av hur underbara och så snälla människor ändå är: så roliga och intressanta! Synd att jag inte träffar folk oftare. Blir så otroligt stimulerad och glad. Samtidigt, alla bär på sitt ok och mög bland kräfthattar, jobbgrejer, alkohol, sjukdomar, kärlekar och barn.
Så det bästa med sommaren har varit att träffa lite släkt och vänner, även om jag inte orkar. ”En sak om dagen” fungerar inte i verkliga livet. Tusen saker om dagen som måste göras, åtminstone hjälpligt. Barnen med sina paddor. Det dåliga samvetet och sorgen över att inte orka mer. Mina barn drar i väg på känslomässigt rövarstråt och det blir lätt ”lite tossigt” och det ökar på rädslan för att gå ut bland folk, men jag gör det ändå. Ibland. Det kan gå lite hur som helst. Alltid på helspänn. Av sommarlovets alla veckor hade mannen semester tre. Efter en utredning med en myndighet försämrades hans hälsa ytterligare. Irreparabelt. Så vi är slut. Jag är slut. Värdelös och trött och svag. Finns ingen vila någonstans.
Min ensamhet beror på familjens situation och den hjärntrötthet jag lider av. Det liv jag lever är med paddan, inte dig eller dig, eftersom jag inte orkar med det som får mig att må bra. Efter sociala tillställningar, en bullrig skolgård (hjärnterror!!) och alla andra höga ljud och prat så lägger jag mig i fosterställning när jag kommer hem. Drar för gardinerna och längtar efter att dö (jag vill inte dö, jag orkar bara inte leva för att parafrasera Ann Heberleins geniala boktitel) men känslan försvinner efter ett tag, timmar eller några dar. Ibland får jag frossa. Jag låtsats att det är hanterbart för allas skull. Blir enklast så.
Men att hinna ikapp sig själv: ta sig själv och sitt ynka liv på allvar, får man lov till det? Hur gör man? Har jag någonsin unnat mig känslan av att vara viktig för mig själv? Jag måste hinna vila, men när och var?
Samtidigt, samtiden: vi ska anonymiseras, får inte fotografera(s) fritt och vår integritet ska ”skyddas” parallellt ska vi konsumtions- och åsiktsmässigt kontrolleras och identifieras på en nivå vi inte förstår vidden och konsekvenserna av än, av GDPR, DNA-register, journaler och ekonomisystem, sökhistorik, övervakningskameror, mikrofoner och ansiktsigenkänning och så vidare, och så vidare. Allting lagras. Allt kan vantolkas. Det handlar inte om min integritet utan andras möjligheter att fullständigt äga mig, i värsta fall förvränga eller utnyttja mig.
Men så länge människor fortfarande faktiskt tror, som andra på Gud, att marknaden kan reglera sig själv så står vi fastgjutna i den destruktiva betongen.
Tyckte att Hanne Kjöller beskrev problemet väldig exakt i texten om de privata sjukförsäkringarna: människans obetydlighet och maktlöshet mot den diffusa makten, här marknaden, och det blir ju bara värre. Hon har skrivit en alldeles lysande vänstertext utan att vara medveten om det själv, gissar jag. Marknaden, makten och hela härligheten ändrar sig inte, det är vi som måste göra det. Jag håller verkligen med MUF-ordförande Benjamin Dousa när det gäller mycket i debattinlägget om skolan, men han nämner inte med ett ord marknaden, utan vidhåller begreppet flumskolan, fast nu har den ändrat period från 90-talet, när man började privatisera skolan, utan att nämna sambandet. Den oreglerade marknaden förstör liv. Även myndigheter och ämbetspersoner utan ansvar. Med skillnaden att ett företag kan gå i konkurs, medan en tjänsteperson kan lulla på i eviga tider. Makt korrumperar och ger tydligen hjärnskador (The Atlantic: Power Causes Brain Damage) något enkelt uttryckt.
Mensen forsar. Min vän har inga mensskydd. Hon har sedan länge menskopp. Jag gör bindor av den bomull hon ger mig som jag lindar in i toalettpapper. Borde inte klimakteriet komma någon gång? Varför investera tid och engagemang i något som snart ska ta slut? Vi pratar lite om det. Jag tänker, det kanske ändå är dags nu. Med menskopp.
Alla inaktiva vänner på Facebook som vet vartenda steg du tar. Funderar ibland på om inte även jag borde bli en smygtittare. Safea lite mer. Eller kanske bära mask? Bli ännu mer isolerad. Men jag har ett behov av någon slags minimal bit ärlighet i dessa tider då vi kan vältra oss i lyx och ojämlikhet utan att nämnvärt reflektera över hur det ens är möjligt. Tystnaden får mig att bli galen. Hur ska jag kunna skratta åt mig själv om jag inte riktigt får finnas till? Roten till allt det onda är ju bristen på öppenhet och rädslan över vad andra ska kunna tycka. Ett förlupet ord tio år senare när Åkesson sitter vid makten. Den oron. Å den ena sidan diskretion, förträngning och lögner, och å den andra sidan gränslöshet och risk för exploatering, eller värre. Någonstans i mitten, behovet av sin egen berättelse och sitt privatliv, men också att få dela sina erfarenheter, känna igen sig och sympatisera med andra.
Läser om #sharenting. Dela bilder på sina barn. Får man det?
1977 gavs Susan Sontags bok On Photography ut. Över 40 år gamla essäer som bland annat handlar om hur bildblicken korrumperas; krig och svält blir tycks bli banalt. Vem ser bilden för alla (starka) bilder? Alan Kurdi, Medelhavets liv och död, plastskräp, bränder, svältkatastrofer, djur som massutrotas, Jemen eller de inhumana flyktinglägren som finns över hela jordklotet idag. Hur fort en bild liksom filtreras bort. Är vi så bildmätta att vi inte längre reagerar på förbrytelser mot barn och katastrofer? Har ”flödet” gjort oss immuna mot ondska och orättvisor? Är livet så svårhanterligt att vi inte orkar bry oss mer? - Eller har vi alltid varit avtrubbade; haft en förmåga att sålla bort en del av det som gör för ont? Susan Sontags bok säger ju det. Inget nytt här; människans potential till empati och solidaritet tycks begränsad, men storartad i rätt sammanhang.
I förra helgens DN läser jag tre texter om att hur nära det farliga är (Peter Wolodarski, Björn Wiman, Rebecka Kärde till exempel). Att tyst (inte) acceptera att det går åt fanders. Men hur hanterar vi att människan kanske är en sån som bara kan ta in en viss mängd katastrof, annars blir hon galen? Vi borde bli som de engagerade barnen som är utan makt och ansvar förvisso, men så plötsligt vill dom bara se på Röjar Ralf och äta glass. Mängden oro gör livet abstrakt, och vi är precis som barnen, något mer pressade bara.
Läser också om plastpartiklar i snöflingor och regndroppar. Berättar om det för äldsta dottern, hon svarar: - Mamma, du kan inte tro på allt som står i tidningen!! Jag blir lite provocerad (rädd?) men pratar stilla, kanske något luddigt, med henne om källkritik och sånt. Sen går hon till sin pappa i köket: - Pappa, vi kommer att dö snart, om en månad eller så. Det är plast i regnet och i snön, och vi får i oss allt...
Att bli fotograferad kan liknas vid ett övergrepp. Sontag använder sig till och med av ordet ”rape” och jag förstår vad hon menar. Jag hatar själv att bli fotograferad. Jag har också länge funderat på Sally Manns modus operandi och hur vi ska förhålla oss till anonyminsering/identifiering och framförallt barnens premisser: hur får/ska/bör ett barn vara med? Och hur förhåller vi oss till barnen som behöver närvarande föräldrar? För handen på hjärtat, (mobil-)kameran är (glas)väggen som är länken till bilden. A photograph is both a pseudo-presence and a token of absence. Själv fotograferar jag för att minnas, för att jag inte orkar eller kan interagera, för att jag ständigt ser bilder, för att jag måste göra något åtminstone. För att gömma mig. För att det ibland är det enda jag kan och orkar. Jag fotar där jag är, oftast med mina barn.
Alla fotografier är ju lögner. Något som inte längre finns i alla fall. Ett minne blott. Inte en näsa i en päls som brummar, ett skinnveck, händer i fuktig mossa eller en liten mjuk nacke här och nu. Susan Sontag liknar kameran vid ett vapen, fotografen predatory: shooting, loading, aiming (hunting).
Diskussionen om föräldrar som fotograferar och lägger ut bilder på sina barn är med rätta, ständigt aktuell. Så länge samtalet, inte skuldbeläggandet, finns med oss är allt väl ändå på en rimlig nivå? Att förbjuda barnens närvaro är lika knasigt för mig som det kan vara för någon annan med mina bilder på våra barn. Jag har extremt svårt själv för tillrättalagda mysigt flinande barn och bilder, även om jag ibland kan känna ett sting av avundsjuka (fatta så lätt att fota en individ som lägger huvudet på sned och inte rör sig precis hela tiden) - och gulliga barn är ju alltid gulligt, såklart (alla barn är gulliga)! Jag älskar barn som är glada, men även ledsna, fundersamma, allvarliga och sura. - För att inte tala om sovande! Gnäll hade en ju gärna varit utan, men även det ingår i det mänsklig paketet. Dessutom, vet inte om ni reflekterar över sådant här, men sockersöta, vackra barn (eller barn till populära föräldrar) får alltid flest likes - och där har vi ett problem, på riktigt. Men alla tänker och tycker olika. Är det mer okej för barn att vara vackra modeller än våra vanliga och fantastiska sura barn i verkliga livet? Exponering kontra exploatering. Känsloexponering är känsligt, så även individer som inte förstår allt eller är svårt sjuka/utsatta, eller intellektuellt funktionsnedsatta. Vem får då vara med på bild, om man ska vara petig? Men de utanför den käcka normen kan var viktiga att dokumentera historisk, mänskligt och politiskt också, tror jag. Måste verkligen allt vara perfekt? Jag tänker att barn inte ”bara” är barn utan individer, komplexa människor. Där försöker jag befinna mig med mina bilder. Mamma ser er. Mamma vill visa er hur fina ni är. Nu, sen. För alltid. Mammas minne funkar inte, så hon (jag) vill stjäla stunden, men kan då också döda den. Samtidigt lägger jag alltid på ett skyddande filter. Hit, men inte längre. Har tagit bort en bild en gång på begäran av ett av våra när jag glömt att fråga. Det var mitt misstag och fel. Att anonymisera barn med djuremojis upplever jag som djupt obehagligt, rentav kränkande, däremot. Vill du inte att ansiktet på ditt barn ska synas, fota en fot, en hand eller en nacke istället. Barn älskar oftast att titta på bilder på sig själva, särskilt när det gått en tid. Vilken förälder har fotoalbum nu för tiden? - Mest friska ”proffsföräldrar” med lugna barn och mycket egentid tänker jag surt och avundsjukt (igen). Så heja barnen och diskussionen. Jag vet inte vad jag tycker, ärligt talat. Jag önskar att jag visste det. Sedan kan det vara lite tråkigt med bilder på andras barn, men suddiga bilder på mat-tallrikar eller vin i solnedgång är väl inte heller så djupt inspirerande alla gånger. Inte heller fyllda kantarellkorgar (blir återigen mycket avundsjuk). Ingen visar skogen, bara korgen. Ge mig en glänta i skogen fylld av guld istället. Det hade varit något det.
Men vi är stolta över våra korgar, pizzor, semestrar, barn, vänner och midnattslopp. Vi delar med oss av våra minnen och tankar trots att det en gång, i värsta fall, kan stå oss dyrt. Att vi framstår som distanslösa och malliga de få gånger vi bara är sjukt glada över en vansinnigt fin dag. Ensamhet "se mig" kan det också handla om.
Jag inbillar mig, och utgår från hur jag själv resonerar här, att även om konstnärskap handlar om flera saker, så kanske att nära en slags stark girighet (för en sanning, som givetvis inte finns) också är grunden för att fåfängt försöka fånga den exakta nyansen, formuleringen, eller att lyckas ”äga”, stjäla och fånga känslan/ögonblicket: forma massan, känna rytmen, bemästra rörelsen, beskära verkligheten, se ljuset, hitta färgen. Girigt få finnas kvar efter döden. Vi är födda, tror jag, till att skapa, samla, jaga och sen dö. Sen, om vi är relevanta, tilltalande bra eller intressanta nog är en annan femma.
Och i en perfekt värld hade vi antagligen inte känt ett behov av att fånga våra stunder. I en perfekt värld hade vi levt i nuet och kommit ihåg allt. Men som det ser ut idag kan vi plocka fram bilderna och minnas solnedgången över Siljan som ”den finaste av alla” och skratta åt oss själva och våra blanka näsor och upprullade chinos sommaren 2008. En perfekt värld, eller bild av den, finns inte. Men vi drömmer om den, längtar; trånar efter kärlek, lycka, sammanhang och själslig ro. Tror jag. Att fånga sina barn på bild, är det en kärlekshandling med egoistiska och estetiska baktankar? Eller är vi bara så förbannat stolta över dem och ser livet/konsten i dem, om så bara för några ögonblick.
Barnen är så vana vid bilder, vill ha flera fula bilder, tokiga bilder. Roliga bilder! Snappa. Snyggt är trist! Helt avspända. Uttråkade. Det är väl bara jag som inte vet hur jag ser ut, på riktigt. Eller tycker att man ska se fin ut på bild i alla fall. Den unga generationen bryr sig inte nämnvärt, det är vi vuxna som ska skydda dem som också famlar i mörkret. Nog kan vi väl vara överens om att naket inte är ok, men annars då? Kändisbarn är utanför diskussion då de är så extremt utsatta och ju äldre barnen blir, desto mer känsligt läge, men ska vanligt folk inte få finnas mer än som pengaalstrande nollor (och ettor), metadata?
Samtidigt som unga lever mer öppet och fritt så stänger vi vuxna rum efter rum. Det som var skamligt för min mormor, var mindre skamligt för min mamma och ännu mindre skam känner nog jag. Nu ser jag mina döttrar och önskar dem mycket mindre skam ändå.
Photographs state the innocence, the vulnerability of lives heading toward their own destruction, and this link between photography and death haunts all photographs of people.
Det finns en bild på min yngsta, hon står i en färgglad klänning i grönskan, och hon ser både ynklig och arg ut. Hon har ramlat, känner sig förnedrad (för hon var precis så där intensivt lyckligt dansande och så föll hon och det gjorde ju ont, i en park bland främlingar dessutom), men hon älskar den bilden. Och där och då är hon också precis som alla andra människor är mest. En människa: fin, skör, stark och ledsen, och sen skuttade hon ju på igen.
Mensen avtog, men i mitt flöde rullade plötligt, lämpligt nog, fullt av reklam för menskoppar. Jag hade inte sökt på det, mailat eller talat mer om dessa, men tänkt att det får väl vara dags nu. Är det någon som läser mina tankar, hör mina samtal, eller var det bara en oerhört intensiv och plötslig sommarkampanj...?
Barnen vill ha bilder på sig själva, och struntar fullkomligt i hur de ser ut - men hatar att stå still. Mina barn alltså.
Puss och trevlig helg!
Samtliga citat på engelska kommer från On Photography av Susan Sontag.
