Rose Nu

Vardagen

Sedan följer hans programförklaring: ”Men tillvaron för oss människor består av enkla ting. Den enskilda människans förhoppningar är konkreta och verklighetsnära. De kretsar kring familj och bostad, utbildning och arbetsplats, fritidssysselsättningar och vardagliga relationer med omgivningen. Det är i denna tillvaro som utopierna ska bli praktisk verklighet.” Samhället är inte till för att förverkliga någon enda idé frigjord från dessa livets vardagsvillkor. (Björn Wiman om Olof Palme i DN 13/6 2020)

Hade det blivit lättare och bättre att skriva om det som inte får uttalas om jag började med Hon. Hon låg och vred sig i vanmakt och sorg, till exempel? Hennes hand doftade gammal tvål och när hon... Läser Per Olov Enquist biografi. Han. Han. Han. Inte jag. Än i alla fall.

I januari skrev jag i inlägget Minnen: ”En dag tänkte jag: tänk om jag fick cancer, kanske skulle jag få lov att vila då? Denna vidriga och sjuka tanke. Så får man inte tänka eller skriva.”... 

Lite drygt en månad senare akutopereras jag. Gud hör bön säger någon, en annan trallar Be thankful for what you got. Tumören opereras bort, cellgifter fås och inte så jättemycket vila såklart men allt går bra. Svår järnbrist. Järntabletter. Fortfarande yr och alldeles för trött.

Allt handlar om graden Hon orkar stå ut. Själv står jag inte ut med vanemässigt lidande över livets triviala missöden. Hon håller på att gå sönder, så håll käften dramadrottning och tröttsamma offerkofta, tänker jag. Du har och får allt, ändå gnäller du. Hon knyten näven för att orka en dag till. Hon gnäller inte. Själv klagar jag. Sen glömmer hjärnan och Hon rullar stenen upp för berget en gång till. Någon måste liksom rulla stenen annars går vi alla under. Jag förtränger. Jag glömmer bort. Var började Hon någonstans egentligen? 

När började jag skriva på det här? Vardagen. En månad sedan? Två? Ingen aning. Texter och tankar, huller om buller. Jag googlar Lancôme Rose Nu på rean (no luck, so far) och står ut. Ser det fina i tillvaron (på riktigt!), samtidigt som jag drunknar - ni har ingen aning. Men jag ser skönheten, jag gör verkligen det, samtidigt som hjärtat brister, om och om igen. Finns det ens kvar något som gör mer än slår?

Jag söker två distansutbildningar i fotografi. Baskurser. Inget fancy, givetvis. Vem tror jag att jag är? Om jag undviker för mycket människor irl kanske jag klarar av det? Kommer in på den ena (hurra!!!), blir reserv på den andra. 28:e reserv.... 23 ur samma urvalsgrupp inne, alltså över 50 som fotograferar bättre än mig på en fucking jävla baskurs på halvtid. Känner självhat och förakt skölja över mig, som vågor rinner de över min kropp. Det knyter sig i magen och den gamla ungdomsångesten säger tjenare, looser!  Men jag grät av rörelse ändå, jag var i alla fall behörig.

I min avundsjuka bitterhet så tröstar jag mig, lika ensamt som Knyttet, med tankar som att jag är för gammal och ointressant; att jag inte har anat naket, suddigt navelskåderi, missbruk, udda existenser, krig, norrländskt inland eller kulturgener att bjuda på. Inte heller någon vacker lugg eller hittepå utanförskap att blicka inunder ifrån. Jag är så osexig som en konstnärssjäl någonsin kan bli. En medelålders blobb. Jag har så satans svårt för konstruktion. Therefore, maybe I’m not. Kanske är mina bilder helt enkelt ointressanta. Kanske borde jag studera dammtussar, istället för ljusets hastighet? Förstora, dekonstruera, väcka lusten i handen att stryka hakan eftertänksamt. Inte ta en bild, för bildens skönhets eller ögonblickets skull. Det där förbannade, konstruerade narrativet som krävs eftersom annars skulle ett fotografi faktiskt bara vara ett fotografi och bedömas därefter. Inte, här är en skärva av min nagel, den representerar mitt hemlands svala morgnar och övergiven gammal frukt. Ja. Hakan gnids, blickar möts i en stilla nick. Jag avskyr det enkla. Det är för lätt att luras med en konstruerad berättelse. Men vi behöver kanske berättelserna för att begripa det osagda. Själens hål ska fyllas med svar eller debatt. Inte frågor. Jag djupdyker ner i ensamhetens ocean. Hittar ingen sand. Inget skavsår jag vill dokumentera just nu. 

Nej, jag är bara värdelös och avundsjuk. 

Låter som alla musiker som aldrig får något skivkontrakt. Charmigt. Cirkulera. Fuck off! 

Jag vänder blad och andra kinden till. Bitter, olycklig, hjärnskadad. Det är i alla fall toppen att leva! Dra åt fanders borskämda gnällspik. Jag hade ju ändå inte kunnat gå utbildningen, hade inte från myndighetshåll fått, och ändå är det som en dolk snurrar runt där inne som skaver och gör ont. 

Så fruktansvärt dum i huvudet. 

Hon fick dåligt samvete och kände skuld om det gick för bra. Hon kände också skuldkänslor över sina misslyckanden och fåfänga drömmar. Hon kände att hon borde förstå att hon ingenting var. Är.