”År 1978 diagnosticeras den amerikanska poeten Audre Lorde med cancer och tvingas operera bort sitt högra bröst. Dagarna efteråt tillbringar hon med att vandra från rum till rum, eller ligga med ögonen slutna, akut medveten om kroppens skröplighet: den stickande smärtan i bröstkorgen, ryggmusklerna som skriker som slitits de isär. Men ställd inför livets ändlighet upplever hon också en plötslig frihet: ”Vad finns egentligen kvar att vara rädd för när man stått ansikte mot ansikte med döden utan att omfamna den? Om jag accepterar döendets faktum som en livslång process, vem kan någonsin få makt över mig igen?” ” (DN, Viola Bao om Martin Hägglunds bok ”This Life Secular faith and spiritual freedom”)
Mitt svar: försäkringskassan/din ekonomiska verklighet, men annars, helt sant. Önskar att vi slapp detta med pengar på något sätt. För att orka känna livet lite mer.
.........
När jag vaknar, alldeles för tidigt, ligger gården i dimma. Nu efter två koppar kaffe har inte bara fågeln slutat sjunga utan dimman lättat.
Har fortfarande inte återhämtat mig efter jul och nyår, snart kommer nästa puckel med aktiviter och utvecklingssamtal. Sen, kommer vardagen då? Nej, då kommer sportlovet. Hurra...
..........
När skrev jag detta? Nu ligger gården bara mörk och fönstret det har jag stängt. Dagarna är bisarrt tunga.
........
En länk om skönhet har har sparat för den var så himla intressant.
.........
En morgon skrev jag om livets ändlighet. Sen kom det artiklar om svensken, en litteraturkille (Martin Hägglund, nämnd ovan), professor och filosof och tänkte att det här det hör ju litegrann ihop. Men orkar inte knyta ihop någon liten säck eller ens en gammal soppåse. Men visst, dessa tankar sysselsätter mig dagligen. Inte hans idé om ateism men dem om självaste livets helighet och ändlighet.
........
........
Dagarna är svåra. Satt på bussen härom kvällen, jag skulle följa ett av barnen på aktivitet, och himlen sken i rosa och fasaderna glänste som av guld och jag tänkte att om inte livet, världen, var så vacker hade jag inte stått ut en endaste sekund.
...........
Sitter på bussen efter ett sjukhusbesök och gråter. Tyst. Vi satt där alla på buss 3 som körde längs Nobelvägen mot Värnhem i kvällen och delade denna stund. Borde tagit ett tuggummi eller nåt’, något som fått ledsamhetens fokus att för ett ögonblick trilla bort. Men vågade inte röra mig ur fläcken, tänk om kontrollen rämnar och tårarna blir till groteska kloakmaskar som ger ifrån sig tråkiga ljud, så knepig stämning det hade blitt’. En håller ihop. Mannen ligger i soffan och tittar på Anchorman när jag kommer hem. Det känns både overkligt och befriande. Det finns allt något bra med allt. Nästan. Låtsas att läget är under kontroll. Somnar i tårar. Vaknar i tårar. Barnen till skolan. Huvudvärk och sen fredagsmys, och nu är jag här.
.............
Jag upplever att jag varken kan skriva rent eller intellektuellt, men även det faktum att det är för mycket som är för fel för att det ska kunna vara möjligt att sortera bland all enfald och inkompetens gör det outhärdligt svårt och alltför komplicerat för mig. Jag blir så fruktansvärt upprörd men utan kylig analys, språklig lätthet och distans står man sig ju alltid slätt. Men jag skulle, utan att blinka, kunna påstå att jag känner ett samhällelig förakt, och det är ju inte riktigt bra. Men jag ser ljuspunkter som glittrande stjärnor, så allt är verkligen inte nattsvart.
............
Beundrar skribenterna som orkar skriva samma politiska texter och om igen samtidigt som det bara blir värre och värre. Tjattrande, gnabbande, alltid en air av gammal mobbare och samtidigt självföraktet och skräcken över att bli lämnad efter.
Sedan tänker jag på alla som liksom badar runt i sin olyckas glans, försöker tjäna en hacka på påstådd misär och ledsenhet. En influencer med nyslingat hår gråter ut och ska ge alla med psykiskt sjukdom någon slags legitimitet?
...........
Himlen vårigt lätt och blå. Ikväll kommer västliga stormbyar mot vår kust, på balkonger står krukorna och darrar.
..........
På sjukhuset. Väntar i mörklagt rum. Orkar inte fråga efter rena strumpor. På fastande mage. Vill ha en kopp kaffe. Suget efter kaffe kommer att vara det som håller mig vid liv. Alla är så otroligt snälla, men ingen vet någonting. Jag blir stressad av ovissheten. Jag blir olycklig av att veta allt som kan gå fel. Som går fel. Som bevisligen gått fel.
..........
Har längtat efter vila så länge. Bönat och bett om lite ro. Efter återhämtning. Efter ett givande liv. Har bett om hjälp men enkom mötts av ögon utan djup. Trampar i vattnet, i en brunn utan slut, några sekunder till. Nu har jag fått vila en pytteliten stund.
.......
Oh, jag lever en dag till!
Hoppas jag 😊 (vi dårar som vet att inte ta något för givet).
/Döden döden döden
.............
Jag upplever att jag varken kan skriva rent eller intellektuellt, men även det faktum att det är för mycket som är för fel för att det ska kunna vara möjligt att sortera bland all enfald och inkompetens gör det outhärdligt svårt och alltför komplicerat för mig. Jag blir så fruktansvärt upprörd men utan kylig analys, språklig lätthet och distans står man sig ju alltid slätt. Men jag skulle, utan att blinka, kunna påstå att jag känner ett samhällelig förakt, och det är ju inte riktigt bra. Men jag ser ljuspunkter som glittrande stjärnor, så allt är verkligen inte nattsvart.
............
Beundrar skribenterna som orkar skriva samma politiska texter och om igen samtidigt som det bara blir värre och värre. Tjattrande, gnabbande, alltid en air av gammal mobbare och samtidigt självföraktet och skräcken över att bli lämnad efter.
Sedan tänker jag på alla som liksom badar runt i sin olyckas glans, försöker tjäna en hacka på påstådd misär och ledsenhet. En influencer med nyslingat hår gråter ut och ska ge alla med psykiskt sjukdom någon slags legitimitet?
...........
Himlen vårigt lätt och blå. Ikväll kommer västliga stormbyar mot vår kust, på balkonger står krukorna och darrar.
..........
På sjukhuset. Väntar i mörklagt rum. Orkar inte fråga efter rena strumpor. På fastande mage. Vill ha en kopp kaffe. Suget efter kaffe kommer att vara det som håller mig vid liv. Alla är så otroligt snälla, men ingen vet någonting. Jag blir stressad av ovissheten. Jag blir olycklig av att veta allt som kan gå fel. Som går fel. Som bevisligen gått fel.
..........
Har längtat efter vila så länge. Bönat och bett om lite ro. Efter återhämtning. Efter ett givande liv. Har bett om hjälp men enkom mötts av ögon utan djup. Trampar i vattnet, i en brunn utan slut, några sekunder till. Nu har jag fått vila en pytteliten stund.
.......
Oh, jag lever en dag till!
Hoppas jag 😊 (vi dårar som vet att inte ta något för givet).
/Döden döden döden
